Shout out to Katie

Trodde aldrig jag skulle säga det här, men jag får mer och mer respekt för Katie som coach. Som ni vet har jag hela tiden varit skeptisk till att se henne som tränare, men det är inte så illa längre.
I helgen var en simmare från hennes simklubb med om en alkoholrelaterad olycka och omkom, så igår samlade Katie oss alla bara för att tala om hur mycket vi betyder för henne och hur mycket hon tänkt på oss sedan olyckan, med en önskan om att vi ska vara försiktiga. Väldigt fint tyckte jag.
Igår kväll visade hon ytterligare ett tecken på medmänsklighet när hon sa till mig att lämna träningen lite mer än halvvägs genom. Jag är inte typen som blir sjuk och jag har aldrig kunnat skippa träning utan att i princip bli tvingad till det. När inte mamma eller Jens är här för att tala om för mig att jag är för sjuk för att träningen ska vara meningsfull, så simmar jag på så gott jag kan i alla lägen. Men när jag missade starttider och låg och simmade 800ingar på 1:20 pace igår insåg Katie att nåt är fel. Eftersom jag "usually don't have days like this" var det bättre att avsluta träningen och gå och vila. Det tackar näsa och lungor för.