Förintelsen

Härligt trött och lätt solbränd efter en lång dag i fridfulla grönområden. Vad har jag gjort i dag då? Jag har varit på historiens troligtvis största massgrav. På en plats där ofattbart många människor mördats systematiskt och effektivt. En plats som gjord för världens sadister, som utan hämningar kunnat skjuta, tortera och plåga människor till den grad då offerna inte ens själva kan se sig som människor längre. Auschwitz, Birkenau.

Vi gick genom "Dödens port" och följde järnvägen som judarna och de andra fångarna fösts längs inför selektionen, antingen mot döden eller mot arbete som i de flesta fall också ledde till döden. Idag fick vi även en hel del information om zigenare. De har blivit lite bortglömda under förintelsen, men de dog i mängder de också. Vi fick följa en italiensk killes öde i lägret. Han kom dit med sin bror och båda hamnade i det så kallade sonderkommandot, arbetsjudar. Hela hans tid i lägret fick han jobba med att släpa folk ut och in ur gaskammare och krematorier. Denna kille, endast ett par år äldre än mig, ägnade sina dagar åt att släpa och klippa lik. Döda människor. Det går inte att förstå hur förstörd han var när han väl kom ut från lägret. Han hade i alla fall tur som överlevde. Det är ofattbart hur många människor som dog. Vilket oerhört tomrum det måste ha blivit. Jag tänker på folk jag kännt, som har dött. Då har enstaka personer påverkat och berört ett visst antal människor i sin närhet. I Auschwits dog över en miljon "enstaka människor" som alla lämnat ett visst antal människor bakom sig. Det går inte att greppa att så många bara har försvunnit. Borta. Om det inte var för att resterna av lägret fanns kvar skulle de knappt vara ihågkomna ens.

Det som berörde mig mest idag tror jag var hur viktigt hoppet är. Hela lägret, hela förintelsen byggde på hopp. SS-vakterna anväde sig av judarnas hopp för att lugna dem och få dem att sammarbeta. Fångarna levde på hoppet ända in i döden. Varje gnutta hopp, varje litet ljus klängde de sig fast vid. När man står med facit i hand känns det fruktansvärt sorgligt.

Published with Blogger-droid v2.0.4