När allt har varit för bra för att vara sant

Satt i skrivande stund på det lyxigaste, dyrast hotell jag nånsin varit på. Gratis lyxmat och gratis drinkar flödade. Det var nästintill slagsmål om vem som skulle få äran att betala de hutlösa notorna efter varje restaurang- och barbesök. Låter som en dröm, va? Inte för mig. Jag tror inte att jag (eller jag vet att jag inte) fullt förstod vad jag gav mig in på när jag accepterade jobbet här. Jag har aldrig riktigt tyckt om övernattningar men här reser vi tydligen jämt, vilket aldrig annonserades ut. Jag menar, resa är kul, men sitta i bil 24 timmar i sträck är inte kul. Under vår resa förra veckan körde vi 70 timmar på 6,5 dagar. Sen var jag hemma i tre dagar innan vi åkte till Milwaukee för en konferens. Alla resor och event innebär enorma mängder alkohol och en massa ohälsosam mat. Jag är dessutom i en sådandär märklig ålder där hälften av de som pratar med mig frågar om jag är gift och har barn, medan andra halvan frågar om jag är gammal nog att dricka (att beställa varm choklad istället för sprit vid midnatt en torsdagskväll anses tydligen vara lite konstigt). Jag får aldrig tillräckligt med sömn och att hinna träna är ju knappt värt att tänka på. De få träningspass jag fått till har varit klockan 5 på morgonen efter typ 4-5 timmars sömn. Alla som känner mig vet att det finns två komponenter som måste tillhöra min dagsrutin för att jag ska vara en glad och trevlig människa: regelbundna måltider och träning. De senaste fyra veckorna har inte ens varit i närheten av att hålla de måtte.

Mina dagsuppgifter är väldigt ostrukturerade och jag har oftast ingen aning om vad jag ska göra. Jag är förmodligen den mest planerande, organiserade, schemaföljande person jag känner och här finns det absolut ingen struktur. Jag kommer direkt från skolan, med noll erfarenhet, och här ska jag dra i allt utan någon handledning. Jag är i princip min egna chef, men allt jag gör är "fel". Det enda jag blivit tillsagd att göra är att blogga, hålla sociala medier uppdaterade och filma (sen när blev jag fotograf/filmograf?!). Jag på "kontoret" från 8-9 på morgonen till 6 på kvällen måndag till lördag (ibland även söndag) utan rast. Det har gått 25 dagar sen jag började och jag har jobbat 22, och min nästa lediga dag blir förhoppningsvis på söndag.
Självklart förstår jag att det här är en start-up och att det inte finns någon som banat väg tidigare, men det är lite mycket ansvar för en som inte har jobbat inom branschen tidigare. Jag har dessutom noll koll på tandläkarvärlden och jag delar inte min chefs brinnande intresse för programvaran och businesstänk. Jag vet inte om jag har berättat så mycket om företaget logistik, men vi är tre personer som jobbar ifrån grundarens lägenhet och sedan har vi nio anställda i Minsk (hälften av dem jobbar enligt Chicagos tidszon), och allihopa jobbar under en rapp piska. De sparkar folk på löpande band om individen inte är perfekt för positionen. Jag försöker anpassa mig och sätta mig in i chefens tankebanor men det här känns litegrann som att be en simtränare sadla om och bli tränare i hockeyallsvenskan.
Jag har aldrig varit rädd för utmaningar och förändringar; flyttade som relativt ung med nervös glädje först till Nyköping och sedan North Carolina, så att flytta till Chicago var inte ens något jag ifrågasatte. Men nu sitter jag här med ett jobb som jag för allas skull absolut inte borde behålla, i en situation där hitta ett nytt jobb är extremt svårt och arbetslöshet skulle vara förödande, med en utbildning som borde varit inom något annat. Samtidigt känner jag mig hur idiotisk som helst som klagar. Jag har fått världens möjlighet, en möjlighet andra skulle göra vad som helst för, och jag vantrivs. Vad är det för fel på mig?