BLUEGRASS MOUNTAIN CONFERENCE CHAMPIONS! För vår del för andra året i rad och för killarna var det sjunde gången i rad. Jag har varken röst eller hörsel kvar, men så värt det. Den här tävlingen har varit helt otrolig! Vi har hejat, skrikit, dansat, applåderat om vartannat. Wingate fans in the stands, let me hear you clap your hands, och så vidare. Vi var inte jätteoroliga över att tappa ledningen idag, men för killarna var det extremt nerve wrecking. Det var inte förrän efter näst sista grenen som deras vinst var klar.
Alla stormade prispallen för att ta emot priset till We Are The Champions (av Queen ironiskt nog). Känslan av att vara en del av detta lag, att få stå omrigad av bulldogs med armarna i luften och skrika sig hes, och sedan få trängas på pallen... Magiskt.
För min del var det som sagt milen som gällde idag. Öppnade betydligt snabbare än jag gjorde på SCAD och gick i mål med tre sekunders pers. Hade hoppats på mer, men är ändå nöjd! Kirk var också nöjd förutom att jag slösade energi på clock watching... Måste ju ha koll! Jag får ge ett stort tack till min trogna counter Laura. Hon har räknat åt mig alla lopp den här helgen. Nu har vi lämnat Charlotte och fått i oss middag. Vi fick till och med äta av efterrätten som en av mammorna köpt (Kirk sa att han har "a soft side too")!!!
Det här har varit en helt otrolig upplevelse, och jag önskar av hela mitt hjärta att min familj kan ta sig hit och få vara med om detta någon gång. Det förtjänar de efter all support de gett mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar