Underbara helg

Det här har varit tidernas mysigaste helg! Hela familjen var samlad och vi hade det så trevligt så. Emma och Hannes plockade upp mig i Lund i fredags efter jobb och vi åkte hem till dukat bord i Kungshult. Jag vet inte när alla fyra satt och åt middag tillsammans senast. Det är så kul att både Emma och jag pluggar liknande grejer, och mamma är ju högst involverad inom vården, så vi har så spännande diskussioner. Sen är jag ju lite efter de andra så hela helgen har mina latinska utal blivit konstant rättade...
Vad gjorde vi sen hela fredagskvällen? Jo, vi palperade! Emma fick vara försökskanin så jag kunde träna på att hitta både kondyler, trochanter, processus transversus, tensor fascia latae och en massa annat. Det tar sig, snart så bör det väl sitta någorlunda tycker jag.
Igår hade vi lyxen av gemensam frukost/fika innan jag besökte den nyöppnade Dollar Store i Eslöv. Verkligen superbilliga grejer!!! Jag köpte plåster, en yogurt- plus müslimugg och, helgens bästa val, en ny leksak till Pepsi. Jag har aldrig sett någon så glad för en present förr, varken människa eller djur. Leksaken hängde i hans mun tills pappa tog den därifrån precis innan läggdags. Det var de mest värda 10 kronor jag någonsin spenderat haha.
Nu är det alltså söndag igen, och även om det bara är oktober så tyckte mother nature att Kungshult behövde snö. Det var jag minsann inte beredd på, och jag är inte riktigt redo att ta fram vinterkläderna än... Men det lär ju säkert inte stanna.
Jag fick åka tillbaka till Lund tidigt eftersom vi skulle ha korridorsmöte. Kände att det var på tiden jag fick träffat de andra och presenterat mig! Det var trevligt och väldigt relevanta grejer diskuterades. Det känns verkligen som att folk här bryr sig och vill få allt att vara fräscht och välfungerande, vilket jag uppskattar. Alla har olika uppgifter i korridoren och jag blev tilldelad att tvätta handdukar var fjärde vecka. Helt klart överkomligt.
När mötet var över åkte jag för att äta brunch med Hanna på Västgöta nation. Studentlivet här är så himla genomtänkt! Det låter verkligen oss studenter leva och njuta av saker och ting utan att vi ska känna oss ruinerade. Studentbrunch för 50 kronor till exempel; den innehöll bröd, ägg, bacon, pannkakor, quesedillas, sallader, efterrätter och annat smått och gott. Kanonbra ju! Dessutom jag och Hanna inte hunnit ses sen jag kom hem, så det var supertrevligt det med.
Nu ska jag sitta med en kopp av mitt nyinköpta, säsongssmakande te, I mina nya morgontofflor, plugga och bara njuta av livet tänkte jag.

Qlik

Jag har ju helt glömt att berätta om mitt nya jobb! Jag har ju hunnit jobba ett par dagar och det känns riktigt bra. Det är hur mycket som helst att lära gällande olika system och vad jag förväntas göra, men det går bra och jag lär mig allt eftersom. Hittills har det varit mest bervidgående men jag hoppas kunna få börja jobba själv snart. Att fika är en stor del av kulturen där och det bjuds dagligen på både frukost på morgonen och frukt och varma drycker under hela dagen. De har dessutom en restaurang som man kan köpa lunch på. På bottenvåningen finns ett rum som heter Playground där man kan spela fussball, pingis, Fifa och en massa annat.
Företaget startade i Lund men har nu blivit väldigt internationellt och språket där är engelska. Helt ärligt så vet jag knappt vem som kan svenska och vem som inte kan. Vi studenter sitter i en egen del ansluten till de andra och jag har mitt egna skrivbord, dator och två skärmar.
Qlik ligger vid E22 och det tar ungefär 12 minuter att cykla dit så det är ju helt perfekt! Ingenting är långt i Lund! Förutom om det stormar... Häromdagen var jag med om det märkligaste; en sidvind fångade mig och min cykel så hela cykeln gled sidledes, rakt in i ett högt nätstaket. Alltså, jag trillade inte, utan gled stående in i staketet. Skrapade upp både handen och pannan och måste sett jätterolig ut.
Hur som helst, jag mår bra och jag trivs kanonbra på jobbet. Ser bara fram emot att komma in i det hela lite mer så jag kan jobba självständigt!

Tillbaka i rutiner

Att komma "hem" förra veckan var det värsta. Trött och sliten, med för tunga väskor, känns det trist att komma hem till ett hem som inte känns som hemma. Mitt lilla rum i Lund var främmande och tomt och jag kände mig så brutalt ensam. Men nu har det gått en vecka och jag trivs riktigt bra, har börjat inreda och få det lite mysigt. Det enda som jag tycker är frustrerande är att dela kök med andra. Allting känns lite halvoljigt och jag har väldigt lite frys och kylutrymme, men som tur är har jag nära hem och mamma och pappa har gott om matlådor!
Jag missade ju en del när jag var borta, inklusive en tenta som jag får ta igen runt jul, men jag kom tillbaka precis i tid för att börja på nästa avsnitt. Vi hade en veckas föreläsningar om neuroanatomi och igår blev den delen avtentad. Det känns som vi går igenom saker lite för ytligt; neuro är ett så stort område att man hade velat fördjupa sig lite mer än vi gavs chansen. Dessutom var vår lärare alldeles för överkvalificerad för jobbet. Men jag håller tummarna för att provet gick bra ändå!
I onsdags hade vi VFU-dag och jag och Cici åkte till kvinnokliniken i Malmö. Det var jättespännande att få gå med en heldag och verkligen få lite insights i vad de gör. Jag uppskattar verkligen möjligheten att få prova på lite olika områden och få lära sig om olika möjligheter. Dock känns det galet att så många kvinnor väljer att få såpass många barn, trots alla problem som tydligen kan uppstå. Det här med VFU är lika skrämmande som lärorikt!
I helgen åkte jag hem och fick vila upp mig och öka dosen näringsintag, efter att ha levt på gröt och tonfisk i nästan en vecka, och det var superskönt. Så nu är jag med på banan igen och kylskåpet är fullt med matlådor! Nu ska bara min förkylning tas hand om, sen är allt toppen!

Tack Chicago för den här gången

Resten av veckan blev hur bra som helst; fylld med äventyr, överraskningar och upptäckter. I tisdags tog jag med mamma och pappa på bio för att ge dem den ultimata bioupplevelsen. Sittandes i störtsköna recliners såg vi A Star is Born, mumsandes på free-refill-popcorn. Filmen var tragisk, jättebra, och med fantastisk musik. En kanonkväll med andra ord.
På onsdagen gav vi oss av i ösregnet för att besöka The Swedish American Museum i Chicagos nordliga delar. Jag har faktiskt aldrig varit där, men det var riktigt trevligt och gav en intressant historisk överblick över tiden då Chicago var en av Sveriges största städer. Följande dag sken solen igen (för att citera något jag hört "if you don't like the weather in Chicago, just wait five minutes") och vi tog oss an downtown. Vi parkerade vid bönan och bjöd på en magisk tur av staden. Vi besökte för första gången Amazon Go, den första fysiska amazonaffären utanför Seattle, som öppnade i september. Man scannade in sig med hjälp av deras app, plockade på sig vad man ville ha, och gick ut. Inga kassor eller köer. Kameror och sensorer avgjorde vad man handlade och drog pengar från kortet vi kopplat till Amazon. Helt fantastiskt knäppt att se vart världen är på väg.
Efter vi sett bönan gick vi och åt hotdogs, som absolut hör till när man är i Chicago, och därpå gick vi till piren och Hancock Tower. Båda de sistnämnda bjöd på magisk utsikt. En stor del av Chicago är arkitekturen, och att bara få gå runt bland alla dessa byggnader och åar, i solsken, är så mysigt. Innan vi begav oss hem igen köptes det både souvenirer och cheesecake.
På fredagen började jag morgonen med en löprunda, och blev mer eller mindre rekryterad av skolans cross-countrytränare. Helt seriöst, han stoppade mig och frågade vem jag var, varpå han senare på dagen kontaktade Roger för att höra sig för om mina löpartider. Coachen hade en plan för hur jag skulle kunna använda mitt sista år av eligibility för att springa med dem... Synd att de inte har fysioterapeut-utbildning på Lewis. Parantes: det är inte jag som blivit magiskt snabb, laget där är helt enkelt inte så magiskt snabba själva. Men ändå!
Senare på dagen var vi i Cantingy Park och besökte militärmuseeum. Nu såhär på höstkanten var det jättefint med växtlighetens färgskifte. Trots att jag varit där förr, lärde jag mig nya saker. Dessutom provade vi deras café för första gången! På kvällen åkte vi till Lou Malnati's för lite hederlig Chicago style pizza, samt ett överraskningsfirande av Mehdis kommande födelsedag. Jag smygbeställde en efterrätt som servitören bjöd på till Mehdis stora förvåning och vi hade dessutom med oss presenter, bland annat en finfin slipsklämma. Ända sedan vi blev tillsammans har jag firat alla hans födelsedagar med honom, och jag har alltid lyckats göra den speciell, även om han alltid lyckats lista ut överraskningsmomentet i förtid. Den här gången hade han dock inte en susning! Han blev sååå glad! Han älskar att öppna grejer (precis som ett litet barn) och han har aldrig fått födelsedagaefterrätt på restaurang förr. Det, plus att mamma och pappa älskade pizzan, gjorde kvällen helt fantastisk.
Även om det här var semester för oss, så hade Mehdi en verklighet att leva i, och den verkligheten tog sig i form av årets första simtävling i lördags. Så vi var där som ordentliga supporters och hejade fram Lewis till vinst.
Efter en mysig promenad på söndagen och en dundermiddag på Chili's var helgen över och vår resa likaså. Det var helt underbara 12 dagar, och det kändes som jag aldrig lämnat varken Illinois eller Mehdi, så det var en brutal verklighetssmäll som slog mig när vi blev avsläppta på flygplatsen. Jag vill inte behöva lämna Mehdi. Igen. Jag tackar för den här gången och börjar nu nedräkningen till den 19 januari.

Mamma och pappa i Illinois

Det är så fantastiskt roligt att få ha mamma och pappa här. Att kunna visa dem runt och låta dem uppleva allt jag älskar med det här stället. De anlände sent i torsdags, efter att jag och Mehdi varit och ätit sushi med Martina och Mark. Dagen till ära hade jag bakat både kanel- och vaniljbullar. Det blev så många att jag kunde bjuda hela simlaget på bullar efter deras träning, vilket verkade uppskattas. Självklart räckte det även till mysfika med familjen. 

Hela fredagen var vi i Chicago för att hämta upp våra nummerlappar inför loppet. Man skulle kunna tro att det bara var att dyka upp, hämta lappen, och åka hem, men icke! Det var ett enormt expo med försäljning och gåvor av allt möjligt. Man kunde testa att springa på löpband i Kipchoges fart, vi fick hämtat våra supersnygga maratontshirts, fick en massa snacks och samples, återanvändningsbara sugrör, köpte vattenflaskor och tittade på Nike's maratonkläder som var till försäljning. Bestämde mig dock för att inte köpa några kläder förrän jag tagit mig genom loppet. 

På lördagen tog vi en tur genom Lisle och vårt gamla hood. De har redan hunnit med en massa omkonstruktioner där vi bodde och där är hur fint som helst. Återigen slogs jag av hur mycket tur vi haft som lyckat bo på ett sådant drömställe som vårt första boende. Vi åkte även till Naperville och gick runt lite i bland annat min teaffär (köpte ett av deras fantastiska seasonal höstteer!) och löparaffären för att köpa gels.
Måndagen var en spännande dag att vakna upp till. Det första stället jag upptäckte träningsvärk i var nacke och axlar. Vet inte om det beror på allt leendet under söndagen, eller att jag spänner mig när jag springer haha... Men sedan kom träningsvärken i benen... Hujedamig. Men pappa var värre. Hur som helst, denna haltande, framstapplande grupp tog sig både till Naperville för att äta glass och få medaljerna graverade, samt till Aurora för att shoppa. Vem gillar liksom inte shopping i 29 graders värme och med träningsverk överallt? Alla hittade en massa fina grejer så det blev minsann en lyckad tripp!

Chicago Marathon

För ungefär ett år sedan fick jag den briljanta idén att anmäla pappa och migsjälv till Chicago Marathon, som en födelsedagspreset till honom. Det har varit ett år fullt av träning, skador och lärdomar, och nu är all över. Igår sprang jag mitt livs första maraton. Jag vet hur man springer, jag vet hur man tränar, och jag vet hur man tävlar. Men jag har ingen aning om hur man springer 42.2 km. Distanstjejen inom mig tänker alltid att det bara är att köra, det håller nog till slutet. Det var det största feltänkandet jag gjort på länge! Jag drogs med av atmosfären, folket och publiken och bara fullkomligt flög fram i 25 km. Nytt pers på tre minuter på halvmaran med en tid av 1:56.25 men sedan kom den där ökända väggen. Det var inte så som man kan vänta sig, att kilometertiden successivt började gå långsammare och långsammare, utan det gick PANG från typ 5:20 till 6:50, utan förvarning. Jag som hade en rejäl buffer till att klara under 4 timmar, landade andra halvan av loppet på ungefär 2:28... Så det blev en sluttid på 4:24. Det är ju långt ifrån vad jag hoppats på, men min sprintstart tig kanske lite för hårt. Sen tror jag helt enkelt inte att fem månader är tillräckligt med tid för att bygga upp vad som krävs för ett bra maraton, men det gör inget för det här var en helt och hållet fantastisk upplevelse, och jag är inte avskräckt än!
En annan som gjorde en helt otrolig insats var pappsen. Med lindrig hälsporre, och utan att ha kunnat springa sedan slutet av augusti, tog han sig igenom hela loppet på en tid långt under 6 timmar och ännu länge under de 6,5 timmarna som krävdes för medalj. Jag är SÅ imponerad och stolt!!! Vi fick gjort och uppleva detta tillsammans. Men det som gjorde allt värt det var publiken. Mamma och Mehdi gick över en mil för att kunna heja på oss på så många ställen som möjligt och det gjorde en så glad att se ett bekant, hejande ansikte i publiken. Längs hela rundan möttes jag av "go Sweden," "heja, heja," "go Svea," och till och med ett "heja Sverige." Där var high fives, DJs, trummor, säckpipsorkester, Gatorade, vatten, bananer, pretzels, öl, jelloshots (har fortfarande inte förstått hur man kan vilja dricka öl eller ta en shot medan man springer), och bäst av allt: massor med kreativa skyltar som fick en att le ordentligt. "Your legs are hurting because you're kicking so much ASSphalt." "You're running better than the government." "May the course be with you." Och så vidare. DET VAR HELT FANTASTISKT.
Vi hade vaknat fyra på morgonen för att åka in till Chicago (fick skjuts av Dexter så vi slapp parkera), där vi sedan satt i en hotellobby i väntan på start. Sedan tog pappa och jag oss in genom gate 4, för att bli packade som boskap i coral J. Mo Farah och de andra snabbisarna startade över en timme innan vår startsignal gick igång och till skillnad från honom fick jag sicksacka mig fram hela rundan (så jag sprang faktiskt längre än ett maraton). 45,000 deltagare... Dock var jag förvånad över hur många som faktiskt inte tog detta seriöst... De gick från början, stannade gång på gång för att ta selfies, gick och pratade i telefon. Det tar bort lite av prestigen av att ha klarat ett maraton när man ser hur många sådana som deltog. Dock var där såklart väldigt många som tog detta på största allvar och gav det allt de kunde efter sin förmåga, och det var magiskt att se. När jag kom i mål var jag omringade av folk som var så emotionella, eller i chock, att de grät. Och ska jag vara ärlig kom det minsann en lyckotår här med! Det var en sådan stämning och känsla att det inte går att förklara. Sedan, medan jag väntade på resten, satt jag bredvid en man som var och hejade på sin dotter, och vi följde både pappa och hans dotter som små prickar på en karta i maratonappen. Hur coolt är de inte att de utvecklat en app bara för att kunna stalka löpare?!
Tillslut återförenades vi alla, och helt slut, åkte vi till mitt gym för bubbelpool och glutaminesmoothie. Jag har mina idéer om återhämtning som jag tror så stenhårt på att de faktiskt hjälper. Det följdes av pizzamys på hotellet.
Till sist vill jag bara säga STORT TACK till alla som gjort detta möjligt. Alla som donerat till vår insamling för Crohn's och Colitis, alla som hejat, som sprungit med oss, eller på något annat sätt varit delaktig i vårt projekt. Det hade inte gått utan er.

I'm back!

Det var en regnig tisdag som följde första natten i mitt rum i Lund. Dock började dagen med en liten, mysig löptur i soluppgången innan jag CYKLADE (äntligen!) till skolan. Det tog 9 minuter dörr till dörr, och då menar jag min dörr på tredje våningen och klassrumsdörren i källaren. Fantastiskt! Jag hann med två av tre lektioner innan det var dags att åka. Med spårvagnsbygget I Lund var vägen till stationen både stekning och lerig så jag hängde ena resväskan på ryggen och tog den andra i handen, medan jag höll fått i paraplyet med den andra handen. Jag stannade till på vägen och köpte en kebab till Mehdi. Det hör ju till att man har med sig något när man ska hälsa på folk...
Flyget var ett direktflyg, men det kändes som det tog för alltid. Maten var inte tillräcklig och ryssen bredvid luktade. Men vet ni vad, det gjorde ABSOLUT INGENTING. För på andra sidan väntade Mehdi! Eller ja, indirekt. Han hade lektion så Roger, huvudtränaren, hämtade mig och sedan fick jag vänta i Mehdis dorm. Men tillslut så kom han!
Underbara yetlaggen väckte mig vid 3 på morgonen och jag var garanterat piggast på morgonträningen, så jag passade på att gymm lite jag med. De har öppnat en ny kafeteria på skolan så den fick jag också provat både till frukost och middag. Idag sov jag lite längre, till ungefär 5, sedan gav jag mig ut och sprang en liten runda i soluppgången. Åh vad det är fint här! Fortfarande grönt och somrigt, och 30 grader varmt är inte helt fel.