Vill mer än jag klarar... typ...

Nu har jag simmat 800 också. Det var ett stabilt lopp, dock en sekund över pers... Till skillnad mot hur jag simmade för ett och ett halvt år sen har mitt upplägg ändrats lite. Jag vet inte om det är med flit eller inte, men annorlunda är det. Numera är jag rätt stark i början, vilket jag aldrig tidigare varit, och jag är väldigt nära pers både på 200 och 400. Sedan orkar jag helt enkelt inte att öka tillräckligt. Men jag får väl vara nöjd. Antar jag.
Det finns bara ett uttryck som funkar i alla sammanhang; ibland måste man bara älska livet (nu är ironin tillbaka i uttrycket). Kom upp efter avsimmet och inser att pappa åkt här ifrån med min telefon, jag tänker "oh no, måste ringa och se till så han inte glömmer ta med den ikväll". Jaadu Erika, vad ska du ringa med hade du tänkt...? Sedan går jag till omklädningsrummet och inser att dörren till den den där jag har mitt skåp är låst. Jahapp, bara att leta upp en i personalen på badet. Hittar en som ser ut som en tjej och frågar om hjälp. Jo, han skulle bara hitta en DAM först... Ajdå... Till sist kom jag åt mina kläder i alla fall. Nu taggar jag inför ett heja-på-alla-kompisar-finalpass! Ha det gött!