Kungshults IP

Fester på Kungshults IP blir alltid lyckade, och Emmas och Hannes fest igår var inget undantag. Vi hade gjort delicious smörgåstårta som det bjöds på och det var dans, sång, kubb och lekar hela kvällen lång. Det var en rolig mix av folk och jag hade bjudit både Hanna, Elvira och Packe som kom och vi hade jättekul. Jag tror alla var lika nöjda med festen.
Som det sig bör, efter en fest på Kungshults IP, var vi tvungna att åka på äventyr dagen efter. Så idag tog jag och Hanna tåget till Helsingborg och gick på ett Museum of Failure. Det var ett museum med en massa produkter som inte riktigt nåt upp till förväntningarna, typ Vasaskeppet, Colgates frusna lasagne, Titanic, Google Glasses och genomskinlig Pepsi. Poängen var att visa att alla misslyckas, även stora företag som Apple och Google, och att om man vill komma nånstans i livet så måste man våga ta risker och sen lära sig av sina misstag. Även om det inte hör till de flesta människors vardag att man slösar bort miljoner kronor på kampanjer som sen ändå går åt skogen, så tror jag alla gör mer eller mindre stora misstag. Det sägs ju att man ska lära av sina misstag, men kan man lära av andras också så tror jag man undvika en hel del besvär. Dock ska man inte vara rädd för att misslyckas, för vågar man inte chansa ibland så kommer man ingenstans. Jag tyckte det var intressant och välgjort, och även om vi var rätt slitna så hade vi det kul. Efteråt satte vi oss och fikade på väldigt god varm choklad.

Camping life

Den årliga campingen genomfördes i helgen och gör första gången på ett bra tag lyckades alla vuxna och alla barn samlas, dessutom med två "plus-ones". För att göra det smidigt för oss ungdomar att komma och gå lite mer flexibelt så var vi i Simrishamn. Det var precis vid stranden så hade vädret varit bättre hade det varit ett drömläge, men vi hade det trevligt ändå! Familjen Kaspersson blev tillsist kubbmästare över Höjberts i den ultimata familjekampen (trots motståndarnas tappra försök att fuska ;) ). Förutom det så spelade vi kort, åt gott, turistade genom Simrishamn och fyndade på bakluckeloppis. Jag köpte ett supergulligt verktygsset! Det blev en lyckad helg med husvagnen.
Innan jag åkte dit bad mamma (som var och campade hela veckan) att baka paleo-muffins till henne, vilket jag naturligtvis gjorde. Vi börjar verkligen få kläm på det där med paleo. Mamma har gjort nån brödversion, och tillsammans har vi gjort både pannkakor och kladdkaka, och allt är utan mjöl och socker. Jättespännande faktiskt, och minst lika gott som de "vanliga" rätterna.

Den här lilla filuren ville också campa! 

Ytterligare en kreativ måltid där jag bytte ut hamburgerbröden mot blomkåls"bröd". Jättegott! 

~Feel the inspiration~

Tack för den här gången

Som avslutning på min väldigt trevliga vecka i Bryssel åkte vi till Kent University, skolan jag är antagen till. Jag fick mig en liten tur så jag fick sett hela stället. Det är en liten skola på andra våningen i ett bankbyggnad, och det är väldigt fräscht och nytt. Det ligger precis vid ett holländskt universitet där jag förhoppningsvis skulle kunna läsa nån franskakurs. Om det är nån som oroar sig över tidigare inlägg, kan jag meddela att skolan ligger i ett väldigt fint och trevligt område, och enligt Google Maps skulle det ta mig 22 minuter att cykla dit från Mehdis hus.

På kvällen tittade vi på säsongens första avsnitt av Game of Thrones. Det är helt och hållet Mehdis förtjänst (fel?) att jag är lika besatt av den serien som så många andra. Det var ett bra avsnitt, som började med en recap av tidigare säsonger. Så nu har jag det att se fram emot varje måndag!
Efter ungefär tre timmars sömn har jag nu lämnat Belgien (vaknade 4....) och landat i Köpenhamn. Man skulle kunna tro att det blir lättare med tiden att säga hejdå, men det verkar det inte bli. Denna gången känns det lite extra, eftersom vi inte vet när vi kommer ses nästa gång. Förhoppningsvis dröjer det bara ett par veckor, annars blir det inte förrän till jul... Det sägs att man ska vara glad att man har någon som är så svår att lämna, men det gör inte direkt att det känns bättre. Hur som helst, jag är fantastiskt nöjd över att få ha en så fin kille och jag är lika nöjd med den upplevelserika, gångna veckan. Au revoir Belgique !

The cheek kiss

Varför ska man envisas med att pussa på varandras kinder hela tiden? Då menar jag verkligen hela tiden. Har man inte sett varandra på en halv dag eller så, så ska det pussas. Träffar man nya människor (som man förmodligen aldrig ens kommer se igen) så ska det pussas. Ingen bryr sig ens om vad man heter, inte så länge kindpussen är med. Som om inte det var nog så finns det regler för hur många pussar och hur många kinder som är inblandade. En. En på varje. Två på varje. Sen ska man dessutom veta vilken kind man ska börja med. En handskakning eller en vink är så mycket simplare och leder till betydligt färre awkwarda situationer, men tyvärr ser man ut som ett fån om man sträcker fram handen istället för kinden här.
Förvirringar eller inte, jag tycker fortfarande att det är underbart att få möjligheten att leva andra kulturer (och inte minst deras mat!).

Moving forward

Jag gör verkligen framsteg här! Från att inte ha fått komma hit alls, till att bo hos en kompis, till att bo hos en morbror, har jag nu tillsist hamnat hemma hos Mehdi. De sista två nätterna av min vistelse här i Bryssel kommer jag sova i Mehdis syster Kenzas rum, på våningen under Mehdi, och det betyder verkligen jättemycket för mig. Det betyder att jag är accepterad av hans familj och att de ser en framtid för oss tillsammans, vilket är ett stort steg. Att vara i ett mångkulturellt förhållande är allt annat än lätt, men jag har ju aldrig backat för en utmaning. Medan jag försöker förstå och acceptera våra många olikheter så lär jag mig samtidigt så mycket, och inte för en sekund ångrar jag vad jag gett mig in på. Det enda jag önskar är att jag hade lite lättare för att lära mig franska... Jag förstår mer och mer mais parler est impossible. Lyckligtvis har Mehdis mammas engelska blivit betydligt bättre!
Färdigpackad och flyttad bjöds det på en typisk belgisk måltid: musslor och pommes. Jag har aldrig ätit musslor förr, men när jag väl kom över det oaptitliga utseendet smakade det faktiskt rätt gott. En annan nämnvärd händelse är att jag sprang för första gången sedan BUS idag, och det kändes kalasbra! Nu är jag redo för nästa race, so BRING IT ON!

Så trygg man kan bli

Om det är nåt jag kan vara säker på så är det att så länge jag är med Mehdi och hans familj, kommer inget ont hända. De ser efter mig till varje pris. Vi bor hos morbrorn i Molenbeek, området där terroristerna från förra årets bombdåd bodde och det här området anses vara ett av de "farligare" områdena. Därför bör jag tydligen inte lämnas ensam. Francesco agerade chaperone häromdagen till gymmet, och det var efter många övertalningsförsök och noggranna instruktioner jag tillsist läts gå till gymmet och simhallen ensam imorse (med Mehdis telefon och en lista på ordningen på folk jag skulle ringa i ett nödläge). Jag föreslog att jag jag skulle åka downtown själv ikväll medan Mehdi är iväg, och fick ett rungande nej från alla runtomkring.
Nu låter det säkert som jag hamnat i världens ghetto, vilket jag kan garantera att jag inte har, men jag är känd för att vara lite naiv och för godtrogen, så jag förstår deras oro. Som med alla stora städer så gäller det att veta vart man ska gå och inte gå, och vid vilka tillfällen man ska gå vart. Bortsett från det så är Bryssel en jättetrevlig stad och alla jag mött har varit väldigt trevliga. Folk hälsar och är glada, och den blandade matkulturen är fantastiskt. Jag uppskattar att jag blir så väl omhändertagande och jag börjar känna mig bekväm häromkring. Jag önskar bara att jag kunde prata lite mer franska.
Här kommer en bild från dagens våffeläventyr i ett proppfullt centrum.

Lunching and shopping

I torsdags morse jobbade Mehdi, medan jag och Francesco gick till ett gym i närheten. När Mehdi var klar hämtade han upp mig och vi åkte och mötte Mehdis mamma för lunch. De tog mig till en typisk, marockansk fiskrestaurang, där man valde ut vilka sorters fisk man ville ha, samt tilltugg. Fisken var hel och kom direkt från en sådan där frysdisk, och de tillagade den och la upp den väldigt fint på ett fat. Till det åt vi bröd, sallad och nån marockansk grönsaksröra. Det var hur gott som helst! Efteråt åkte vi till ett köpcenter och kollade runt lite och fikade. Jag drack den chokladigaste varma chokladen jag nånsin smakat. Det var som en smält brownie, och ett par klunkar vad definitivt nog. Men gott var det!
Igår åkte Mehdi och jag med Francesco till ett annat köpcenter. Jag handlade litegrann medan killarna storshoppade. Francesco ska förlova sig senare i sommar och han köpte en massa presenter till tjejen, så det var lite kul att vara med och välja ut! På kvällen åkte vi till centrum och tittade runt lite, vi umgicks även på restaurangen där Francesco jobbar, innan vi åkte hem och tittade på the Prestige, en komplicerade med förmodligen jättebra film om man inte hade halvsovit igenom den. När Badr, morbrorn, kom hem, fikade vi på te och en enorm vattenmelon.
Det är så himla coolt att vara här! Det är liksom som att vara i två länder samtidigt. Jag får se och uppleva Bryssel, med ett starkt inslag av Marocko.

Belgium, Brussels, and Bruges

Det blev en kort natt och en lång dag i tisdags, då jag äntligen fick åkt till Belgien. Ryanair levererade en snabb och problemfri tur till en avlägsen flygplats i utkanten av Bryssel, där jag blev hämtad av Mehdi och hans bästa kompis Francesco. Min underbara kille hade bilen full av croissanter, så det kunde ju knappast blivit en bättre början! Därefter blev det sighting av I princip hela stan i jakten på en bilverkstad, eftersom förardörren hade gått sönder. På kvällen gick vi alla tre, samt Francescos bror, på bio. Jag och Mehdi såg på the Zookeeper's Wife, en sann berättelse från andra världskriget.
Vi båda bor hos Mehdis morbror. Han jobbar större delen av dagarna så vi har i princip lägenheten för oss själva.
Igår tog vi med oss Francesco till Bruges, en gammal och väldigt vacker stad vid kusten, där vi strövade omkring omringad av fantastisk arkitektur och njöt i regnet. Vi hade siktet inställt på ett pommesmuseum som inte riktigt var så coolt som det låter... Visste ni att det finns flera 1000 potatissorter enbart i Peru? Eller att pommes uppstod i brist på friterad fisk? Eller att det kallas "French fries" för att någon lyssnade på belgiska, fransktalande soldater när de pratade om den friterade potatisen? Nu vet ni det. En massa potatishistoria och tips för att fritera de absolut bästa pommesarna fick vi, innan vi äntligen kom till museets restaurang, och höjdpunkt, där vi åt riktigt goda pommes.
Färdigätna åkte vi till Minnewaterpark, the  Lake of Love, där vi gick omkring och tittade på slottsliknande byggnader och korsade bron som utlovar evig kärlek. Det var fantastiskt fint trots den mulna dagen.
På vägen hem kom solen fram och vi avnjöt den på en biltvätt. Jag känner få personer med ett så starkt intresse av att hålla sin bil skinande ren som Mehdi, så i en glänsande bil åkte vi hem och tittade på film.

Ett steg åt gången

Två dagar senare kan jag äntligen gå igen. Jag har gått från att i lördags kväll inte kunnat göra annat än att plågsamt släpa fötterna längs golvet, till att igår eftermiddag återfått delvis rörelse i knäna, till idag då ljumskarnas rörelseförmåga mjukvara upp tillräckligt för att kunna ta mig upp för trappor. Ganska kvickt återhämtade tycker jag. Jag är lite avundsjuk på pappa, vars leder klarat sig galant; han lider mest av ren muskelträningsvärk.
Nu förstår jag varför så många av storfräsarna valde att hoppa av efter en viss sträcka, även om de säkert klarat av att springa det dubbla. Vill man vara tillbaka på löpbanan relativt snabbt och skadefritt, bör man nog stanna medan man fortfarande känner sig okej. Lesson {probably not} learned. Som Olle Svalander (som jag sprang med i lördags) sa så räckte det med "bara" 6 mil, han ska nämligen springa 42 maraton under sju veckors tid, med start förste augusti. Han gör detta för att samla in pengar åt unga människor i flyktingläger i Västsahara, vilket jag tycker är extremt imponerande.

Hur som helst, pigga ben eller inte, jag har ju en överkropp att träna också, så jag var tillbaka i gymmet med Packe idag igen och körde ett bra pass. Dessutom tog jag en promenad i Lund för att hitta diverse grejer jag behövde för resan imorgon, vilket hjälpte uppmjukandet av benen. Nu när jag nästan är fit for fight igen är jag superredo att äntligen få åka till Belgien och Mehdi! Au revoir Suède !

Kalla mig ultralöpare

Då vad dagen jag fruktat och sett fram emot på samma gång här. Fyra laddade Team Kaspersson-löpare och en trupp av ovärderliga supportrar var på plats i Trelleborg lite innan nio imorse. Vi satte upp tält, bord och stolar, och vi organiserade vår mat och våra kläder så det skulle vara så lättillgänglig som möjligt. Mitt mål var sju varv, då det skulle göra mig till en ultralöpare, men sen hade jag ingen aning om hur långt jag skulle kunna fortsätta, vilket var anledningen till att vi hade med kläder för alla väder och temperaturer.
Starten gick klockan 10 och banan var fantastiskt fin. Det var omväxlande natur och relativt platt (bortsett från en brant back precis i början som i princip alla gick uppför). Det var kaotiskt många startande så det var trångt som bara den i början, men till sist satte det fart. Varv 1 var enkelt, och i början av varv två skaffade jag mig kompisar som jag höll i hop med under ett par varv. Vi pratade en massa och de var vana ultralöpare som imponerades av mitt tappra försök idag.
Under varv 3 började det kännas lite i benen, men absolut inget att hänga upp sig på. Jag har aldrig sprungit längre än 20 km, så redan här blev det ju personbästa. Varv 4 och 5 sprang jag med Hannes under större delen av varven, och här började det kännas ordentligt. Efter varv 4 fick jag linda knäet och lägga på lite tigerbalsam, och 5 blev riktigt tungt. Det är liksom svårt att förklara känslan, för det gjorde så jämnt ont överallt. Men jag har hög smärttröskel och är van att anstränga ömma muskler så jag bet ihop och körde på.
Sjätte varvet borde dock blivit det sista om jag lyssnat på kroppens signaler. Det var svårt att lyfta fötterna och jag fick även ett släng av andningsnöd efter 4 km. Favoritedelen av loppet kom dock här, efter cirka 5.5 km, när jag hamnade i en klunga killar som börjar spela en remix av Eye of the Tiger. Ett totalt fokus föll över oss och vi fick alla nya krafter av den motiverande rytmen, och jag lyckades droppa drygt 20 sekunder på den kilometern. Det var nog de bästa 3 minuterna av hela loppet.
Med 11-12 minuters vila var jag bestämd att klara ett sjunde varv, så på stela ben tog jag mig fram till starten. Nu hade jag bytt skor och fått på mig kompressionstrumpor i ett försök att återföra lite energi till benen. Det här varvet gjorde ont. Ondare än jag kunnat föreställa mig. Under detta varv hade nån hjälte som bodde i en av stugorna vi sprang förbi, bestämt sig för att bidra till vår framgång genom att ställa ut vattenspridaren och erbjuda alla en snabb, men gudomlig, dusch. Jag visste att många skulle hoppa av efter sju varv, och trots tröttheten ville inte vara med om det, så jag gick ut för ett åttonde varv också. Den här gången bestämde sig mina kompisar från varv 2 att stötta mig, och sprang med mig de första 2.5 kilometrarna. Jag hade egentligen bara tänkt springa till 50km och sen gå hem, men eftersom jag, tack vare draghjälpen, hade fått sån fart i början, bestämde jag mig för att klara detta varv också. Och det gick. Med 4 minuter till godo. Emma var guld värd, som outtröttligt sprang runt med flaskor och knäskydd och annan hjälp. Hon stod även och fångade mig efter varv 8, och agerade krycka till mina skakiga ben. 53.6 kilometer uppdelat på 8 timmar blev mitt resultat, och efter isbad och högläge med benen hoppas jag kunna återfå gångbarheten inom de närmsta dagarna.

Arrangemanget var fantastiskt. Det var en hel lägerplats där alla hejade på alla. Dessutom bjöds det på allt från frukt och bröd till saltgurka och godis. 

Trevlig dag i Höllviken

Igår spenderade jag eftermiddagen hos mormor och morfar i Höllviken. De har det så fint där, med fantastisk utsikt och omgivning. Vi hade det jättetrevligt och pratade och åt i flera timmar. De bjöd på en kycklinggryta som var riktigt god och jordgubbar till efterrätt. Är det nåt jag aldrig kan få nog av så är det färska bär. Just nu är hela vår trädgård fylld med smultron och jordgubbar och jag njuter så!
Idag vinkade jag av mamma och pappa som skulle på bröllop, innan jag själv tog en tur till Nova och shoppade lite. Har nu inhandlat de sista förberedelserna inför morgondagens lopp. Nu ska det bara packas också! Vi hörs på andra sidan.

På promenad genom stan

Nu när regnet äntligen tagit lite uppehåll häromkring får man ju pappa på att vara ute. Jag, Jill och bebisen tog en långpromenad i Malmö igår medan vi njöt av solen och hämtade upp en massa babylådor. En massa ställen ger tydligen en lådor med gratis grejer för barnet när man fått barn, och som jag förstått på Jill så kan man inte få nog av blöjor. Det är helt galet vad jag lärt mig mycket om bebisar på de här studierna med Jill. Det är också galet hur mycket det finns att veta som man inte vet. Var är baby 101-kursen i skolan liksom?
När vi var färdigpromenerade åkte jag till Lund och simmade för första gången sen påsk... Det var både tungt och jobbigt, och inte direkt något jag ser fram emot att göra om. Jag måste medge att det är lite sorgligt att det mesta av min kärlek till simning och vatten är borta, åtminstone för tillfället. Men eftersom jag är i full toppning för BUS på lördag, så tänkte jag att jag fick vila benen lite, och då lär simning som ett bra alternativ. Har gymmat rätt rejält på sistone, så de musklerna kan också få vila lite.

Eid Festival

Det är kul att se när samhället jobbar på integrering och fokuserar på de positiva sakerna här i livet. Jag, mamma och pappa åkte till Malmö idag och besökte en arabisk Eid festival. Det bjöds på riktigt häftig dans, aktiviteter och det såldes mat från alla möjliga länder. Jag testade både pakistansk, afghansk och turkisk mat, dessutom sålde de till min förtjusning marockanskt te. Både aktiviteter och uppställda stånd hade för avsikt att inspirera, integrera och lära ut. Jag tycker det är så viktigt att folk tar till vara på sådana här möjligheter att bli intresserade för och mer välkomnande av  andra människor, oavsett kultur. Det finns så mycket spännande och lärorikt att se i världen om vi bara öppnar ögonen. Bortsett från det aldrig frånvarande regnet hade vi jättetrevligt!
Därefter åkte vi till Nova och jag köpte tre par skor. Nu är jag redo för vad framtiden bär med sig för så länge fötterna är glada, klarar man det mesta! Och på tal om mindre glada fötter... Nu närmar sig BUS, det galna ultraloppet jag ska springa, och jag börjar bli lite smått nervös. Med endast en vecka kvar gäller det att verkligen kunna ladda ordentligt. Håller tummarna för lite regnuppehåll.

Förövrigt så var jag och hälsade på Jill och hennes nyfödda dotter i veckan. Det var fantastiskt att få träffa dem och hela familjen verkade ha det riktigt bra. Lilltjejen kommer få en kanonbra uppväxt, det är jag säker på!