Stora nyheter här, jag och Mehdi har skaffat oss ett litet radhus! Sedan vi träffades har vi bott trångt, vi har konstant fått kompromissa för att få plats. Vi avancerade från ett litet korridorsrum på Wingate, till faktiska studentlägenheter med delade gemensamma utrymmen, till vår lilla etta i Lisle, och sedan tillbaka till korridor. Ursprungligen var tanken att vi skulle flytta så fort Mehdi kommit till Sverige, men att få lägenhet i Lund är ju inte det lättaste. Vi har dock haft turen att få bo på Lunds bästa studentboende, med en förstående och fantastisk korridorsanda och vi har blivit okej med tanken på att bo här tills jag tar examen.
Under tiden har vi funderat mycket på vart vi vill bo, vilket är ett tufft beslut! Vi vill bo nära bra jobbmöjligheter/större städer, men i ett säkert område. Jag vill ha närhet till natur och inte alltför långt till familjen. Vi har tittat lite på olika hem för att få en inblick i vad vi vill och inte vill ha och i den processen eskalerade tankegången från hyreslägenhet, till köpelägenhet, till att köpa hus, till att bygga hus - tills vi insåg att vi varken har råd eller möjlighet att bygga hus... Så vi skalade tillbaka lite och hamnade i ett radhus i Östra Torn!
Veckan innan vi åkte till Bryssel i augusti var vi på visning (tror det var femte visningen för oss) och vi föll pladask. Eller nästan i alla fall. Vi föll tillräckligt för att faktiskt lägga vårt första bud någonsin och tänka sig att fyra dagar senare hade vi vunnit budgivningen. Nu var problemet bara att vi inte hade det helt klart med lånelöftet än... Vi hade fått en elektronisk bekräftelse från Danskebank men vi hade inte haft något möte än, då det var inplanerat följande vecka, digitalt från Bryssel. När vi väl hade mötet visade det sig att den stolpen från Danskebank hade insett att vi gift oss och att jag, utan fast inkomst, var en "finansiell börda" och att de inte kunde ge oss tillräckligt med lån. Hur korkat som helst.
Vi fick helt enkelt ringa mäklaren och beklaga, varpå han föreslog att vi skulle kontakta Handelsbanken istället. Värt ett försök, menade han då han har avtal med dem. Så vi skickade in en ny ansökan där vi verkligen målade upp mig som den utgift jag är och förklarade att jag har inkomst men att den inte är regelbunden och garanterad. 24 timmar senare hade Oskar på Handelsbanken fixat så vi kunde få vårt lån i alla fall. Vilken STJÄRNA!!! Han förstod nämligen att jag är lika dyr oavsett om vi är gifta eller sambos, och att det bara handlade om att lura systemen. Efter en galet stressig vecka kunde vi alltså äntligen pusta ut och njuta av vår semester.
Nu förra torsdagen, två månader senare, fick vi äntligen ta emot våra nycklar och flyttproceduren kunde börja. Radhuset är i en länga av 6 hus, vi har två våningar och en liten trädgård, och det känns som det perfekta hemmet för oss. Bussen till Lund C ligger 153m bort och på andra sidan busshållplatsen har vi åkrar och öppna landskap.
Första projektet innebar målning av ena sovrumsväggen och det visade sig att jag är en hejare på att måla! Tre lager krävdes, innan det blev som vi tänkt oss. Ska jag vara helt ärlig så började flyttproceduren redan för flera veckor sedan då jag och Mehdi, tillsammans med pappa, påbörjade vår möbeljakt. Vi har varit i diverse möbelaffärer åtskilliga gånger sedan dess och nu i söndags fick vi vår första leverans. Nu kan vi stoltsera med ett matbord, ett vitrinskåp och en säng. Matbordet invigdes förstås på en gång med kanelbullefika dagen till ära.
Själva köket är mer eller mindre färdigt (vi väntar fortfarande på matstolar) och vi är så nöjda! Alla bröllopspresenter och resultatet av flera års samlande av Le Creuset är nu på plats i skåpen och redo att användas. Jag känner mig så lyckligt lottad, så tacksam för de möjligheter och den support vi har. Familjen har varit en klippa hittills! Pappa har åkt fram och tillbaka mellan diverse affärer för att assistera i viktiga inköp. Han instruerade och assisterade även i väggmålning och uppskruvning grejer på väggarna. Nu på lördag går själva flyttlasset från vårt lilla studentrum och sedan kan vi på riktigt kalla oss radhusbor!
