Ett steg åt gången

Två dagar senare kan jag äntligen gå igen. Jag har gått från att i lördags kväll inte kunnat göra annat än att plågsamt släpa fötterna längs golvet, till att igår eftermiddag återfått delvis rörelse i knäna, till idag då ljumskarnas rörelseförmåga mjukvara upp tillräckligt för att kunna ta mig upp för trappor. Ganska kvickt återhämtade tycker jag. Jag är lite avundsjuk på pappa, vars leder klarat sig galant; han lider mest av ren muskelträningsvärk.
Nu förstår jag varför så många av storfräsarna valde att hoppa av efter en viss sträcka, även om de säkert klarat av att springa det dubbla. Vill man vara tillbaka på löpbanan relativt snabbt och skadefritt, bör man nog stanna medan man fortfarande känner sig okej. Lesson {probably not} learned. Som Olle Svalander (som jag sprang med i lördags) sa så räckte det med "bara" 6 mil, han ska nämligen springa 42 maraton under sju veckors tid, med start förste augusti. Han gör detta för att samla in pengar åt unga människor i flyktingläger i Västsahara, vilket jag tycker är extremt imponerande.

Hur som helst, pigga ben eller inte, jag har ju en överkropp att träna också, så jag var tillbaka i gymmet med Packe idag igen och körde ett bra pass. Dessutom tog jag en promenad i Lund för att hitta diverse grejer jag behövde för resan imorgon, vilket hjälpte uppmjukandet av benen. Nu när jag nästan är fit for fight igen är jag superredo att äntligen få åka till Belgien och Mehdi! Au revoir Suède !