Me, myself, and I

I vårt lilla community här finns en bar som heter Basecamp. Det ligger precis vid slutet av skidbacken och har alla förutsättningar för att vara världens smultronställe. Men det är det inte. Maten är ingen vidare, servicen är inte bra och man får vänta alldeles för länge på allt. Men idag fick man en gratis måltid där om man bor i byggnaden vi bor i, så jag tänkte varför inte? Mehdi har lektion så jag fick gå dit själv.
Att vara ensam är något som av någon anledning alltid framstår som obekvämt, pinsamt och märkligt. De flesta skulle hellre gå hungriga än att gå och äta själv. Jag har aldrig riktigt brytt mig, vill jag göra något/gå någonstans och ingen jag känner vill eller kan följa med, då går jag helt enkelt själv. Jag är underhållande så om det inte är allt för länge, så har jag inget emot mitt egna sällskap. Dock inser inte alla runt omkring en att man ibland trivs på det viset och envisas med att bjuda med mig och "hålla mig sällskap". Uppskattar gesten men nej tack, jag vill bara sitta här i lugn och ro och äta min cobb-sallad som jag beställde för avokadons skull men som av nån anledning serverades utan just avokado. Jag spenderar 8 timmar om dagen med att prata med främlingar, det får räcka.
Så jag satt där och tittade på omgivningen medan jag åt min sallad (när den väl serverades efter 50 minuter) och bestämde mig för att nu har jag testat färdigt det här stället. Vi får leta vidare efter vårt smultronställe!

För övrigt har jag simmat idag! Jag gör det en gång i veckan nu och det går faktiskt rätt bra. Lungkapaciteten är inte vad den var, men det kan jag väl jobba upp igen om nu enorma lungor är något att sträva efter. Istället för att ligga i bassängen i två timmar kör jag kortare, men väldigt effektiva pass så det är kul. Sedan vet man ju att jacuzzin väntar!

Summer feelings

Vilken toppenhelg det har varit! Idag var det nästan 20 grader varmt och strålande sol, och jag började dagen med en 13 km löprunda. Jag fick sällskap av Diana, den andra Grad Assistant Coachen, de första 5 km och sedan hejade hon på medan jag cirkulerade en runda i skogen, kantad med hjortar. Det var så vårigt och rogivande med kvittrande fåglar överallt. Normalt sett har jag musik med mig så jag kan lära mig hålla 170 beat per minute-tempo, men det var alldeles för trevligt att lyssna på nature idag för att jag skulle ta till musiken.
Löpturen följdes av en frukostdate med Diana innan vi gjorde oss redo för simmarna årliga bankett som jag så snällt blivit inbjuden till. Jag blev till och med presenterad, av Roger, för alla närvarande föräldrar som inte haft nöjet att träffa mig än. Maten var god och talen var trevliga men alldeles för formella, men höjdpunkten var att se alla så uppklädda och fina. Självklart var vi tvungna att dokumentera det hela!
Som avslutning på dagen var jag och Mehdi på vår volleyboll-kickoff. Vi har anmält oss till en sommarturnering som kommer pågå till Augusti nångång, där 14 lag möts och spelar mot varandra två hpnger i veckan. Alla verkade hyfsat kassa, så jag och Mehdi passar in perfekt. Kan bara bli bättre!

Resten av helgen var också trevlig och ovanligt fullspäckad. I fredags följde jag med simtränarna och ett gäng simmare till Lou Malnati's för lite hederlig Chicago style pizza. Den här gången åt jag grönsaksvarianten och den är nog nya favoriten!
Igår fick jag lite mer utlopp för min hundobsession då vi åkte till en petexpo med en massa hundar och andra djur. Det var som en liten marknad med försäljning plus att man kunde klappa allt från hundar till ormar till fåglar. Därefter åkte vi tillsammans med Dexter, hans rumskompis och Diana till en bio nära skolan. Vi tänkte se A Quiet Place, men den var fullsatt, så det blev the Avengers i 3D istället. Och popcorn på det!
Med laddade batterier och vitamin D-depåer är jag nu redo för en ny vecka!

Admin Appreciation Day

I måndags åt jag middag med Hailee och Jenn, vi pratade om vad vi ville uppnå, Hailee sa hur nöjd hon var med oss och vi planerade hur vi skulle fortsätta för att nå våra mål och förbättras. Det var ett trevligt och givande möte. Igår när vi kom till jobbet hade både jag och Jenn fått blommor för det var tydligen Administrative Assistant Appreciation Day. De är jättefina och luktar så gott! Vi pratade med varandra om hur skönt det är att känna sig uppskattad och inte behöva vara rädd för att bli uppsagd varje dag.
Idag när vi kom till jobbet fick vi reda på att på grund av finansiella svårigheter blev Jenns position eliminerad. Så mycket för den uppskattningen. Här är problemet: företaget jag jobbar för har som mål att ge oerfarna, ungdomar hopp om möjligheter att på mindre än ett år bli manager och tjäna ordentliga summor pengar. Väldigt få lyckas och de som faktiskt tar sig hela vägen är fortfarande inte garanterade de summor som utlovas i början. Varför? Jo för att det finns inga genvägar. Med mycket tur, och en lite skicklighet, kan de vi anställer lära sig att sälja bra och snabbt träna upp ett lag att ta med sig till sitt nya kontor. Men de saknar erfarenhet och en hel del kunskap. Hailee, till exempel, fantastisk tjej, väldigt omtänksam och positiv, och hon vill oss verkligen väl, är 23 år. Ingen erfarenhet av allt som krävs för att driva ett eget företag. Hon hade ingen aning om hur hennes finansiella situation såg ut tills finansfolket ringde igår och sa att hon spenderat för mycket och enda alternativet var att säga upp en av sina admins. På studs.
Så nu har stackars Jenn inget jobb och jag har alldeles för mycket. Det är så skevt det hära. Osäkerheten är frustrerande. För mig gäller det att företaget håller sig kvar (och att jag får ha kvar min position) i ett par månader till, men för Jenn var det en karriärmöjlighet. Så happy Admin Day!

Illegal eftersläntrare...?

Jag har inte full koll på definitionen av invandrare men jag har aldrig sett migsjälv som en. Jag har mina rutiner och jag vaknar varje morgon och lever varje dag precis som jag skulle gjort vart jag än bott. Men en ny händelseutveckling har fått mig att inse att min vistelse här absolut inte är på mina villkor över huvud taget. Vad jag anser vara min vardag och mitt liv, kan ryckas ifrån mig utan att jag kan göra något som helst åt det. Jag har aldrig planerat att stanna här för alltid, men mitt slutgiltiga hemresedatum blir gång på gång uppskjutet efterhand som jag påbörjar nya äventyr, och för några månader sedan bestämde jag mig för vad jag verkligen tror att jag vill göra med mitt liv (igen).

Mitt visum går ut i juli och Mehdi tar examen i maj 2019, två faktum vi inte kan göra något åt. Jag har ansökt om H1B (arbetsvisum) men det finns ingen chans att jag får det beviljat eftersom mina arbetsförhållanden inte på långa vägar lever upp till vad som krävs. Min plan var att jobba tills mitt nuvarande visum går ut eller mitt H1B blir förnekat, vilket som inträffar sist, och sedan stanna kvar utan att jobba, som illegal invandrare, tills efter jul, varpå jag tänkte flytta hem och börja plugga.

Hur mycket jag än önskar att jag var en sådan där person som bara vet på en gång vad jag vill göra karriärmässigt, så har jag fått inse att så inte är fallet. Jag har istället spenderat de senaste åtta månaderna med att inse vad jag inte vill göra. Jag vill inte sitta ner åtta timmar om dagen. Jag vill inte behöva ha på mig kostym och smink varje dag. Jag vill verkligen inte jobba i en kultur där allas work ethic är baserad på rädslan av att bli ersatt. Det är helt enkelt inte jag. Jag tror jag har varit för insnöad på att min utveckling måste vara snabb, effektiv och linjär, men jag har börjat inse att det inte alls behöver vara så. Därför har jag anmält mig till fysioterapeutprogrammet i Lund. Planen är att börja efter jul.

Fantastisk plan. Den innehöll även inskaffandet av hund.

Men sedan visade det sig att man inte kan stanna här som illegal eftersläntrare utan att det går obemärkt förbi... Straffet blir för all framtid nekade ESTAn (om jag har förstått det hela rätt, Amerikaner är väldigt kryptiska, förmodligen så immigration lawyers kan tjäna mer pengar). Helt plötsligt har jag insett att jag inte hör hemma här, det är inte bara att stanna. Vart man än är och vad man än gör så finns det folk som har full koll på en. Skrämmande är det. Så nu har jag återigen en framtid som kan ta alldeles för många svängar och allt är utom min kontroll.

1: Blir jag inte uttagen i H1B lotteriet, får jag åka hem i stlutet av juli och hoppas att jag kan få ett ESTA godkänt så jag kan åka tillbaka och springa maratonet i oktober. Varför skulle det inte bli godkänt? Tja, de kanske tycker det verkar misstänksamt att jag så snart efter jag lämnat landet försöker ta mig tillbaka.

2: Blir jag uttagen i lotteriet så kan jag jobba tills visat blir nekat. Det kan dröja ända tills oktober (vilket i mitt fall hade varit fantastiskt) men det kan också hände i början av augusti, vilket är precis för tidigt för att de 60 dagar av grace-period som tillåts ska räcka till loppet, men lite för sent för att det inte ska verka misstänksamt att jag försöker ta mig tillbaka så snart.

Alla säger att det kommer ordna sig, och det gör det säkert. Men jag tycker inte om att behöva känna mig stressad av att inte veta, inte kunna planera något alls, i tre till sex månader. Jag har anmält mig till lopp, jag har bröllop att gå till, reseplaner till New York och en massa annat. Det är visserligen världsliga saker, som Karlsson hade sagt, men inte desto mindre frustrerande. Sedan tänker jag efter lite grann… Visst, jag blir kanske utvisad men jag har ett hem och en fantastisk familj som längtar efter att jag kan flytta hem igen och som tar emot mig med öppna armar. Mitt hemland är säkert och jag har bra framtidsutsikter där, och jag hade planerat att flytta dit så småningom ändå. Det sätter perspektiv på saker och ting och om jag är stressad, kan jag inte ens föreställa mig hur de, vars liv hänger på att de inte blir utvisade, känner sig. Mina problem är relativt små i det stora hela, och jag känner mig rätt lyckligt lottad även om det är frustrerande att återigen inte ha en aning om var jag kommer befinna mig om ett par månader.

Hur som helst, ni kan räkna med att ha mig tillbaka i Sverige igen vid något tillfälle innan jul!

Run for the Noodles

Jag har en förmåga att göra elände eländigare. Jag sätter gärna mål för att ha något att kämpa för men i vissa fall så behövs det inte riktigt. Till exempel, jag älskar asiatisk mat. Speciellt sån där onyttig takeout. I slutet av januari, när jag insett att mina ben inte skulle läka av ett par veckors vilande, bestämde jag mig för att jag inte skulle äta asiatisk takeout förrän jag klarat springa 10km utan smärta. Det är ju ett helt värdelöst mål. Jag har aldrig behövt motivation för att träna, det är ju snarare så att jag skulle behöva belöning när jag avstår från ett pass. Så inte nog med att jag inte kunde springa, jag kunde inte ens trösta mig med en stir-fry eller nudlar.
Hur som helst, idag krossade jag äntligen mitt mål och sprang 11.3 km i strålande sol och 15 graders värme UTAN SMÄRTA. Ja, förutom den naturliga obekvämligheten som man helt enkelt får räkna med när man pushar sig, men den känslan är mer än välkommen. Jag jobbar fortfarande med min kiropraktor, Alex, och vi tar ett löpsteg i taget. Han är helt fantastisk! Jag har successivt börjat springa mer och mer de senaste veckorna, och för två veckor sedan satte jag och Alex ihop en träningsplan inför mitt halvmaraton den 20 maj. Planen går ut på att ta mig från 6 km till 21 km på sex veckor vilket är rätt saftigt, men tog jag mig från 10 till 53 på två månader förra året så ska väl detta också gå an. Det gäller bara att jag lyssnar på kroppen och kontrollerar kraven jag sätter på mig själv.
Nu sitter jag här, mätt och belåten, med magen full av lo mein och tittar på sista Harry Potter-filmen. Vi har nu tagit oss genom the Hobbit, Lord of the Rings och Harry Potter. What's next?

Four years and counting

Från att ha varit teammates som inte sa ett ord till varandra, till timslånga Skypesamtal under de tre månaders långa sommarloven, till att kompromissa med rums/suitekompisar på olika scheman, till att flytta in i vår första lägenhet. Mehdi och jag har hunnit med en hel del de fyra åren vi nu varit tillsammans. Vi har växt som personer och trots våra olikheter kommer vi så bra överens. För att fira vår fyraårsdag åkte vi och åt sushi och här kommer lite throwbacks!

St. Louis

Jag är så glad över alla möjligheter jag fått att upptäcka världen. Jag är även glad över vår förmåga att vara effektiva och på så sätt se så mycket vi kan på kort tid. Vi fyllde min lilla Honda med våra väskor och mat för hela helgen och gav oss av på den fyra och halv timmes långa resan. Jag hade gjort äggmackor som vi åt till frukost i bilen, tonfiskröra så det räckte till både lunch på hundtävlingen och sen lunch på vägen hem, vi hade frukt, te, vatten och kex, så vi var väldigt väl förberedda.
Lördag eftermiddag hade vi tillägnat St. Louis. Vi började med att besöka deras zoo. Det var ett trevligt ställe med en massa djur att se. Det var så skönt med all frisk luft och allt promenerande och jag blev till och med alldeles solbränd i ansiktet. Efter några timmar där, tog vi oss in till själva centrum. Vi spenderade två timmar i den kända Gateway Archen för att tillbringa fyra minuter instängd i en VÄLDIGT liten cell på väg upp i den 192 meter höga bågen, 2 minuter spanandes på utsikten och den pågående Cardinalmatchen och sedan tre minuter ner igen. Så inte värt det, även om utsikten var fantastisk. St. Louis är tydligen USAs näst mest kriminella stad och bortsett från stadskärnan ser det rätt nedgånget ut, men centrum var trevligt. Efter den klaustrofobiska upplevelsen i bågen gick vi till Imo's, en av de mest kända pizzerior i stan. Staden är känd för sin St. Louis style pizza och toasted ravioli, så det var vad vår middag bestod av. Raviolin var jättegod! På väg till hotellet stannade vi och köpte gooey butter cake, ett annat måste, och den var också väldigt smaskig.
Hotellet var också en upplevelse. Det var fräscht, men hade absolut inget utöver det nödvändiga. Som tur var skulle vi ändå bara sova där. Vi hade en så härlig helg tillsammans och jag tycker bara det är roligt när knäppheter händer. Vi kommer alltid komma ihåg hur vi skrattade när vi insåg att vi inte ens hade en kyl att stoppa maten i på rummet så vi fick gå ner med allt till den kalla bilen i ställer. Eller hur vi fick välja mellan att frysa eller ha en extremt högljud och sprakande AC igång när vi sov. Eller hur hotellet hade en stor skylt högt över taket som annonserade "wifi" men att det sen visade sig att det var en service man fick köpa till. Jag gillar verkligen hur vi tar vara på alla möjligheter att se världen och hur vad vi ser och gör är så mycket viktigare än hur det ter sig.

Helg med hundar

Precis som man bör när man vill nå maximal rese- och äventyrskänsla, gav jag och Mehdi oss av tidigt i lördags morse. Vi hade en miniweekend planerad till St. Louis för att lära oss allt vi kunde om de belgiska vallhundarna, och som vi lärde oss! Alla fyra raser hade gått samman för att genomgå årets National Specialty på Purina Farm, en enorm gård som ständigt har olika hundtävlingar som avlöser varandra. Det officiella programmet började inte förrän idag, men vi fick sett på scent work, barn hunt där hundarna letade upp råttor, vallning av ankor, och agility. Vi träffade så många uppfödare, tränare och ägare och vi fick hälsat på både malinois, tervuren och groenendael. Jag fick verkligen chansen att ställa alla frågor jag nånsin funderat på.
Anledningen till att jag ville göra den här resan var att jag ville få en bättre uppfattning om hur det faktiskt är att äga en malinois. Jag blir liksom så frustrerad när jag läser online, speciellt i olika forum, för folk får det att låta som man måste vara övernaturlig för att klara av ett sådant monster och att man är korkad om man ens försöker. Skribenten verkar dock vara ett undantag och ha någon speciell gåva som gör att den klarar av mallen... Denna fördom har jag definitivt fått krossad (vilket jag misstänkte att jag skulle få). Alla jag pratade med höll med om att det inte var en hund som passar alla, men har man en aktiv livsstil och intresse i att jobba mycket och intensivt med hunden, så ska det inte vara några problem. En hund som inte har en "off switch" är ingen frisk hund och har inte avlats rätt. Så det hela handlar om att man måste ha en klar bild av vad man vill ha hunden till, kunna leva upp till vad som krävs, och sedan hitta rätt uppfödare. Både jag och Mehdi (men mest jag) är mer övertygade nu än nånsin om att detta är en ras vi vill ha.
Det ända som stör mig lite är det positiva intryck jag fick av tervuren. De är i stort sätt samma ras men med olika päls. Så nu har vi mer eller mindre beslutat oss för en belgare, frågan är bara vilken...

Här är en malinois som precis klarat sin agility runda

Och här har vi en posande tervuren. 

Glad fredag allihopa!

Det här inlägget är tillägnat alla er som haft en lång, besvärlig dag, eller till och med vecka. Ni är inte ensamma. I skrivande stund står jag i en dusch och äter ett äpple och försöker fundera ut hur jag ska ta mig här ifrån. Nu undrar ni säkert varför i hela fridens namn jag äter och duschar samtidigt som jag bloggar, så stressat är väl ändå inte mitt liv?
Det hela började med att vi har tvättdag idag. Alla mina långa träningsbyxor är i tvätten vilket lämnar mig med shorts. På väg till gymmet, i mina shorts, inser jag att det verkar vara dags att raka benen (oj vad jag saknar oktober till februari som collegesimmare...) och eftersom gymmet har privata duschat med dörrar man inte kan se igenom, tänkte jag att jag kan raka benen efter mitt träningspass. Alla som någon gång rakat benen har vid något tillfälle skurit sig på fotknölarna, och har ni inte det, så gör ni det inte rätt... Idag var en sådan dag. Och alla ni som skurit fotknölarna vet också att de ALDRIG slutar blöda. Så jag börjar leta runt i min väska efter något jag kan plåstra om det hela med och kör handen genom ett till hälften övermoget äpple. Nu har jag äpple i hela väskan, samt över mina dresspants som jag lämnat däri. Alla andra kläder är I mitt skåp som är åtminstone 40 sekunders gångavstånd från duschen.
Eftersom jag inte har nåt bättre för mig i väntan på att det ska sluta blöda, äter jag upp resterna av äpplet medan jag funderar på vad jag ska klä på mig om och i så fall när jag kommer till mitt skåp. Det står för tillfället mellan äppliga byxor, svettiga shorts eller en äpple- och bloddränkt handduk. Har även glömt rena strumpor och det finns inte mycket värre än att ta på sig svettiga strumpor efter man har duschat. Så summa summarum, hela den här processen har varit helt i onödan eftersom jag ändå kommer få fräscha upp mig när jag kommer hem. Tur det är helg. Happy Friday allihopa!

Påsktrevligt

Efter att jag insett att jag glömt bort påsken, gjorde jag vad jag kunde för att återuppliva den. Jag kände dock inte för att laga ett helt påskbord, men tänkte att vi kunde laga någon lyxig middag. Så jag frågade Mehdi vad han kände för att äta denna speciella helg. Det blev pizza. Den var i alla fall 100% hemlagad.
Det här med högtider och ledighet är något som förundrar mig. Sverige, som är ett av de mest oreligösa kristna länder, låter folk vara lediga till höger och vänster så fort någon andas Jesus, medan folk här i USA, där folk faktiskt ät väldigt religiösa, inte verkar bry sig ett dugg om Jesus död eller uppståndelse. Så det blev ingen extra ledighet för mig. Men som tur var kom påskharen i alla fall! Han hade ordnat med en chokladäggsskattjakt åt Mehdi som ledde hela vägen till en smaskig (verkar det som i alla fall) Godiva chokladkanin och ett fint kort.
Som grädde på moset denna trevliga helg gjorde jag mitt livs första cheesecake och den blev helt magiskt god! Allt som allt hade vi en bra påsk och jag tror det är nåt Mehdi kan vänja sig vid.