Trelleborgsloppet

För andra året i rad blev det milen på Trelleborgsloppet för mig! Det har blivit en så mysig tradition, tycker jag. Pappa och jag åkte dit igår morse och möte tre fjärdedelar av den andra familjen Kaspersson. Tyvärr så var pappa bara med som support eftersom han har problem med hälen, men det uppskattades det med! Team Kaspersson växer så det knakar, då vi nu välkomnade Irenes kompis Ingrid också under lagnamnet. Klockan tio gick starten på 10km och en halvtimme senare startade halva distansen, och jag var faktiskt riktigt nervös. Men det gick helt okej, även om jag hoppats på snabbare.
Här är lite tankar om loppet... Om man ALDRIG tränar på att hålla sin måltid per kilometer när man tränar, då är det ett helsike att försöka göra det på ett millopp. Om man i princip bara spruning på platt mark, då känns en och en halv kilometer uppför tungt. Så min strategi var att köra på så fick det bära eller brista, och det brast lite. Men jag kom i mål och det gick snabbare än sist. Den här sommarens fokus har varit på att komma upp i långa distanser, så får jag jobba på fart och att persa mer nästa år :)
Loppet var perfekt timat med Irenes födelsedag, så efteråt åkte vi hem till dem på brunch och tårta. Det var hur trevligt som helst att får träffas och umgås! Och inget smakar bättre än en dunderbrunch efter en idrottslig prestation.

Kommit i ordning

Även om jetlaggen inte hänger med så börjar jag anpassa mig så smått till att vara tillbaka i Sverige. Mamma lagade lyxmiddag igår med steak, rösti och beasås, det var så gott! Jag har plockat våra egenodlade tomater med mamma och jag lagade chili med pappa. Jag följer med ut med hundarna, har sprungit längs välkända stigar, och jag tittar på utfrågningsprogram av politiker på tv. Det har varit jätteskönt att bara landa och inte göra nånting i ett par dagar, men nu är jag redo för rutiner och nya äventyr! Ser fram emot skolstarten.
Jag har även "tinat" upp mitt gymkort och släpade med mig pappa som skaffade en veckas provkort. Han är nämligen skadad, så han ska cykla i ett par dagar istället för att springa, och får tyvärr hoppa över årets Trelleborgslopp på lördag. Själv ska jag springa milen och se var den hamnar. Det har varit ett skönt och välbehövt lugn annars, och det känns bra att äntligen vara uppackad och på plats.

Tillbaka i Sverige

Efter ett knappt år var det dags att ta förväll till Illinois. För den här gången i alla fall. På väg till flygplatsen tog Mehdi med mig till Olive Garden, en restaurang som aldrig slår fel. Det var så gott, vi hade det så mysigt och det blev den perfekta avskedsdaten! Flyget gick sent på kvällen och var en kanonresa: direktflyg i medvind med SAS som tog 7.5 timmar. Jag gillar O'Hare flygplats eftersom den är rätt så liten och lättillgänglig, men trots allt gillandet var det så ledsamt att säga hejdå. Inte nog med att vi inte kommer ses, Mehdi kommer dessutom inte vakna förrän mina dagar är halvvägs över. Tidsskillnaden är det värsta, men det är för the greater good, så vi kommer få det att funka.
När jag landat möttes jag helt oväntat och överraskande av både mamma och pappa på flygplatsen (och inte tågstationen där jag brukar bli mött) och det var den bästa överraskningen jag kunde önskat mig! Det var så skönt att se dem igen, och att få lite bärhjälp såklart. En gemensam tågresa följt av en bilresa senare, var vi hemma. Mamma hade bakat tårta och mina födelsedagspresenter väntade på min säng. Vi hade en jättetrevlig eftermiddag och det känns bra att vara hemma.

"How lucky am I, to have something that makes saying goodbye so hard" - Nalle Puh 

Weekend away

Den här helgen har varit perfekt. Vi tog en miniweekend i Chicago med vänner och det blev en fantastisk liten semester. Jag, Mehdi, Diana och Dexter tog en Uber till Ana, som bor i norra delen av stan, I fredags och vi spenderade hela eftermiddagen på stranden. Hennes lägenhet har perfekta läget i ett mysigt område med supertrevliga restauranger, caféer och affärer. Hon har buss som går direkt downtown och gångavstånd till stranden. Både jag och Mehdi blev helt förälskade i området. Jag tycker faktiskt riktigt bra om Chicago, det är en så trevlig stad med så mycket att hitta på.
Efter bad och sol klädde vi upp oss och åkte in till centrum. Vi åt på Sweetwater Tavern, ett ställe som Martina rekommenderat, och det var jättegott. Den låg precis vid the bean, som såg riktigt cool ut på natten. När vi ätit färdigt gick vi till en rooftop bar med fantastisk utsikt över stan.
På lördagen drog årliga Air and Water Show igång, vilket var anledningen till att vi åkte dit från första början. Det var en mäktig upplevelse med en massa militärflyg, helikoptrar och fallskärmshoppare som visade upp sig och gjorde konster. Självklart hade hela staden samlats på stranden och omkringliggande områden, men trots det (och det är vad jag verkligen gillar med Chicago) kändes det inte packat. Folk var försiktiga och tog hänsyn till de runtomkring dem. Det var inte mycket fysiskt utrymme mellan oss och grannarna, men tack vare hänsynen alla tog, fick man ändå plats att andas. Showen var riktigt imponerande och vi fick chansen att sola och bada ännu mer. På kvällen åt vi sushi-burrito och spelade kort.
Båda morgnarna tog jag mig en löptur längs maratonrouten och jag fick sällskap av Mehdi de första fem kilometerna. Det var helt magiskt! Vi sprang genom parker, genom stadens zoo, längs stranden, och hela tiden var vi omringade av andra löpare. Ett lokalt företag hade även tagit på sig att stå och dela ut gratis Gatorade längs banan. Löpturen gjorde oss båda ännu mer kära i staden.
Hela helgen var kanon, men höjdpunkten var nog ändå att Mehdi brände sig i solen medan jag klarade mig helt utan problem...

Six Flags

Uppvuxen med årliga besök på Liseberg var det nu länge sedan jag var på ett nöjesfält, men igår var vi ett gäng som samlades på Six Flags. För första gången i mitt liv hade vi fast-passes så vi kunde I princip bara gå från en berg-och-dalbana till nästa, utan uppehåll. Vi åkte hur mycket som helst! Upp och ner, loopar, stup, flumride, radiobilar, och en massa kul. Det var en sån rolig dag då man bara känner sig som ett litet barn!

American Court

Vi började titta på Suits för nån vecka sedan så nu vill jag ju självfallet bli en advokat när jag blir stor. Även om det inte kommer hända, så kan man ju låtsas lite. Typ som när man följer med badass Mehdi till rättegång som advokat/vittne. För några veckor sedan blev han stoppad för fortkörning av polisen, men istället för att "sätta dit" honom för det, var polisen snäll och satte dit honom för "equipment violation". Han hade nämligen en skyddsplast över registreringsskylten som tydligen blänkte, vilket visade sig vara förbjudet. Så naturligtvis blev det rättegång...
Innan jag beskriver rättegången, låt mig berätta om människorna där. Jag satt i vånda hela vägen dit för att jag packat alla proffisionella kläder, och det bästa jag hade tillgängligt var en blommig klänning. Vem sitter med på en rättegång iklädd blommor liksom?? Mehdi själv var ordentligt uppklädd. Det gäller ju liksom att vara dressed for success. När vi kom fram var dock i princip alla "brottslingar" klädda i antingen pyjamas och mjukiskläder, träningskläder eller möjligtvis jeansshorts. HALLÅ??? Du är här för att övertyga en domare om att du förtjänar minsta tänkbara straff OCH DU ÄR KLÄDD I PYJAMAS?!?! Har folk ingen känsla för värdighet? Dessutom verkade ingen bry sig om att vara i tid, utan stövlade in när de kände för det. Inklusive domaren.
Vi var tillsagda att vara där klockan 9 och det var en grupprättegång med trafikviolations. Tjugo minuter senare drog det igång med ett typiskt "all rise" och en mantelbeklädd domare kom in. Framför alla andra som väntade tog han sig an ett fall åt gången. Vi hade förberett med bilder som visade att Mehdi tagit av plasten från skylten, hade ett förklaringstal redo och jag var redo att försvara honom minst lika bra som Harvey Spector hade kunnat. När det sedan äntligen var Mehdis tur gick det till ungefär så här: "Mehdi Zeraidi step forward. Case dismissed, you may leave." That's it. Ingen böter, inget straff alls. Det var ett slöseri med allas tid, men nu kan jag i alla fall skryta om att ha varit i amerikansk rättegång.

Towers at Four Lakes

Femtonde augusti 2017 fick Mehdi nycklarna till vår första gemensamma lägenhet, vårt första egna, riktiga boende. Ett förstahandskotrakt på en etta i Lisle, ett område, en stad, en stat som vi inte visste något som helst om. Exakt två veckor senare fick jag möjligheten att flytta in. Nu, ett knappt år senare, är det dags att flytta ut ingen och ta oss an nya äventyr. Året har gått väldigt snabbt men ändå är detta det längsta jag bott på ett och samma ställe, utan avbrott och ut/inflyttningar sedan jag var 15, och vi kunde inte ha haft det bättre.
Vi båda håller med om att det är skönt med förändring av rutiner, men att flytta ifrån varandra, att klämma in allt vi äger i ett litet dormrum och att återigen inte ha en susning om vad som kommer här näst för oss är tuffare. På ett sätt är det skönt att ha Mehdi kvar här, så vi inte behöver bryta alla band på en gång, men på alla andra sätt är det rätt trist.
Hur som helst, det har varit ett fantastiskt år som sambos, med härliga grannar, makalöst vackra omgivningar, underbara vänner och många nya lärdomar. Men nu är nycklarna inlämnade och vi välkomnar nya äventyr.

Kräftskiva och flyttlass

Vi har en studio-lägenhet som vi bott i i ett år. Ni ANAR inte hur mycket grejer vi har lyckats samlat på oss. Allt detta ska nu få plats i ett litet dormrum. Vi började gårdagen med att springa en runda, och Mehdi följde återigen med på de sista fem, i sina nyinköpta Hoka!!! Är så stolt över att han faktisk köpte ett par väl utprovade löparskor. Därefter började flytten... Det jobbiga är tänkandet. Vad ska packas var, hur ska man få plats, vad kan vi slänga, hur många rundor måste vi köra, osv. Resten är bara arbetskraft.
När vi flyttade in i höstas så var vi på en Walmart närmre Mehdis skola, och precis bredvid låg en restaurang som luktade helt magiskt gott. Ända sedan dess har vi sagt att vi måste testa och skojat om att vi kan äta där när vi flyttar ut, och igår blev det verklighet! Vi båda åt gyros och det var absolut inget märkvärdigt alls. Så var det med det.
Flyttandet och uppackandet tog mycket längre än planerat så vi blev sena till kvällens kräftskiva. Men alltså kräftskiva! I USA! Martina hade ordnat i trädgården med stolar och bord och vi var över 20 pers som åt kräftor, räkor, pajer, sallader och en massa annat gott. De hade till och med gjort egna haklappar av matkassar. Det var hur trevligt som helst och det perfekta sättet att träffa alla än en gång innan flytten.
I fredags var vi och åt sushi med Edward så vi fick sagt hej till honom också. Mehdi är nämligen klar med sin internship nu, så de lär inte träffas på jobb nåt mer. Mehdi var hur nöjd som helst med jobbet i sommar, har har lärt sig så mycket, och projektet han jobbat på kan hjälpa hela Ecolab som organisation.
Imorse var vi uppe tidigt igen och fyllde bilen än en gång. Sedan åkte vi till Farida för att passa Ibrahim ett par timmar. Nu har vi bara ett par rundor kvar, sen ska flytten vara klar.