Om det är nåt jag kan vara säker på så är det att så länge jag är med Mehdi och hans familj, kommer inget ont hända. De ser efter mig till varje pris. Vi bor hos morbrorn i Molenbeek, området där terroristerna från förra årets bombdåd bodde och det här området anses vara ett av de "farligare" områdena. Därför bör jag tydligen inte lämnas ensam. Francesco agerade chaperone häromdagen till gymmet, och det var efter många övertalningsförsök och noggranna instruktioner jag tillsist läts gå till gymmet och simhallen ensam imorse (med Mehdis telefon och en lista på ordningen på folk jag skulle ringa i ett nödläge). Jag föreslog att jag jag skulle åka downtown själv ikväll medan Mehdi är iväg, och fick ett rungande nej från alla runtomkring.
Nu låter det säkert som jag hamnat i världens ghetto, vilket jag kan garantera att jag inte har, men jag är känd för att vara lite naiv och för godtrogen, så jag förstår deras oro. Som med alla stora städer så gäller det att veta vart man ska gå och inte gå, och vid vilka tillfällen man ska gå vart. Bortsett från det så är Bryssel en jättetrevlig stad och alla jag mött har varit väldigt trevliga. Folk hälsar och är glada, och den blandade matkulturen är fantastiskt. Jag uppskattar att jag blir så väl omhändertagande och jag börjar känna mig bekväm häromkring. Jag önskar bara att jag kunde prata lite mer franska.
Här kommer en bild från dagens våffeläventyr i ett proppfullt centrum.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar