Så jag har funderat lite på det här med tidsperspektiv. Hur kan en graviditet gå så fruktansvärt långsamt medan en bebis första fem månader så fruktansvärt fort? Jag känner ju knappt igen Isaac längre. Jag kommer ihåg hur ”lätt” det minsann var med en bebis, han sov ju ändå hela tiden. Det var aldrig några problem att ta med honom till olika ställen för så fort man la honom i vagnen eller bilstolen så somnade han. Nu rullar han runt och pratar konstant och vi får alltid överväga om och när vi kan ta med honom, inte för att han är svår – mest bara med hänsyn till andra då han pratar både mycket och högljutt. Vill till exempel alla andra restaurangbesökare lyssna på hans sopranoröst under hela måltiden? Kommer mitt fysioterapibesök dra ut på tiden för att Isaac envist ska delta i undersökningen? Allt är lite gamble just nu. Men å andra sidan är han ju så mycket roligare att umgås med nu, jämfört med när han sov 20 timmar per dygn.
Under i princip hela mitt liv så har året baserats på terminer och lov, och på sommarlovet, då gör man somriga grejer. Men eftersom jag var höggravid och dessutom jobbade heltid hela förra sommaren så fick jag aldrig riktigt den där sommarkänslan. Jag var i princip bara ledig en liten stund precis innan förlossningen och med en nyfödd blev det inte så mycket somrigt att göra heller. Sen helt plötsligt blev det minusgrader och snö och jag gick fortfarande och väntade på sommarlov. Häromdagen fick jag en liten flashback av hur jag åkte hem från förlossningen i mitten av september, klädd i shorts, och jag undrade hur i allsin dar jag nu kunde gå i vinterjacka…
Men så tittar jag på lille Isaac och undrar hur det ens är möjligt att växa och utvecklas så mycket på BARA fem månader. Enligt BVC är väger han nu 8270g och är 68.5 lång. Han älskar att sitta i sin tripp-trappstol, att ligga och rulla runt i sitt babygym, ligga på sängen och underhållas av sin titt-ut-elefant, tugga på sina fötter eller att bara sitta med mamma eller pappa och lyssna på en bok. Vi försöker läsa varje dag för honom och vi varierar språken mellan gångerna. Vi har till och med bytt ut liggdelen mot sittdelen på vagnen nu – så stor har han blivit.
Han är så otroligt go och glad, skrattar åt allt hela tiden och är i princip bara ledsen när han är trött (eller får vaccin…). Vi har även fått till oss att det är okej att introducera smakportioner och att vi vid sex månader ska få lov att börja introducera mat. Så jag fick ett ryck och gjorde ”storkok” i miniatyrform… Jag fyllde små knäckformar med puréer av palsternacka, ärtor, potatis och morot, blåbär, katrinplommon och leverpastej. Malde även havregryn och pumpakärnor för att göra en egen, järnberikad gröt. Så nu är frysen full och redo för att lillkillen ska kunna smaka och så småningom äta. Än så länge har han bland annat testat diverse såser från våra tallrikar, ärtpuré, gröt och gurka. Han är väldigt intresserad och stoppar gärna skeden i munnen, men han verkar inte riktigt fatta vad han ska göra med det sen…
