Memorial Weekend

En tre-dagars helg tackar man ju inte nej till! Framför allt inte när poolerna på området har öppnat och det är sol och 35 grader varmt. Gissa var jag spenderade större delen av helgen! Jag hade även tid för att fixa naglarna, laga en massa mat och shoppa. Jag deltog även i en dags fastande, mest för att jag sagt till Mehdi att jag skulle testa. Det är möjligt och uthärdligt men inget jag känner jag måste göra om. Dock var det lite spännande att vakna tjugo över tre på morgonen och ställa sig och steka ägg och sen äta för livet för man visste man inte skulle få nån mat förrän nästan halv nio på kvällen. Tricket är att hålla igång. Jag såg till att ha något att göra hela dagen så jag inte kunde känna efter och då känna mig så hungrig och det gick bra. Dock blir man rätt törstig i 35 graders värme. Gyrosen som sen bröt fastan var dock förmodligen den godaste gyros jag ätit.
På måndagen åkte vi och shoppade som man tydligen ska på Memorial Day och som vanligt blev det en massa jag inte planerat. Köpte dock första delarna till min livssamling av köksmärket Le Creuset, en massa koppar, för nästa halva priset! Är så nöjd, så nöjd! Köpte även en solhatt som höll koll på min ansiktafärg under resten av dagen.

Förra veckan frågade Mehdi mig om jag vet hur man gör harira. Eh ha-vad..? Det är tydligen en vanlig arabisk soppa så jag började kolla runt efter recept och hittade den här. Sedan spenderade vi en halv kväll åt att testa oss fram tillsammans för att få till det. Problemet med Mehdi är att allt jag lagar är "good", han är verkligen inte kräsen, och när jag frågade om den åtminstone påminde om nåt autentiskt så svarade han att han inte kommer ihåg för han äter nämligen aldrig soppan. Nähä, varför gör vi den då?! Jo, sa han halvvägs genom matlagningen, då kan vi bjuda mamma och bror på den. Gulp. Nu lagar jag tydligen arabisk soppa åt marockanska master-chefs. Och jag som trodde vi skulle ha den till middag dagen efter. Hur som helst, när familjen anlände och vi äntligen åt middag fick jag massor med beröm. Så den blev tydligen lyckad!
Hans mamma och bror ska stanna tills lördag morgon så det ska bli trevligt.

Silverbröllop!

För 25 år (och en dag) sedan gifte sig de två viktigaste människorna i mitt liv sig med varandra och jag har haft turen att vara en del av nästan 24 år av den tiden. Från min första dag har de funnits där som allt ifrån pinsamma föräldrar som alltid tvunget skulle delta i skol- och idrottsevent, till uppskattade föräldrar som alltid gjorde egna uppoffringar för att kunna delta i skol- och idrottsevent, till föräldrar som visade sig mer morgonpigga än vad jag var när det var dags att skjutsa mig till morgonträningar, till föräldrar som nu inte bara ställer upp och hämtar mig mitt i natten när jag varit på äventyr, utan även ser till så att mina kompisar hamnar där de önskar, till föräldrar som uppmuntrar mig till att fara världen runt för att samla på mig mer erfarenheter. Var jag är går och vad jag än gör så har jag tryggheten av att veta att min mamma och pappa alltid finns där för mig på alla sätt de kan.
Jag hoppas de vet hur mycket jag uppskattar den kontakt vi har och hur mycket jag saknar dem. Om jag en dag kan bli hälften så bra av en förälder som de föräldrar jag haft turen att växa upp med, då är jag nöjd.
Nu sitter de nånstans på en camping och njuter av sol och värme och har det hur bra som helst, och jag är superglad för deras skull att de fått en så fin semestervecka för att fira sin stora dag. Stort grattis mamma och pappa!

Race Day!

Jag pastaladdade, jag toppade, jag var och kollade in omgivningarna I förtid och jag gick och la mig klockan 9 igår kväll. Allt för att vara så redo som möjligt när klockan ringde kvart i fem imorse. Jag hade bestämt mig för att ta det lugnt, inte pressa för mycket, kanske till och med gå ett par 60 sekunders-sträckor. All försiktighet försvann när adrenalinet kickade in och jag stod i startfältet och pratade med andra löpare. När jag anmälde mig så var det för att se hur fort jag kunde springa, få en idé om hur jag hanterar långa lopp inför Chicago Marathon, och målet var under 2 timmar. Som så många gånger förr, på simtävlingar, glömmer jag bort alla tidigare bakslag och allt krångel som kan tänkas påverka resultatet när jag står redo för start, och den här gången vann huvud över kropp (kroppen känns förvånansvärt okej ändå måste jag säga) och jag kom I mål på 1:59.27. Detta efter en framskjuten start efter en halvtimmes ösregn. Det var tio grader varmt och banan var lite halvtråkig men enkel fram till runt 17 km då himlen återigen öppnade sig. Eftersom detta var mitt första normala långlopp tänkte jag lista mina lärdomar och observationer:
1: först och främst, det går att ta sig från 6km till 21 på 6 veckor efter en längre period av väldigt begränsad löpning. Det är dock inget jag rekommenderar.
2: om det längsta man sprungit på ett halvår är 15km, i ett bekvämt tempo, så vet man inte riktigt när den där ökända väggen kommer. Den kom lagom till regnet, runt 17km. Avslutande 4km gick på en raksträcka, längs en motorväg, och på någon vänster lyckades denna sträcka gå uppför både i starten och i målgången.
3: bara för att man klarar en 5km temporun på mellanfoten med cadence 170, betyder det absolut inte att man klarar ett halvmaraton med samma stil. Over stride var en underdrift mot slutet och frekvensen var allt annat än kvick.
4: jag var väldigt imponerad över arrangörernas val av vattenförpackning - kartong. Som ett litet mjölkpaket!  Däremot var jag mindre nöjd med deras val av snacks efteråt - ostburgare.
5: och sist men inte minst, support gör sån stor skillnad! Martina åkte hela vägen dit i morse för att heja på mig när jag startade och kom i mål och det är henne jag kan tacka för de fina bilderna. Det betydde så mycket att få sällskap! Även längs vägen stod okända supportrar och gav ut high fives och visade vitsiga skyltat så som "may the course be with you" och "finish this race you will", och det hjälper mer än de kan ana. Även mamma och pappa satt, som så många gånger förr, och uppdaterade livetimingen.

Jag är så himla nöjd och nu gäller det bara att jag löser återhämtningen så benen inte tar för mycket stryk.

Happy World IBD Day!

Det finns en dag för allt, och idag är dagen då IBS ska uppmärksammas lite, och det gör jag genom att förbereda inför morgondagens halvmaraton, som i sin tur är en förberedelse för höstens maraton som springs för Crohn's and Colitis Foundation of America. Vill ni också uppmärksamma dagen och göra en insats för alla miljoner människor som inte kan lita på sina magar? I så fall, klicka här!

Jag har nu under 6 veckors tid försökt bygga upp min distansutveckling för att kunna ta mig an morgondagens lopp. Jag än inte på den nivån jag i höstas hoppades jag skulle vara, men som alla säger, man är inte en riktigt idrottare om man inte vid nåt tillfälle får tampas med skador. Förra veckan kom ett litet bakslag och jag har fått känningar i benen igen, men det är under kontroll och jag planerar att genomföra loppet. Hur snabbt det kommer gå tänker jag inte sätta några krav på. Tyvärr.
På kiropraktorns order har jag fokuserat på mentalt lugn den här veckan, snarare än fysiska förberedelser. Jag har hållit mig till min träningsplan, med undantag för ett pass för en vecka sedan som fick kortas ner, och nu har jag spenderat de senaste dagarna med kompisar och trevliga miljöer. Jose, från Wingate, har flyttat till St. Louis, så han kom och hälsade på häromdagen, vilket vi firade med fruktsallad. Igår var jag på den lokala restaurangen här med vår granne Edward, och idag tog jag en lång promenad med Martina och hennes hund. Jag har även varit och rekat startområdet och hämtat upp min nummerlapp så jag är så redo jag kan bli. Ikväll blir det pasta med köttfärssås och imorgon går startskottet klockan 07:05 på morgonen.

Det är lite tomt och ensamt utan Mehdi, som passade på att åka hem och överraska familjen förra veckan, men som tur är kommer han tillbaka på tisdag! Som jag ser fram emot det!!!

Vad hände med April?

Det var ju nyss mars och nu är det helt plötsligt maj?! Det känns som nåt fattas däremellan. Typ våren? Det har helt seriöst gått från snö till högsommar utan det trevliga mellanstoppet våren. De senaste dagarna har det fullkomligt exploderat här. Buskar och träd blommar för fullt och fåglarnas kvitter är tillbaka. Eftersom våra hyresvärd inte stängt av värmen och satt igång ACn så sover vi med öppna fönster, och man vet att vintern har varit lång när man inser att man inte bryr sig om man blir väckt av sol och gåskacklande klockan fem på morgonen.
Jag har hittat ett nytt trevligt ställe att springa på. Det ligger precis mitt emellan jobbet och lägenheten och består av en trädkantad runda som snirklar sig omkring två sjöar. Det är helt magiskt vackert och två varv blir ganska så exakt sju kilometer, vilket numera är perfekt för mina återhämtningsrundor. Tänka sig att för bara några veckor sedan, var samma sträcka en utmaning! Med bara två veckor kvar till mitt halvmaraton så är det lite nervöst, men jag håller tummarna för att benen ska hålla!
Veckans höjdpunkt var dock att Emma helt spontant bokade en resa hit i juni! I tio dagar ska hon vara här och jag ska visa henna allt som finns att se, och jag ser så himla mycket fram emot det. Det var alldeles för länge sedan vi sågs.
Angående min egna vistelse här, om jag förstått alla regler och lagar rätt, så blir det så här: om mitt visa inte är medtagen I lotteriet eller om det blir avslaget innan 20 augusti, så åker jag hem. Om det blir avslaget efter det, kan jag stanna tills maratonet är över och sen åka hem. Så allt jag kan göra är att vänta och se!