"This isn't your cup of tea, huh? But it's gonna strengthen your freestyle" säger Kirk med världens leende. Jag har inte gråtit en enda gång sedan jag kom hit, förrän nu. Varenda muskel skriker av smärta, det känns som om någon trycker en hammare under mina skulderblad varje gång jag lyfter armarna och jag håller på att hosta upp mina lungor. Allt detta fick jag dras med under en 6000y medleyserie. När till och med mina underarmar började skaka och svida kom tårarna. Det är i sådana moments som jag verkligen saknar mitt NSG-gäng och Jens. De visste alltid hur man skulle hantera jobbiga lägen, och hur man ska hantera mig när jag har mina break downs. Men jag tog mig genom passet och nu är det break. När jag kom tillbaka till rummet åt jag en banan och öppnade Jills "when you need a smile"-paket. Det fick mig att le och känna att jag trots allt har NSGarna med mig fortfarande, så nu känns allt lite bättre.
Finns alltid här för dig gumman! Kram din Anna
SvaraRadera