Man vet att det kommer bli en bra dag när dagen börjar med att mamma överraskar en med hjärtformade pannkakor efter att man varit ute och sprungit på morgonen. Det gjorde hon nämligen den 15 augusti 2017, vilket visade sig bli en dag väl värd att minnas på flera sätt. Det var nämligen inte bara Emma och Hannes som flyttade ut, Mehdi fick även tillgång till sin nya lägenhet. Vår nya lägenhet.
Jag har nämligen nyheter för er. Mina planer att flytta till Bryssel verkar ha blivit ersatta, på bästa tänkbara sätt. För ett tag sedan blev jag kontaktad av en okänd man via LinkedIn som undrade vad jag skulle göra efter graduation. Han hade nämligen startad ett företag, en form av agency, som hjälper idrottare att skaffa jobb efter att idrottskarriären är över. Många av oss idrottare har inte haft tid och möjlighet att skaffa den arbetserfarenhet som många företag kräver, eftersom vi haft fullt upp med att träna och tävla. Dock har elitidrottande många andra användbara kvalitéer som en chef kan behöva och uppskatta. Hur som helst, jag sa till killen att jag tänkt plugga, men eftersom utbildningen är så dyr är jag öppen för förslag. Jag sa till honom att om han kan hitta ett jobb i Chicago, inom marknadsföring, hos någon som är villig att anställa mig, en utlänning, för bara ett år och om jag kan få ett jobberbjudande inom två veckor, då är jag intresserad. Jag har sett hur alla andra utländska studenter har kämpat i månader bara för att få enstaka intervjuer, så oddsen verkade minimala med tanke på mina specifika krav. För att göra en lång historia, fylld med intervjuer, telefonsamtal och mail, kort: en dryg vecka senare hade jag ett jobberbjudande. Jaw drop.
Nu kom dock nästa problem, jag har inget giltigt visum. Som student får man lov att ansöka om OPT, optional practical training, vilket i korta drag innebär att man får ett års förlängning på sitt studentvisum som ger en tillåtelse att jobba och tjäna pengar under 12 månader. Ett sådant kostar $410 dollar, en massa huvudvärker och det tar föralltid att få den godkänd och skickad.
Allt detta har hittills känts alldeles för lätt och smidigt för att jag ska ha kunnat tro på att det går vägen, nånting måste liksom gå fel nånstans. Just därför har jag valt att inte säga något till någon förrän allt var klart och uträtt, jag är alldeles för vidskeplig och vill inte jinxa något. Det har varit så otroligt svårt att hålla detta för mig själv den senaste tiden, och det är en extrem lättnad att kunna prata om mina ändrade planer. Jag har alltså under en period nu levt i någon slags limbo. Jag har inte vetat om jag är på väg mot Bryssel eller Chicago, inte vetat när jag ska åka, om jag ska åka, och jag har fått göra både dubbla och tripla planer i alla avseenden.
Men för knappt två veckor sedan bestämde sig USCIS, United States Citizenship and Immigration Services, för att delvis stilla min oro när de meddelade mig att min förfrågan, från veckan innan, om en påskyndad process inte kunde behandlas eftersom de precis godkänt min ansökan. Det blev nog ett kort ögonblick av hjärtstillestånd innan jag insåg att det faktiskt var sant.
Även om det var en extremt stor lättnad så var det dock inte klart än. Det faktiska kortet, som jag måste ha för att komma in i landet igen, måste först skickas till en amerikansk address och sedan hit. Hade det kommit bort i posten så hade jag fått börja om helt från början, vilket i princip innebär att jag är körd.
Det färdiga kortet skickades torsdagen den 17 till Wingate, och följande onsdag hade det fortfarande inte anlänt. Jag hade kontaktat ansvariga på skolans postkontor flera gånger och förklarat min situation och stressen i det hela, utan svar. Lauren, som varit en klippa i allt det här, var där flera gånger om dagen för att se om det kommit, men mindre serviceinriktad personal får man leta efter än idioterna som jobbar där. Så i onsdags ringde jag till USCIS för att få ett trackingnummer och det visade sig att det var levererat den 19... Det hade alltså legat där i flera dagar utan att någon brytt sig. Gissa om jag var frustrerad. Hur som helst, Lauren sprang dit och fick det skickat med UPS superexpress, vilket kostade mig $86 (!!!), för att få det levererat i fredags. Så vad gör jag då fortfarande i Sverige kan man undra? Det blev ju så klart inte levererat som planerat, men idag dök en trevlig UPS-gubbe upp klockan 11:50 med mitt otroligt efterlängtade OPT.
Så med allt detta sagt, nu ska jag flytta till Chicago, så har ni vägarna förbi är det bara att hojta till!
Jag har nämligen nyheter för er. Mina planer att flytta till Bryssel verkar ha blivit ersatta, på bästa tänkbara sätt. För ett tag sedan blev jag kontaktad av en okänd man via LinkedIn som undrade vad jag skulle göra efter graduation. Han hade nämligen startad ett företag, en form av agency, som hjälper idrottare att skaffa jobb efter att idrottskarriären är över. Många av oss idrottare har inte haft tid och möjlighet att skaffa den arbetserfarenhet som många företag kräver, eftersom vi haft fullt upp med att träna och tävla. Dock har elitidrottande många andra användbara kvalitéer som en chef kan behöva och uppskatta. Hur som helst, jag sa till killen att jag tänkt plugga, men eftersom utbildningen är så dyr är jag öppen för förslag. Jag sa till honom att om han kan hitta ett jobb i Chicago, inom marknadsföring, hos någon som är villig att anställa mig, en utlänning, för bara ett år och om jag kan få ett jobberbjudande inom två veckor, då är jag intresserad. Jag har sett hur alla andra utländska studenter har kämpat i månader bara för att få enstaka intervjuer, så oddsen verkade minimala med tanke på mina specifika krav. För att göra en lång historia, fylld med intervjuer, telefonsamtal och mail, kort: en dryg vecka senare hade jag ett jobberbjudande. Jaw drop.
Nu kom dock nästa problem, jag har inget giltigt visum. Som student får man lov att ansöka om OPT, optional practical training, vilket i korta drag innebär att man får ett års förlängning på sitt studentvisum som ger en tillåtelse att jobba och tjäna pengar under 12 månader. Ett sådant kostar $410 dollar, en massa huvudvärker och det tar föralltid att få den godkänd och skickad.
Allt detta har hittills känts alldeles för lätt och smidigt för att jag ska ha kunnat tro på att det går vägen, nånting måste liksom gå fel nånstans. Just därför har jag valt att inte säga något till någon förrän allt var klart och uträtt, jag är alldeles för vidskeplig och vill inte jinxa något. Det har varit så otroligt svårt att hålla detta för mig själv den senaste tiden, och det är en extrem lättnad att kunna prata om mina ändrade planer. Jag har alltså under en period nu levt i någon slags limbo. Jag har inte vetat om jag är på väg mot Bryssel eller Chicago, inte vetat när jag ska åka, om jag ska åka, och jag har fått göra både dubbla och tripla planer i alla avseenden.
Men för knappt två veckor sedan bestämde sig USCIS, United States Citizenship and Immigration Services, för att delvis stilla min oro när de meddelade mig att min förfrågan, från veckan innan, om en påskyndad process inte kunde behandlas eftersom de precis godkänt min ansökan. Det blev nog ett kort ögonblick av hjärtstillestånd innan jag insåg att det faktiskt var sant.
Även om det var en extremt stor lättnad så var det dock inte klart än. Det faktiska kortet, som jag måste ha för att komma in i landet igen, måste först skickas till en amerikansk address och sedan hit. Hade det kommit bort i posten så hade jag fått börja om helt från början, vilket i princip innebär att jag är körd.
Det färdiga kortet skickades torsdagen den 17 till Wingate, och följande onsdag hade det fortfarande inte anlänt. Jag hade kontaktat ansvariga på skolans postkontor flera gånger och förklarat min situation och stressen i det hela, utan svar. Lauren, som varit en klippa i allt det här, var där flera gånger om dagen för att se om det kommit, men mindre serviceinriktad personal får man leta efter än idioterna som jobbar där. Så i onsdags ringde jag till USCIS för att få ett trackingnummer och det visade sig att det var levererat den 19... Det hade alltså legat där i flera dagar utan att någon brytt sig. Gissa om jag var frustrerad. Hur som helst, Lauren sprang dit och fick det skickat med UPS superexpress, vilket kostade mig $86 (!!!), för att få det levererat i fredags. Så vad gör jag då fortfarande i Sverige kan man undra? Det blev ju så klart inte levererat som planerat, men idag dök en trevlig UPS-gubbe upp klockan 11:50 med mitt otroligt efterlängtade OPT.
Så med allt detta sagt, nu ska jag flytta till Chicago, så har ni vägarna förbi är det bara att hojta till!
Lycka till, hoppas ni får det kanonbra i Chicago!!!!
SvaraRadera