Då vad dagen jag fruktat och sett fram emot på samma gång här. Fyra laddade Team Kaspersson-löpare och en trupp av ovärderliga supportrar var på plats i Trelleborg lite innan nio imorse. Vi satte upp tält, bord och stolar, och vi organiserade vår mat och våra kläder så det skulle vara så lättillgänglig som möjligt. Mitt mål var sju varv, då det skulle göra mig till en ultralöpare, men sen hade jag ingen aning om hur långt jag skulle kunna fortsätta, vilket var anledningen till att vi hade med kläder för alla väder och temperaturer.
Starten gick klockan 10 och banan var fantastiskt fin. Det var omväxlande natur och relativt platt (bortsett från en brant back precis i början som i princip alla gick uppför). Det var kaotiskt många startande så det var trångt som bara den i början, men till sist satte det fart. Varv 1 var enkelt, och i början av varv två skaffade jag mig kompisar som jag höll i hop med under ett par varv. Vi pratade en massa och de var vana ultralöpare som imponerades av mitt tappra försök idag.
Under varv 3 började det kännas lite i benen, men absolut inget att hänga upp sig på. Jag har aldrig sprungit längre än 20 km, så redan här blev det ju personbästa. Varv 4 och 5 sprang jag med Hannes under större delen av varven, och här började det kännas ordentligt. Efter varv 4 fick jag linda knäet och lägga på lite tigerbalsam, och 5 blev riktigt tungt. Det är liksom svårt att förklara känslan, för det gjorde så jämnt ont överallt. Men jag har hög smärttröskel och är van att anstränga ömma muskler så jag bet ihop och körde på.
Sjätte varvet borde dock blivit det sista om jag lyssnat på kroppens signaler. Det var svårt att lyfta fötterna och jag fick även ett släng av andningsnöd efter 4 km. Favoritedelen av loppet kom dock här, efter cirka 5.5 km, när jag hamnade i en klunga killar som börjar spela en remix av Eye of the Tiger. Ett totalt fokus föll över oss och vi fick alla nya krafter av den motiverande rytmen, och jag lyckades droppa drygt 20 sekunder på den kilometern. Det var nog de bästa 3 minuterna av hela loppet.
Med 11-12 minuters vila var jag bestämd att klara ett sjunde varv, så på stela ben tog jag mig fram till starten. Nu hade jag bytt skor och fått på mig kompressionstrumpor i ett försök att återföra lite energi till benen. Det här varvet gjorde ont. Ondare än jag kunnat föreställa mig. Under detta varv hade nån hjälte som bodde i en av stugorna vi sprang förbi, bestämt sig för att bidra till vår framgång genom att ställa ut vattenspridaren och erbjuda alla en snabb, men gudomlig, dusch. Jag visste att många skulle hoppa av efter sju varv, och trots tröttheten ville inte vara med om det, så jag gick ut för ett åttonde varv också. Den här gången bestämde sig mina kompisar från varv 2 att stötta mig, och sprang med mig de första 2.5 kilometrarna. Jag hade egentligen bara tänkt springa till 50km och sen gå hem, men eftersom jag, tack vare draghjälpen, hade fått sån fart i början, bestämde jag mig för att klara detta varv också. Och det gick. Med 4 minuter till godo. Emma var guld värd, som outtröttligt sprang runt med flaskor och knäskydd och annan hjälp. Hon stod även och fångade mig efter varv 8, och agerade krycka till mina skakiga ben. 53.6 kilometer uppdelat på 8 timmar blev mitt resultat, och efter isbad och högläge med benen hoppas jag kunna återfå gångbarheten inom de närmsta dagarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar