När allt har varit för bra för att vara sant

Satt i skrivande stund på det lyxigaste, dyrast hotell jag nånsin varit på. Gratis lyxmat och gratis drinkar flödade. Det var nästintill slagsmål om vem som skulle få äran att betala de hutlösa notorna efter varje restaurang- och barbesök. Låter som en dröm, va? Inte för mig. Jag tror inte att jag (eller jag vet att jag inte) fullt förstod vad jag gav mig in på när jag accepterade jobbet här. Jag har aldrig riktigt tyckt om övernattningar men här reser vi tydligen jämt, vilket aldrig annonserades ut. Jag menar, resa är kul, men sitta i bil 24 timmar i sträck är inte kul. Under vår resa förra veckan körde vi 70 timmar på 6,5 dagar. Sen var jag hemma i tre dagar innan vi åkte till Milwaukee för en konferens. Alla resor och event innebär enorma mängder alkohol och en massa ohälsosam mat. Jag är dessutom i en sådandär märklig ålder där hälften av de som pratar med mig frågar om jag är gift och har barn, medan andra halvan frågar om jag är gammal nog att dricka (att beställa varm choklad istället för sprit vid midnatt en torsdagskväll anses tydligen vara lite konstigt). Jag får aldrig tillräckligt med sömn och att hinna träna är ju knappt värt att tänka på. De få träningspass jag fått till har varit klockan 5 på morgonen efter typ 4-5 timmars sömn. Alla som känner mig vet att det finns två komponenter som måste tillhöra min dagsrutin för att jag ska vara en glad och trevlig människa: regelbundna måltider och träning. De senaste fyra veckorna har inte ens varit i närheten av att hålla de måtte.

Mina dagsuppgifter är väldigt ostrukturerade och jag har oftast ingen aning om vad jag ska göra. Jag är förmodligen den mest planerande, organiserade, schemaföljande person jag känner och här finns det absolut ingen struktur. Jag kommer direkt från skolan, med noll erfarenhet, och här ska jag dra i allt utan någon handledning. Jag är i princip min egna chef, men allt jag gör är "fel". Det enda jag blivit tillsagd att göra är att blogga, hålla sociala medier uppdaterade och filma (sen när blev jag fotograf/filmograf?!). Jag på "kontoret" från 8-9 på morgonen till 6 på kvällen måndag till lördag (ibland även söndag) utan rast. Det har gått 25 dagar sen jag började och jag har jobbat 22, och min nästa lediga dag blir förhoppningsvis på söndag.
Självklart förstår jag att det här är en start-up och att det inte finns någon som banat väg tidigare, men det är lite mycket ansvar för en som inte har jobbat inom branschen tidigare. Jag har dessutom noll koll på tandläkarvärlden och jag delar inte min chefs brinnande intresse för programvaran och businesstänk. Jag vet inte om jag har berättat så mycket om företaget logistik, men vi är tre personer som jobbar ifrån grundarens lägenhet och sedan har vi nio anställda i Minsk (hälften av dem jobbar enligt Chicagos tidszon), och allihopa jobbar under en rapp piska. De sparkar folk på löpande band om individen inte är perfekt för positionen. Jag försöker anpassa mig och sätta mig in i chefens tankebanor men det här känns litegrann som att be en simtränare sadla om och bli tränare i hockeyallsvenskan.
Jag har aldrig varit rädd för utmaningar och förändringar; flyttade som relativt ung med nervös glädje först till Nyköping och sedan North Carolina, så att flytta till Chicago var inte ens något jag ifrågasatte. Men nu sitter jag här med ett jobb som jag för allas skull absolut inte borde behålla, i en situation där hitta ett nytt jobb är extremt svårt och arbetslöshet skulle vara förödande, med en utbildning som borde varit inom något annat. Samtidigt känner jag mig hur idiotisk som helst som klagar. Jag har fått världens möjlighet, en möjlighet andra skulle göra vad som helst för, och jag vantrivs. Vad är det för fel på mig?

Fortsätter samla vuxenpoäng

Jag blir bara vuxnare och vuxnare! I måndags köpte jag äntligen min allra första bil!!! En Honda Accord från 2008. Det ska nog räcka för den tid jag är här. Jag har noll intresse i bilar och jag har absolut ingen aning om vad jag ska gå efter. Jag har dessutom otrolig beslutsångest; kan inte ens köpa en tandborste utan att vela och fundera över vilket som är mitt bästa alternativ. Förstå då känslan över att behöva köpa en bil. Som tur är har jag Mehdi. Han har varit på jakt efter en bil åt mig dag in och dag ut, och nu hittade han min fina Honda, som han dessutom lyckades pruta ner priset på en hel del. Jag litar på honom till 100 när det kommer till sånt här, han har undersökt allt som finns att undersöka, så det var bara att köpa. Det enda som återstår är att köpa nya däck eftersom de gamla är rätt slitna. Ja, och så måste jag ju ha körkort och försäkring... Men det löser jag nån lördag när jag kan vara ledig från jobbet.
Så nu chillar Mr. Nissan och Ms. Honda sida vid sida på vår parkering.

Salt Lake City - the home of the Mormons

"For someone who's not religious, you're very interested in religion" - Liz, efter att jag envisats med att vi skulle besöka mormonernas (?) mest heliga tempel. För mig känns det nästan som ett måste om man är i Salt Lake City, och efteråt erkände de andra att det var en rätt imponerande syn. Vi möttes av "systrar" överallt som gav oss information och frågade om vår "faith in Jesus" så vi fick lite guidning.
Överlag tyckte jag om staden, det var väldigt fint och låg precis vid foten av ett berg. Vi har lagt märke till att bergen häromkring är märkta med bokstäver och Google meddelade glatt att det är olika skolor som klättrar upp och lämnar skolans bokstav eller abbreviation som en symbol för den maktkamp som pågår mellan olika skolor. Precis som vi gjorde med ön i Nyköpingsån!
Gårdagen var rätt skön. Bara 6,5 timmars körning och vi fick sovmorgon dessutom. Efter vår lilla tur genom SLC åt vi på en italiensk restaurang innan vi åkte till hotellet. Imorse gick jag upp klockan 5 så jag kunde springa en runda innan vi gav oss av mot resans sista stop: Boise, Idaho.
Jag lägger upp lite bilder från i torsdags när vi mötte Dr. Maloley som har en podcast för tandvårdsbranchen. De bjöd oss på middag på en trevlig restaurang innan Tiger deltog i hans podcast. Jag var kameransvarig. Jag känner att mitt ansvarsområde är ganska så väldigt odefinierat, men jag gör vad jag blir tillsagd och försöker ta så mycket egna initiativ jag bara kan.

Road trip all night long

I tisdags åkte vi till Houston och även om vi inte var i de värsta drabbade områdena så kunde vi ändå se en del av förödelsen efter stormen. Mottagningarna vi besökte hade klarat sig bra som tur var. Vi träffade Dr. Farkas och hans fru som alltid har sin labradoodle Willa med sig, och hunden gjorde hela besöket så värt det för mig! Hon var hur go som helst!
Vår ursprungliga plan var att bara träffa dem, se hur läget var, och sen åka vidare. Vi skulle nämligen vara i Eagle, Colorado, vid lunch dagen efter och det är en 17 timmar lång resa. Nu blev det istället som så att vi blev hembjudna på en riktigt Texas barbecue-middag i deras supermoderna, 100% miljövänliga, muséehus. Frun var arkitekt och VÄLDIGT intresserad av sustainability, och vi fick en väldigt detaljerad beskrivning av varenda tegelsten i huset. Det var rätt fräckt att lyssna på, men hon slutade aldrig prata.
Hur som helst, efter en trevlig middag gav vi oss av på vårt 17 timmars långa äventyr. De första 8 timmarna var rätt tråkiga, men när solen kom fram och vi kunde se på omgivningen blev det bättre. Norra Texas var som taget ur en vilda västern-film, och det var så platt att det kändes som jag kunde se ända till Kanada. Bortsett från att vi blev stoppade för fortkörning två gånger och att vi körde genom ett hav av insekter som smattrande dog mot vindrutan och totalblockerade all syn ut, så gick det bra och vi tog oss till Colorado. Colorado var nog det vackraste jag sett. Vi körde både över och runt berg på vindlande vägar och utsikten var magisk. Inget foto i världen kan göra synen rättvisa.
Tillslut, vid fyra på eftermiddagen, kom vi fram till Eagle och fick träffat de vi skulle. Vi åt middag på ett ställe med en tandläkare och hans familj innan vi åkte hem till dem och spelade in en podcast. Jag filmade alltihop och det kommer så smånignom ut på våra social medier. Efter ungefär 44 timmar utan annat än korta naps i bilen fick jag äntligen sova ut.

Road trip all day long

I måndags tog vi oss genom vackra Missouri. Omringade av skogsbeklädda berg och kullar, tog vi oss fram, och det var en fantastisk syn. Vid 10 på kvällen var vi framme vid vårt hotell och som bensträckare gick jag till hotellets gym en stund. Efter frukosten följande morgon åkte vi till Oklahoma City och Reflections Dental Care. Det var förmodligen (för mig) det mest intressanta och givande besöket hittills, och jag fick en bra inblick i deras värld.
Vi lämnade OK och åkte vidare till Dallas i Texas där vi besökte en annan mottagning, ägd av en trevlig doktor och hans trevliga fru. Det blev en genomgång av vårt program innan vi alla gick och åt på en mexikansk restaurang och drack margaritas (doktorn bjöd).
Vi har det rätt bra måste jag säga, även om det är långa dagar och mycket jobb. Jag har inte spenderat ett öre hittills, Tiger står för mat och han har fyllt hela bilen med torkad frukt, mandlar, bars, bananer och annat gott att mumsa på längs vägen. Plus att jag får se så mycket!
Jag har börjat få mer ansvar nu också, så här är länken till bloggen som jag uppdaterade igår. Tack vare pappas uppmärksamhet ska bloggen nu vara mobilanpassad. Dessutom har jag nu börjat publicera på Facebook, LinkedIn och Instagram, så sök på ZenSupplies så dyker vi upp och ni kan följa oss!
Här kommer lite random bilder från resan hittills!

Information overload

Vi lever i en värld där all tänkbar information finns tillgänglig 24/7. För det mesta är det bara bra, men ibland inser man hur ogenomtränglig djungeln av info kan vara och hur in i nordens irriterande det blir. Andra gånger får man istället så mycket information slängd på sig, att man inte vet hur man ska ta sig fram. I helgen höll vi på att leta både bilar och bilförsäkringar, och för att kunna få relevant information var man tvungen att lämna e-mail och telefonnummer. Detta gjorde vi för säkert över 20 olika ställen och resultatet blev att min telefon, måndag klockan 9:00, blev helt bombad med meddelanden. Tror ni jag kunde komma ihåg vilket som var vad I huvudet? Knappast. Så medan jag försökte svara på telefonsamtal höll Mehdi och jag samtidigt på att provköra bilar och prata med försäkringsbolag. Det var en väldigt rörig morgon. Vi har fortfarande inte hittat vad vi söker, så jakten kommer fortsätta nästa vecka för nu är jag på roadtrip med jobbet.
I skrivande stund har vi precis passerat gränsen till Missouri och vi har ungefär 4 timmar kvar att köra idag. Det går bra än så länge men det kommer bli en lång vecka.

Pizza-party!

Igår efter jobb plockade Sam upp mig och vi åkte hem. Sam hade lovat att komma och hälsa på när vi skaffat en soffa så han kan sova över, så nu fick vi äntligen visst upp vår lägenhet för någon. Vi visade honom tunt, åkte till Lisle och tittade på en koncert sponsrad av en pizzeria, gick fram och tillbaka på huvudgatan, och åkte och kollade på lite bilar som visade sig vara helt utanför min intressezoon. Hittade dock en JÄTTEFIN Volvo, men den kostade nästan $10000 vilket är alldeles för mycket över min budget, och dessutom är europeiska bilar alldeles för dyra att underhålla och reparera här i USA. Ska försöka hitta nåt asiatiskt istället.
Hur som helst, när vi kom tillbaka på kvällen beställde vi pizza, och då menar jag inte en sliskig, vanlig Papa John's-pizza. Vi snackar pizza Chicago-style. Tänk er en paj, fylld med ost, pizzasås och annan fyllning, toppad med en pizzabotten som i sin tur är täckt med mer pizzasås. En slice var mer är tillräckligt. Men nu var det som så att vi hittat en pizzeria som dessutom sålde crêpes... Vem vill liksom inte ha en crazy pizza med en cheesecake crêpe till efterrätt?!

Det tar sig!

Nu börjar det likna nåt hemma hos oss! Igår anlände vår efterlängtade soffa och vi spenderade kvällen åt att montera ihop den. Det blev jättebra tillsammans med soffbordet, kuddarna och filten. Det har varit rätt klurigt att hitta billiga, snygga och bra saker faktiskt. Eftersom vi inte kommer stanna här föralltid så vill vi ju inte lägga några jättesummor på inredning, men jag är riktigt nöjd med hur vi har fått till det. Fler bilder kommer så småningom! Nu saknas bara väggdekoration och växter!
Som om inte soffan var nog igår, så kom även mina efterlängtade Tommy-skor. Skönt att kunna byta ut mina converse lite då och då! Men bäst av allt var det ändå att komma hem till dukat bord. Mehdi hade lyxat till det och stekt fisk och sparris till middag, så bättre kunde det inte bli! Det kan även tilläggas att han vaknade klockan 4 imorse för att köra mig till jobb.

Mitt första, egna projekt!

RIdag gjorde jag och Tiger återigen en omänskligt tidig roadtrip; den här gången till Michigan. Vi åkte klockan 5 imorse, körde i tre och en halv timme, hjälpte ett gäng jättetrevliga människor med programmet, köpte en bagel, och körde hem igen. I bilen jobbade vi båda på, och jag har för första gången haft mina helt egna projekt. Jag skulle skriva och designa ett detaljerat e-mail till alla våra kunder med alla våra nya uppdateringar, men medan jag jobbade insåg jag att det skulle bli alldeles för långt. Istället föreslog jag att jag skulle göra det till ett blogginlägg och sedan promota inlägget via e-mail. Den idén uppskattades och här kan ni läsa resultatet! Det blev väldigt väl bemött av både Tiger och Liz. Så idag har jag både skapat och publicerat mitt första blogginlägg, designat och skickat ett relaterade e-mail, samt skickat ett hälsning till alla våra kunder i Florida inför den nalkande orkanen. Tänka sig att jag nu på sätt och vis kan blogga för min inkomst! Vilken dröm!!
Visst är det långa dagar och tuffa arbetstider, men vad kan man vänta sig av en start-up? Jag trivs väldigt bra hittills och jag blir väldigt väl omhändertagen. Idag blev vi tillexempel bjudna på en asiatisk restaurang och jag åt den bästa sushin jag ätit på länge!

Dental assistant's assistant

Det är ju tämligen svårt att marknadsföra något inom en branch som man har noll kunskap inom. För att göra livet lite lättare för mig och för att skaffa mig kunskap, blev jag satt på en tandläkarmottagning igår. Jag spenderade hela dagen med att följa efter assistenterna och suga upp all information jag kom i kontakt med. Jag lärde mig namnet på en massa produkter jag inte ens visste fanns, jag lärde mig vilka det vanligaste distributörerna är och jag lärde mig hur de använder vårt program. Allt det var såklart väldigt givande, men jag tror ändå den bästa delen var att se hur alla verkligen brann för sitt jobb. De älskade att ta hand om patienterna och de var en trivsam stämning mellan alla som jobbade där. Sånt gillar jag att se.

Life happens

Så jag spenderade gårdagen åt att fundera ut logistiken i min vardag. Där jag bor kan jag köra till jobb på 40 minuter utan trafik. I rusningstrafiken tar det minst  det dubbla, så bil har varit uteslutet. Nu ha rjag istället löst det som så att jag ska ta tåget. Tåget tar ungefär 35 minuter. Till och från tågstation kan jag antingen ta en gratis shuttle som tre gånger på morgonen och tre gånger på kvällen, eller cykla vilket tar ungefär en kvart. Så jag åkte och köpte en cykel. Därefter köpte jag ett månadskort för tåget. Från stationen i Chicago till jobb tänkte jag använda mig av ett bike-sharingprogram som jag betalade en årsavgift för (det var antingen det för $99 eller en dagsavgift för $9).
Fantastiskt tänkte jag, jag får motion och det är smidigt. Ja, om man hittar rätt vill säga. Istället för 10 minuter cyklade jag runt i Chicago i ungefär 50 minuter eftersom min GPS-signal försvann, och blev jättesen. Great. Och allt detta för att få reda på att vi kommer flytta inom 2 månader. Det nya kontoret är längre norrut, vilket är helt, jätteosmidigt för mig. Så nu kommer jag behöva köpa bil i alla fall. Den där lönen måste komma snart, för det här med att vara vuxen är inte billigt.

Mehdis bil är kanon, om man inte ska få plats med cyklar i den i alla fall. 

Turist i Chicago

I går eftermiddag, efter min löptur, åkte till Sam, en kille som vi simmade med de två första åren på Wingate, som flyttade hit från Alabama för ett par dagar sedan för att leta jobb (kul att vi känner någon!), och därefter begav vi oss av downtown. Jag hade rätt så låga förväntningar om jag ska vara helt ärlig. Jag har varit i både New York och Los Angeles, som är det två största städerna, och jag har inte tyckt om dem. Chicago är USAs tredje största stad så jag hade väl tänkt mig att de skulle påminna om varandra. Jag blev dock  väldigt positivt överraskad. Det påminde om New York med skyskrapor och sånt, men det var mycket färre människor och väldigt mycket renare och fräschare. Det var liksom ingen hets.
Vi var och såg på fontänerna som visar bilder på stans människor och vi såg the Cloud Gate, en konstruktion som speglar skylinen. Vi var även ute på the Navy Pier som hade pariserhjul, restauranger och nån hummerfest. Chicago är alltså en enorm stad som gränsar till en lång strand vid Lake Michigans kust. Överallt var det skön stämning och folk utnyttjade stans alla fontäner för att svalka sig i hettan. Som avslutning på dagen åt vi glass. Hittills är jag helnöjd med valet att flytta till Illinois.

Heaven on earth

Omgivningarna där jag är uppväxt är fantastiskt vackra, och har på något sätt satt standard för hur jag vill ha det. USA brukar ha svårt att leverera de standards jag är van vid, så självklar har jag oroat mig för hur allt ska bli här. Men nu är oron stillad! Igår morse gav jag mig ut och sprang en lång runda för att upptäcka Lisle, och det här är en av de vackraste platser jag sett! Stället vi bor på kallas The Towers of the Four Lakes, och sjöar var det gott om. Jag sprang på små kringliga vägar genom neighborhoods och skogar och det var helt magiskt vackert. Jag tog mig upp till toppen av vår skidbacke och utsikten var fantastisk. Även om rundan gick genom samhällen så kändes det fortfarande väldigt isolerat och lantligt. Det enda som saknades var en kohage, och jag skulle varit hemma. Jag försökte ta bilder i farten, men ingen av dem gör den verkliga utsikten rätta.
Tillbaka och återhämtad från intrycken begav vi oss av till Chicago för att utforska storstan.

Det finns gott om gäss som vaktar tornen. De ville försäkra sig om att jag verkligen hör hemma här innan jag fick passera... 

Digital Marketing Associate at Zen Supplies

Det är min titel på mitt jobb. Låter fancy tycker jag! Jag började, full fart, i fredags med en road trip till en tandläkarmottagning i Wisconsin. Zen Supplies är ett nystartat företag som utvecklar och säljer ett inventoryprogram för tandläkarmottagningar. Programmet håller koll på hur mycket man har i lager, jämför priser och ordnar beställningar, och det är än så länge one of a kind. Jag jobbar tillsammans med grundaren Tiger, hans högra hand Liz och ett helt gäng utvecklare och designers som håller till i Minsk.
Anledningen till att vi åkte till Wisconsin klockan 5 på morgonen var att utbilda en mottagning i programmets alla finesser. Då fick jag också en rätt så bra bild av vad det är jag ska marknadsföra. Därefter åkte vill tillbaka till kontoret och jobbade lite mer. Det är en otroligt spännande arbetsmiljö och Tiger har redan klargjort sina höga krav på prestation. Det kommer bli mycket övertid och många lördagar på jobbet, men med ansträngning kommer succé. Atmosfären visar på en otrolig ambition och vilja att konstant förbättras, och som kan väntas på en start-up så är tempot högt. Jag ska genomgå en två-veckors utbildning, sedan hopas jag kunna vara fit för fight.
Ett stort plus är att det bjuds på lunch varje dag!

Det blev jobb i lördags också, och Mehdi var så snäll och skjutsade mig. När jag var klar framåt eftermiddagen åkte vi hem där de "eventansvariga" (ja, vi har eventansvariga här på boendet) hade ordnat en "end of the summer cookout". Det bjöds på hamburgare, korv, dryck och en massa frukt, och det var kul att träffa lite folk häromkring

First day of work. Ser sådär lagom pigg ut kl 5 på morgonen.