The big move

Här finns ingen tid att förlora. OPTn kom i måndags klockan 12, jag var färdigpackad klockan 24:30, mitt flyg lyfte följande dag klockan 06:45. Med alldeles för mycket bagage för att kunna transportera mig ensam, följde pappa med till flygplatsen i Köpenhamn. Jag flög via Berlin, innan jag 12 timmar senare landade på O'Hare flygplats i Illinois. Min nya hemstat. Liz, som jag ska jobba med, kom och hämtade upp mig, eftersom Mehdi inte visste att jag var här. Jag som är så förtjust i överraskningar hade sagt att jag skulle komma dagen efter.
Vi bor i ett jättetrevligt område, det är som ett stort hotell, med gym, pooler, tennis-, golf- och volleybollbanor, gratis frukost, skidbacke och skiduthyrning, båtuthyrning, och löparspår. Personalen i receptionen var hur trevliga som helst och bara ÄLSKADE idén med att jag skulle överraska killen. De var mer än villiga att släppa in mig i lägenheten. Så där satt jag i en omöblerad lägenhet, efter att Liz hjälpt mig med mitt bagage, tills Mehdi kom hem från skolan halv 10 på kvällen. Hans första reaktion när han öppnade dörren var "fuck" eftersom den där ekonomen inte såg mig utan trodde att han glömt släcka lampan (vi betalar ju nu vuxet nog för el...). Men lyckan när han såg mig och insåg att hans extremt ensamma liv här var över, var oslagbar.
Vår lägenhet är en välplaneradetta på fjärde våningen, med balkong. När jag kom fanns det i princip en madrass på golvet, ett skrivbord, en stol och minimalt med köksutrustning. Tack och lov för Ikea.

My time in limbo is over - the big Change

Man vet att det kommer bli en bra dag när dagen börjar med att mamma överraskar en med hjärtformade pannkakor efter att man varit ute och sprungit på morgonen. Det gjorde hon nämligen den 15 augusti 2017, vilket visade sig bli en dag väl värd att minnas på flera sätt. Det var nämligen inte bara Emma och Hannes som flyttade ut, Mehdi fick även tillgång till sin nya lägenhet. Vår nya lägenhet.
Jag har nämligen nyheter för er. Mina planer att flytta till Bryssel verkar ha blivit ersatta, på bästa tänkbara sätt. För ett tag sedan blev jag kontaktad av en okänd man via LinkedIn som undrade vad jag skulle göra efter graduation. Han hade nämligen startad ett företag, en form av agency, som hjälper idrottare att skaffa jobb efter att idrottskarriären är över. Många av oss idrottare har inte haft tid och möjlighet att skaffa den arbetserfarenhet som många företag kräver, eftersom vi haft fullt upp med att träna och tävla. Dock har elitidrottande många andra användbara kvalitéer som en chef kan behöva och uppskatta. Hur som helst, jag sa till killen att jag tänkt plugga, men eftersom utbildningen är så dyr är jag öppen för förslag. Jag sa till honom att om han kan hitta ett jobb i Chicago, inom marknadsföring, hos någon som är villig att anställa mig, en utlänning, för bara ett år och om jag kan få ett jobberbjudande inom två veckor, då är jag intresserad. Jag har sett hur alla andra utländska studenter har kämpat i månader bara för att få enstaka intervjuer, så oddsen verkade minimala med tanke på mina specifika krav. För att göra en lång historia, fylld med intervjuer, telefonsamtal och mail, kort: en dryg vecka senare hade jag ett jobberbjudande. Jaw drop.
Nu kom dock nästa problem, jag har inget giltigt visum. Som student får man lov att ansöka om OPT, optional practical training, vilket i korta drag innebär att man får ett års förlängning på sitt studentvisum som ger en tillåtelse att jobba och tjäna pengar under 12 månader. Ett sådant kostar $410 dollar, en massa huvudvärker och det tar föralltid att få den godkänd och skickad.
Allt detta har hittills känts alldeles för lätt och smidigt för att jag ska ha kunnat tro på att det går vägen, nånting måste liksom gå fel nånstans. Just därför har jag valt att inte säga något till någon förrän allt var klart och uträtt, jag är alldeles för vidskeplig och vill inte jinxa något. Det har varit så otroligt svårt att hålla detta för mig själv den senaste tiden, och det är en extrem lättnad att kunna prata om mina ändrade planer. Jag har alltså under en period nu levt i någon slags limbo. Jag har inte vetat om jag är på väg mot Bryssel eller Chicago, inte vetat när jag ska åka, om jag ska åka, och jag har fått göra både dubbla och tripla planer i alla avseenden.
Men för knappt två veckor sedan bestämde sig USCIS, United States Citizenship and Immigration Services, för att delvis stilla min oro när de meddelade mig att min förfrågan, från veckan innan, om en påskyndad process inte kunde behandlas eftersom de precis godkänt min ansökan. Det blev nog ett kort ögonblick av hjärtstillestånd innan jag insåg att det faktiskt var sant.
Även om det var en extremt stor lättnad så var det dock inte klart än. Det faktiska kortet, som jag måste ha för att komma in i landet igen, måste först skickas till en amerikansk address och sedan hit. Hade det kommit bort i posten så hade jag fått börja om helt från början, vilket i princip innebär att jag är körd.
Det färdiga kortet skickades torsdagen den 17 till Wingate, och följande onsdag hade det fortfarande inte anlänt. Jag hade kontaktat ansvariga på skolans postkontor flera gånger och förklarat min situation och stressen i det hela, utan svar. Lauren, som varit en klippa i allt det här, var där flera gånger om dagen för att se om det kommit, men mindre serviceinriktad personal får man leta efter än idioterna som jobbar där. Så i onsdags ringde jag till USCIS för att få ett trackingnummer och det visade sig att det var levererat den 19... Det hade alltså legat där i flera dagar utan att någon brytt sig. Gissa om jag var frustrerad. Hur som helst, Lauren sprang dit och fick det skickat med UPS superexpress, vilket kostade mig $86 (!!!), för att få det levererat i fredags. Så vad gör jag då fortfarande i Sverige kan man undra? Det blev ju så klart inte levererat som planerat, men idag dök en trevlig UPS-gubbe upp klockan 11:50 med mitt otroligt efterlängtade OPT.
Så med allt detta sagt, nu ska jag flytta till Chicago, så har ni vägarna förbi är det bara att hojta till!

Trelleborgsloppet 10km

Igår var Team Kaspersson i farten igen, även den här gången i Trelleborg. Jag vet inte om det är så att trelleborgare är ovanligt trevligt eller om det helt enkelt är så att Sveriges löparcommunity bara är glatt och trevligt av naturen. Längs hela loppet stod det folk och hejade och uppmuntrade oss löpare, och det kändes riktigt bra att få sådant stöd, och det hjälpte mig att springa bra mycket fortare än väntat. Efter ungefär tre kilometer kom jag ifatt Niklas. Hela Trelleborg verkade känna Niklas. Så om jag tänker efter är det kanske bara Niklas umgängeskrets som är trevlig. Vart jag än vände mig så hördes "heja Niklas, kom igen Niklas" vilket såklart var trevligt för Niklas, men det hade ju varit trevligt att höra lite "heja Erika" också. Eller Kaspersson. Att det är mitt efternamn var ju liksom inte svårt att lista ut tack vare min fina t-shirt. Hur som helst, efter ca 6 km försvann antingen Niklas, eller i alla fall hans hejarklack, bara för att komma tillbaka 2 km senare under namnet Nille. Man blir tydligen mer familjär ju längre man sprungit.
Mina första 5 km gick jättebra, mycket snabbare än väntat, medan den sjätte blev riktigt tung. Vi sprang två någorlunda lika loopar och på mitten passerade vi starten där de som skulle springa 5 km stod och väntade på att få börja. Sjunde kilometern gick snabbare igen och sen lyckades jag trycka till rätt ordentligt på de sista två. Jag kom i mål på 51:53 vilket jag absolut är nöjd med. Dock blev jag omsprungen av Niklas-Nille på upploppet.
På tal om löparcommunity så träffade jag på Charlotta som jag under BUS fick sån otroligt support ifrån. Det var trevligt att känna igen någon! Hennes man är just nu nånstans runt Eskilstuna och har väl sprungit snart hälften av alla sina maraton på väg hem från Timrå, projektet han gör för en skola i Västsahara. Kolla gärna in hans blogg!
När vi sprungit färdigt åkte Team Kasperssons 5 tappra löpare hem till Göran, Irene och Johanna för en dunderbrunch/lunch. Det var hur trevligt som helt och kroppen mådde fantastiskt efter att fått energidepåerna påfyllda.
På kvällen åkte jag med Packe och Rasmus till en kompis i Lund och vi hade hur kul som helst. Det blev allt från vin och galna diskussioner till shots och falafel. Det finns ett ställe som heter Shotluckan som säljer de mest kreativa shottar man kan tänka sig. Den på bilden nedan heter scout. Jag gav dock bort marshmallowsen. Det blev alltså en riktigt lyckad lördag, från tidig morgon till sen kväll. 

Vill bara visa min fina macka

När mormor och morfar delar med sin hemmagjorda, inlagda gurka, så måste man ju hitta på nåt tillbehör som gör den rättvisa. Vad kan vara bättre än en leverpastejmacka?? Så igår kväll "slängde" jag och pappa ihop en pastej gjord på kycklinglever, smaksatt med timjan och ansjovis. Den gjorde sig riktigt fin på en surdegsmacka, toppad med gurka. Perfekt energi efter en tung löprunda imorse.
På tal om löpning så är Team Kaspersson återigen i antågande. På lördag tar vi oss an Trelleborgsloppet, men den här gången blir det inte längre än 10 km.

En massa trevligt umgänge

Der har varit ett par riktigt trevliga dagar nu på sistone. I söndags blev jag bjuden på lyxmiddag hos mormor och morfar, och den bestod av oxfilé med klyftpotatis och en massa tilltugg. Vi satt och pratade och umgicks hela eftermiddagen och hade hur mysigt som helst. På vägen hem plockade jag upp Anna i Malmö, som följde med mig hem. Har man ett år av snack att ta igen så krävs det ett pyjamasparty! Igår eftermiddag åkte jag och pappa till farfar och åt en dunderfika. Göran var också där och det var jättetrevligt!

Girls night out

Jag är så lyckligt lottad som har så fina vänner. Det kvittar hur ofta, när och under vilka omständigheter vi ses, det är alltid som att tiden stått still. I lördags träffades jag, Anna, Jill och Johanna hemma hos Jill och hade en fantastisk kväll. Stort shutout till Jills kille som spenderat timmar åt att rengöra musslor som han sedan tillagade! Vi åt lyxigt som få och drack en massa gott vin tillsammans och bara pratade hela kvällen. Där satt vi, fyra tjejer som sedan Nyköpingstiden har tagit helt olika vägar i livet, och hade trevligare än nånsin. Anna som lever livet i Stockholm nu efter graduation, Jill som njuter av livet som mamma, Johanna som ska spendera det närmsta året åt att fullt ut satsa på sitt kanotande, och så jag. Det blev en toppenkväll och det är så skönt med folk som det är så lätt att umgås med. Stort tack till mina fina vänner för att ni finns!

Det bidde visst en bilbana

I min födelseannons, lite drygt 23 år sedan, skrevs det något i stil med "det bidde ingen bilbana... Välkommen Erika". Det hade förmodligen fått dagens feminister att rasa, men som tur är är jag varken speciellt feministisk eller rasande, så jag tycker det är rätt kul. Något som är ännu roligare är min genialiska faster och farbror som då så eftertänksamt gav mig just bilbana min första jul. Julhälsningen löd: det bidde visst en bilbana. Den här banan återfanns häromdagen när vi städade ut ett förråd (med hälsning och allt kvar!). Jag hade jättekul åt att tvätta och göra iordning den, köpa batterier och bygga ihop den, bara för att se att den inte funkar. Något har väl rostat sönder någonstans. Finns det nån hobbyelektriker där ute som kanske letar efter ett mer eller mindre antikt projekt? I så fall hojta till!
När jag inte leker med bilbanor så tränar jag eller hittar på nåt annat kul. Idag var jag tillexempel på Nova med mamma och shoppade och hade det mysigt. Jag köpte en portabel laddare för min vanliga laddare luktade bränt och blev varm som bara den tidigare idag, så nu är jag livrädd för att använda el i rummet under natten. Vill liksom inte vakna ihjälbränd imorgon bitti...

Liten har blivit stor

Det är inte var dag ens lillasyster flyttar hemifrån för första gången, men just idag var en sådan dag. Hon ska ju nämligen börja plugga till sjuksköterska i Halmstad och jag är så otroligt stolt över henne. Så idag tog hon (och Hannes som också ska börja plugga i Halmstad) sitt pick och pack och åkte iväg. Picket och packet var rätt omfattande så medan Hannes körde sin bil så körde jag vår bil, och på så sätt fick vi med oss allt. I väntan på att lägenheten de ska bo i ska bli färdigrenoverad får de bo i en supermysig liten stuga, som det tog oss ett bra tag att hitta. Men den var jättefin och det är nära till både skolan och Ica Maxi, så det ska nog bli bra! Det blev en trevlig kväll och jag önskar er all lycka!
Innan vi körde, spenderade jag eftermiddagen i Malmö på festivalen. Ett av världens bästa taekwondo-lag, från Korea, hade uppvisning och det var helt makalöst vad duktiga de var. De var otroligt synkroniserade och de hoppade, voltade, sparkade sönder träplattor, och så vidare. Riktigt imponerande! Efter det blev det såklart mat: en grillade macka fylld med diverse grönsaker och grejer. Smakade riktigt fräscht!

Nya äventyr... för Mehdi

Det är med stolthet och lite vemod jag tar emot bilder som den nedan. Jag är så stolt och glad för Mehdis skull, som nu är på väg mot nya äventyr i Chicago. Om ett par veckor påbörjar han sin master of finance på Lewis University, en bit utanför USAs tredje största stad. Han flög till Wingate för en vecka sedan och har passat på att träffa kompisar och förbereda för det kommande året. I förberedandet ingick det att köpa bil. Han har alltså köpt sin allra första bil nu! En fin, silvrig Nissan Altima, som han har fyllt till bristningsgränsen med sina saker och som just nu är ungefär 4 timmar ifrån Chicago. Jag är så stolt och glad för hans skull men jag måste erkänna att det känns lite jobbigt att inte få vara med. Det hade ju varit fantastiskt att få uppleva allt detta tillsammans, men förhoppningsvis får jag vara med och välja Range Rover någon gång i framtiden. Eller åtminstone titta på när han väljer...

Professionell diskare

Med en fullproppad restaurang blev det fullt upp i diskrummet i lördags, och jag diskade som aldrig förr (så mycket att jag till och med fick träningsvärk i min tumme av att hålla alla panno och kastruller medan jag diskade). Men det är trevligt att ha och göra. När jag var färdigdiskad vid 1 på morgonen och restaurangen stängde, fylldes den i stället med kockar och andra vänner och det blev ett festligt äventyr ända tills morgonen. Vi drack fantastiska viner och åt snacks gjorda på vad som blivit över. Det blev en kanonkväll som slutade vid 5 på morgonen.
Förvånansvärt pigg och vaken gick jag upp några timmar senare och spenderade resten av dagen på Malmöfestivalen med mamma och pappa, och helgens matäventyr fortsatte. Vi åt ekologiska pommes, ankwrap, brända mandlar och nån argentinsk pirog till lunch. Familjefirandet fortsatte på kvällen, efter en skön löptur, med kräftskiva och ostar. Nöjd och glad, och full med energi, är jag redo för en ny vecka!

Lite variation på vardagen

Den här veckan övergav jag Packe, min gymkompis den här sommaren, och testade på en massa gruppass istället. 24/seven erbjuder LessMills rätt så breda utbud av träningspass så jag anmälde mig till flera stycken. I tisdags körde jag Body Attack, som innebar en massa rytmiskt hoppande och joggande i en timme, och det var riktigt jobbigt. Pulsen var i topp hela passet. I onsdags körde jag Body Pump som är ett program med vikter och skivstänger, där man jobbar med en muskelgrupp i taget. Det var lite svårt att hitta rätt vikter, men det var kul. I torsdags blev det spinning, och det var definitivt det svettigaste passet... Men det var en bra utmaning. Efteråt trängde jag och pappa oss på Emma och Hannes lunchdate på en asiatisk restaurang i Eslöv. Det blev både gott och trevligt.
Nu är jag tillbaka i Malmö och jobbar på Lyran. Idag var det lugnare än förra helgen, förmodligen på grund av Malmö Festivalen, men det gick bra för mig ändå.

Vett och etikett

Det finns ett fåtal saker som verkligen irriterar mig och en av de saker som jag dagligen stör mig, är folks oförmåga att visa hänsyn till andra när de går på tåg. Man ser TYDLIGT att folk står på insidan och ska gå av (och även om man inte ser det, så skulle man ju kunna förmoda det) men ändå står ombordstigande klistrade mot tågdörren och verkar irriterade över att folk försöker ta sig av. De får ett sådant där uttryck i ansiktet som att de inte ens ser att andra människor existerar. Allt som betyder nåt är att komma på tåget så fort som möjligt. Som att det skulle köra ifrån en. Det här är Eslövs tågstation, inte New York Citys tunnelbana. Sen får vi få, omtänksamma stackare som snällt står åt sidan för att släppa fram tant Agda, mamman med trillingar i barnvagn och resten av stans resenärer, inta ståplats under hela resan eftersom sittplatserna inte räckte. I omvänd situation, när jag ska av tågen, går jag rakt ut från tåget, med armarna i sidorna, i någon slags hämndlysten gest för att pointera min rätt att komma av tåget utan att riskera att bli översprungen. 

En kulinarisk upplevelse

Jag har nu jobbat på Jörgens restaurang både fredag och lördag kväll, och det har minst sagt varit en delicious upplevelse. Han är skapare och ägare av Lyran Matbar i Malmö på Simrishamnsgatan, och de behövde en diskare i helgen eftersom deras gick på semester. Varje arbetspass börjades med personalmiddag, som var jättegod, och därefter var det bara att börja diska. Under kvällens gång fick jag smaka på en massa grejer och det var hur spännande som helst! Alla var hjälpsamma och trevliga och timmarna bara flög förbi. I fredags kom mormor och morfar och åt så jag fick umgås lite med dem mellan disklassen också, så det var supertrevligt!
Mellan arbetspassen levde jag lyxliv hemma hos Melissa och Jörgen. Lyra hade överlåtit sitt jättefina rum till mig och vi åt pannkakor, tittade på spökberättelser på YouTube och hade det trevligt.

Delikatesser på löpande band

Det finns ju verkligen bloggar för alla tänkbara syften, inte minst mat och träning. Jag skriver väl rätt så blandat här (när jag väl skriver) men ett återkommande tema är mat. Behövs väl knappast säga att jag gillar mat. Som ni säkert förstått har mitt intresse för att experimentera i köket växt och jag fortsätter med mina påhitt. Här nedan ser ni dagens experiment uppställt på den piedestal den förtjänar: min hemgjorda krusbärsmarmelad. Jag blev helt löjligt stolt över migsjälv. Har man trädgård med en massa bär och frukter, så får man ju faktiskt försöka ta tillvara på vad man kan, och med det sagt började jag plocka krusbär. Det bästa med att göra sånt själv är att man kan smaksätta den precis hur man vill! Man kan slippa sådana där sötsliskiga produkter man annars köper I affären. Nu är ju bara problemet att jag aldrig äter något som kan passa bra med sylt. Dock fick jag testat den med lite (hemmagjort!!!) morotsbröd.
Om jag spinner vidare på mattemat, så kan jag berätta att jag hittat en trevlig liten köttaffär i centrala Eslöv, som säljer svenskt, färskt kött till väldigt bra priser. Vi var inne och köpte nötfärs idag som ägaren malt själv i butiken. Dock väntar jag på att han ska expandera sitt sortiment och börja sälja korv, för det är otroligt svårt att få tag i goda korvar som inte innehåller fläskkött. Det ska kanske nämnas att jag inte ätit gris sedan oktober, om jag inte redan sagt det. Den mest simpla anledningen är ren respekt för Mehdi, som uppskattar att jag inte äter sådant som han anser vara "orent". Som jag gång på gång måste förklara i diverse sammanhang, både som svar på skämt och seriösa frågor, att jag inte äter gris innebär inte att jag håller på att konvertera, för det kommer aldrig hända. Det innebär bara helt enkelt att jag, precis som Mehdi, är villig att kompromissa så att vi kan mötas på mitten och göra vårt förhållande ännu rikare och lyckligare.
Nu ska jag hem och äta paleo-tacos med halalköttfärs och guacamole, med marmelad till efterrätt.

Välkommen Aiden!

Nu tittar jag minsann in här igen! Känner att även om jag inte har möjlighet att hålla bloggen uppdaterad kontinuerligt, så bör stora, livsf...