I was here

Det är med tårar i ögonen jag sakta tömmer mitt rum. Jag visste att det skulle bli tufft, men att det skulle kännas så här kunde jag inte ens föreställa mig. Jag vill inte lämna Nyköping. Ortvägen 3 har varit mitt hem i tre år, jag har mina rutiner här, jag vet hur många trappsteg det är upp till min lägenhet, koden till samlingsrummet sitter i ryggmärgen. Nyköping har varit mitt liv i tre år, jag har så många fina vänner, jag kan busstabellerna, jag hittar cykelvägen överallt, jag vet var det finns basketplaner, jag vet när jag måste låsa dörren för att hinna i tid till skolan. Allt detta ska jag lämna nu. Det kommer vara som att jag aldrig ens varit här. Tre år som varit som utklippta ur mitt normala liv, och nu bara blivit borttagna.

Idag var kanske sista gången jag gick upp för Stockholmsbacken. Jag har antagligen ätit min sista kebabrulle från Kebabhouse. Jag har låst skåpet på Hjortensbergsbadet för sista gången. Kvällspromenaderna till Ica är över. Jag kommer missa derbyt mellan Nyköpings hockey och Gnesta IK. Alla vänner jag träffat de senaste dagarna har jag kramat och konstaterat att vi kanske aldrig, aldrig, kommer ses igen.

Mina väggar är vita och tomma, någon annan kommer flytta in här nu. I mitt rum. Jag vet att livet inte är över, jag har mycket att se fram emot, men nu känns det tungt. Så jävla tungt.