De senaste nio månaderna har jag egentligen haft så mycket att skriva om, och trots det har jag inte kunnat förmå mig till att skriva ner något. Jag och Mehdi har alltid vetat att vi vill ha barn, men själva graviditeten och förlossningen är något jag aldrig känt behov av att gå igenom. Det är dock svårt att få till biologiska barn på annat sätt... Även om jag inte haft en överdrivet svår graviditet jämfört med många andra så tycker jag verkligen inte om att vara gravid eller att känna mig identifierad som gravid. Det tog dessutom nästan 20 veckor innan jag vågade sluta leva i förnekelse och acceptera att det här verkade faktiskt bli av. På grund av allt detta har jag känt mig väldig distanserad till både själva graviditeten och det blivande föräldraskapet. Jag har haft ett mycket mer praktisk än emotionell förhållande till allt, vilket förmodligen är anledningen till att jag i princip inte känt för att dokumenterat något. Jag vet dock att jag i framtiden kommer ångra mig om jag inte har något att gå tillbaka och läsa så nu, medan jag faktiskt har all tid i världen till att blogga, ska jag göra ett försök till att sammanfatta min upplevelse.
Men efter att första ultraljudet och kursens examination var avklarade, båda direkt efter varandra, och min 10 veckors långa praktik startade blev allt mycket bättre. De jobbiga symptomen försvann, jag kunde dricka vatten igen, äta det mesta, energin återvände och vi började dela med oss av nyheten till folk. Vi hade även turen att, av en ren slump, känna den allra första sparken tillsammans. Detta tror jag har varit den finaste stunden under hela graviditeten - när Mehdi frågade om det där precis var en spark och jag svarade att jag tror det. Jag hade alltså ca 11 riktigt bra veckor där, och dessutom började jag äntligen se mer gravid än bara småtjock ut, vilket så klart kändes bättre.
Sedan började det vända igen, då jag efter den långa bilresan hem från Belgien drog på mig en vänstersidig foglossning (tydligen tycker inte vi fysioterapeuter om begreppet foglossning, då det inte är något som faktiskt lossnar. Så jag tänker kalla det graviditetsrelaterad bäckenledssmärta). Sedan dess har jag verkligen fått anpassa allt och det är något jag absolut inte tyckt om. Träningen blev väldigt förändrad, jag har inte kunnat gå ut med vårt 27kg muskelpaket till hund själv eftersom hon med jämna mellanrum drar mer än mina leder klarar, promenaderna har fått bli kortare, bilresorna har blivit kortare, och allt annat har fått ta längre tid.
I början av tredje trimestern återvände tröttheten, vilket, om jag ska vara helt ärlig, inte enbart kan skyllas på graviditeten då jag i samma veva även började arbeta heltid. All min ork har under sommaren lagts på att klara att jobba och i princip inga större sommarplaner jag haft har blivit av. Bäckenledssmärtan blev bättre efter ett tag efterhand som bebisen började fylla ut, och därmed stabilisera, bäckenet lite, men i stället började jag få smärtor kring revbenen. Sedan vecka 33-34 har övre, högra delen av magen och tillhörande revben varit fruktansvärt besvärande. Jag kan inte sitta någon längre stund, jag vaknar av smärta varje natt då jag varit stilla i samma position för länge, och det känns dagligen som att bebisen sticker en kniv i mina revben.
Om detta beror på att jag från början har en kortare överkropp eller på att jag inte växt speciellt mycket, det vet jag inte, men läkaren säger att det är muskuloskeletalt. Bebisen ligger nämligen alltid och trycker på höger sida så strukturerna där har nog blivit både blåslagna och inflammerade. Jag skulle väl säga att han har en del att jobba på för att väga upp för sitt första intryck här... Något som gjort de senaste månaderna lite bättre är dock alla inköp vi gjort. Det har varit så kul att titta på vagnar, spjälsängar, kläder, och allt annat nödvändigt och mindre nödvändigt. Jag tror minsann att vi har det absolut viktigaste plus en hel del mer nu och det känns jättebra!
Hur som helst, nu när jag är i vecka 40 så börjar det ju onekligen närma sig första träffen. Jag har varit ledig de senaste 2 veckorna och även om smärtan är kvar har jag fått tillbaka mer ork. Jag var till exempel och simmade förra veckan och det kändes riktigt skönt. Sedan försöker jag att fokusera på och komma ihåg de positiva graviditetsrelaterade händelserna så som vår fina babyshower förra månaden. Vi hade även en fotosession för att ta lite graviditetsbilder ute i Bjärred. Det var en riktigt fin sommarkväll vi valt och bilderna blev väldigt fina tycker jag. Så nu med bara några dagar kvar till bf är vi förväntansfulla och redo. Det känns bra att mållinjen börjar närma sig.
