Jag har så mycket att säga om 4 juli 2020 att jag knappt får fram någonting alls (ändå blev detta inlägg 3 sidor…). Men jag kan sammanfatta dagen men HELT PERFEKT. Att få stå bredvid mannen man älskar och lova honom föralltid, omringad av de människor som betyder allra mest för oss i hela världen är en känsla jag önskar att alla fick uppleva. Han var så fin, stämningen var så härlig och alla verkligen bjöd till.
Dagen började klocka 7 för oss tjejer, så Lina som skulle sköta hår och smink dök upp. Vi kombinerade frukost, fix och umgänge hela förmiddagen, fram till att fotografen kom och tog lite förberedelsebilder. Det var verkligen så mysigt! Emma hade ordnat mimosas, Johanna hade köpt med sig mina favoritfrallor från Malmö, Elvira smög iväg för att sjunga upp, Kenza och Anna var med från det att alarmet gick igång, Karin vår zoommaster kom förbi en stund och Lauren hälsade på via Zoom. Precis när sminket var klart, då kom tårarna. De har runnit varje gång jag har övat på mina löften, varje gång jag föreställt mig Mehdi i hans smoking, varje gång jag har suttit och funderat på vilken fin kille jag har. Som tur var hade jag tärnor som kom till undsättning med en näsduk på en gång.
Så helt plötsligt var det dags. Vi skulle få ses vid Grand Hotel för en ”first look” (vilket jag i efterhand tycker var en fantastisk idé – mer om det senare). Tanken var att vi skulle stå ute, framför hotellet, i det fina vädret, men eftersom det ösregnade så sågs vi inne i deras vackra entré istället. Som ni vet så var regnet min största farhåga, och jag har hela året försökt lugnat mig med tanken på att sannolikheten för ösregn från morgon till kväll är ganska osannolik – men vi hade lyckats välja årtiondets regnigaste sommardag. Men på något sätt gjorde inte det så mycket, det blev så fint på sitt eget sätt ändå och det fick oss att faktiskt kunna fokusera på vad som är viktigt. Det gav också Mehdis föräldrar möjligheten att uppleva paraplyköp till ett helt bröllopssällskap på Clas Ohlson i all hast.
Men tillbaka till vårt moment: där stod han – min fina Mehdi – högst upp på trappan. Även om jag bara kunde se hans rygg så var det ändå ett av de finaste ögonblicken i mitt liv. Medan jag snubblade uppför trappstegen (tips #1: om ni tänker gifta er i en klänning med släp, träna på trappgång… och gift er med en man som kommer till undsättning när ni fastnar i underkjolen) så vände han sig om och åååh vilken känsla. Allt annat försvann och min blivande man var allt mitt fokus. Tills jag började snubbla och han fick komma och hjälpa till att rädda situationen från att bli allt annat än graciös. Vi fick en fantastisk stund på Grand och gågatan bredvid där vi i lugn och ro kunde ta lite foton och njuta av synen av varandra.
Shoutout och tips #2: skaffa er en maid of honor med samma energi, beslutsamhet, engagemang och hjärta av guld som Emma (framför allt om ni – igen – har en klänning med släp). Hon gjorde en hjälteinsats från första sekunden och hon är numera proffs på att ordna till klänning och slöja.
Sedan var det dags. Vi var klädda, fotograferade, nervösa och uppspelta som aldrig förr – då var det bara vigseln och festen kvar. Våra föräldrar mötte oss i Hurva och det var en sån känsla att få se mamma och pappa så fina, glada och tårögda. Återigen gav de mig 150% support i ösregn – en ständigt återkommande situation. Här blev det en paus i allt vårt flyt då Zoom valde att strula och Karin kom springande. Med lite is i magen och tålamod lyckades vi dock lösa det och det var dags att ta tag i hela anledningen till det här kalaset.
Först ut var Mehdi och hans föräldrar medan 1000 years spelades. De följdes av mamma och pappa, och därefter alla tärnor och groomsmen. Sedan startades brudmarschen och det var min tur. Det var här jag insåg att jag var väldigt glad att Mehdi och jag redan setts. Det tillät mig att ta det lite lugnare, ta in varje sekund av allt som pågick och bara njuta. En släkt som alla på ett eller annat sätt uppfostrat mig, tagit hand om mig, varit där för mig och nu var här för att få ta del av min lyckligaste dag. Vänner som jag delat så många minnen med, som nyfiket lärt känna Mehdi efterhand som han blev en allt större del av mitt liv och som jag vet kommer vara del av våra liv i framtiden. Mehdis familj som jag lär känna mer och mer och som trots alla våra skillnader accepterar mig för den jag är och som är stolta över att se sin son tillsammans med mig. Min syster och mina tärnor tårögda och leende mot mig, så fina allihopa. Och mamma och pappa. Två som förmodligen både fruktat och sett fram emot den här dagen. De två mest inflytelserika människorna i mitt liv, de som sett till att jag blev jag och som accepterat min Mehdi från starten. Att få ha dem där på första raden, fina och uppklädda som aldrig förr, leendes mot mig, fick mig att känna att jag kan klara vad som helst.
Och Mehdi så klart. Jag var orolig att det skulle bli en annan upplevelse eftersom vi redan sett varandra, men det blev helt perfekt. Han gav mig en sekund att ta in allt, innan han kom mig till mötes så att vi tillsammans kunde gå fram till Mona som stod och väntade under den fina bågen. Jag kommer för alltid bära med mig den lyckliga känslan och allas strålade leenden. Den lilla promenaden fram till Mehdi var något av det finaste jag varit med om.
Vigseln var också otroligt fin och innehöll löften, en unity ceremony i form av vårt gemensamma försök att knyta en fishermen’s knot, Elviras framträdande av A Whole New World, fina ord av Mona och byte av ringar så klart. Därefter blev det en väldigt kort utmarsch (ville inte lämna tältet då det regnade) till Signed, Sealed, Delivered. Och vips så var man gift och det var dags för familjefoton medan gästerna underhöll sig med tipsrunda och photobooth.
Efter Elviras fina introduktion av Mr and Mrs Zeraidi och lite riskastning var det dags för fest! Toast skagen till förrätt, varmrökt lax till huvudrätt och bröllopstårta på det. Jag åt knappt något alls på hela dagen då alla fjärilar i magen tog upp för mycket plats – men det lilla jag fick ner var fantastiskt gott. Under sittningen var det en helt perfekt lagom mängd med tal. De var allihopa en lagom mix av humor och seriositet. Pappa höll ett helt fantastiskt fint och genomtänkt tal om hans första intryck av Mehdi, min resa i livet och hans upplevelse av Mehdis och min resa tillsammans. Tragiskt nog var det ingen som filmade detta men orden kommer alltid kommas ihåg med värme.
Elvira hade kommit ihåg (!!!) och spelat in tre låtar som vi skrev tillsammans som barn och dessa tyckte hon vi skulle framföra tillsammans – det blev en succé. Hon läste även upp ett tal som Filippa skickat då hon på grund av omständigheterna inte kunde närvara. Elviras pappa höll också tal vilket han mycket fint avslutade med salaam alaikum riktat mot Mehdis familj, Issam avslutade sitt tal med att erfaret och skämtsamt meddela Mehdi att han numera inte kommer ha mycket att säga till om. Anna höll också ett tal och tog även på sig att arrangera sko-leken, där vi faktiskt var överens om det mesta. Slutligen framfördes en ny version av My Bonnie is Over the Ocean – skriven av pappa men framförd av alla gäster med mamma, pappa, Emma, Hannes och Elvira i täten. Konceptet var att Mehrika is over the ocean och please bring back Mehrika to us. Om inte detta är en etta på Spotify snart, så vet jag inte vad som är…
Efter laxen tog vi paus med sittandet så salen kunde göras om till dansgolv. Vi passade på att ta lite fler parbilder med hjälp av Francesko. Shoutout till denna killen alltså och tips #3: skaffa er en vän som Mehdis bästa kompis (numera var klänningen uppkrokad, så släpet spelade ingen roll längre). Han ägnade hela helgen åt att verkligen hjälpa oss med allt och grädden på moset var när han stod och höll ett paraply över oss medan fotografen gjorde sig redo, för att sedan springa undan med paraplyet i 3 sekunder så vi kunde ta lite bilder och sedan springa tillbaka och skydda oss från regnet.
Sedan var det dags för första dansen och min klänning förvandlades till en mer dansanpassad upplaga. DJn presenterade oss och till Ed Sheerans Perfect dansade vi något som med lite fantasi skulle kunna påminna om en vals. Tills vi tröttnade och förvandlades till John Travolta och Olivia Newton-John... Till pappa-dotter-dansen hade vi valt I Loved Her First med Heartland. Det var ett väldigt fint moment att få dansa där med pappa och att se dansgolvet fyllas med olika barn-föräldrarkonstellationer.
Som återhämtning efter dansen blev det tårta och den blev verkligen hur fin som helst. Eftersom Mehdi inte tycker om marsipan hade han fått välja sockerpaste till utsidan och dekorationen. Att han förmodligen var den enda som tyckte det var gott är en diskussion för en annan gång. Insidan var dock riktigt bra (och det är ju den som räknas…) med dulce de leche och hallon. När sockernivån var hög hos alla drog DJn igång och vi dansade hela natten. Och i princip alla dansade verkligen! Mammorna twistade, marockanerna lärde ut sina låtar och rörelser, svenskarna sjöng med till franska sånger, där fanns något för alla. Vi kunde verkligen inte drömt om en bättre kväll.
Tillslut var det ändå dags att avsluta festen och ta vår hyrda, men väldigt fint dekorerade convertible Mercedes till Grand Hotel. Från hela mitt hjärta så vill jag tacka alla som varit inblandade. Att vi lever i en tid då vi har möjlighet att inkludera alla våra närmsta i en dag som denna är underbart. Farfar, några av våra vänner, Mehdis släktingar – alla de som på grund av rådande omständigheter inte kunde komma – hängde med från vigseln till sent in på natten via Zoom. Alla har vi förväntningar och drömmar när det gäller vår bröllopsdag, men att sedan se planerna ta form och passera alla förväntningar – trots ösregn – är den bästa känslan som existerar. Vi är så nöjda och så lyckliga båda två.
Fler officiella bilder kommer i ett senare inlägg :)
Tips #4: gift er, det är superkul.
Tips #5: jag tar bokningar för bröllopsplanering. Styrkor: jag är organiserad och kreativ och har redan ett konto hos alla bröllopsdekorationsaffärer som finns. Svagheter: hålla mig till en budget. Mehdi kan bli anlitad för den delen. Se, vi kompletterar varandra bra.
