Tack 2017 och välkommen 2018!

Det här med att publicera en årssammanfattning varje årsskifte, är något jag har gjort till lite av en tradition; det ger mig tillfälle att reflektera över det gångna året och minnas tillbaka. Varje år känns det som det har varit det mest ”händelserika året hittills” och i år är inget undantag. Fortsätter det så här kommer jag minsann inte få en lugn pension. Jag har nu gått från att vara en studerande elitsimmare till att vara en arbetande amatörlöpare inom loppet av bara några månader, och det har minsann inte varit en enkel omställning.

Under slutet av 2016 var jag så nöjd med mig själv, som hade livet efter college klart och färdigplanerat. Jag skulle ju flytta till Bryssel och läsa en masters och jobba på min franska, i en miljö som skulle tillåta mig att lära känna Mehdis familj bättre, för att sedan få ett jobb inom EU. BOM klart. Inte för att jag hade en aning om vad jag ville göra för EU, det lät mest coolt. Samtidigt hade jag en före detta lärare som pushade mig för vidareutbildningar så att jag skulle kunna läsa en doktors så småningom. Så en masters i Bryssel lät optimalt.

Alla andra seniorer spenderade vårterminen åt stressamma arbetsintervjuer, jobb- och skolsök och planerande av framtiden, medan jag njöt av en stressfri och behaglig termin. Det varade fram till två veckor innan graduation, då jag i princip fick ett jobb levererat på ett silverfat. Som jag nämnt tidigare, har jag för vana att hoppa på möjligheter utan att tänka efter, och det här var inget undantag. Så snabbt som bara den fick jag ordnat med visa och allt annat som krävdes, och helt plötsligt var min välplanerade framtid extremt oplanerad, stressad och äventyrad.

Det finns så mycket jag vill göra i livet. Jag vill lära mig en massa språk, bo på en massa platser, bli polis, ta en doktorsexamen, jobba på kontor så jag får vara uppklädd tills jag knappt vet hur man går i platta skor längre, starta en egen välgörenhetsorganisation, rädda världen, bara ägna mig åt träning och se mer än ett och ett halvt avsnitt av Gossip Girl innan det är dags att sova. Men dagen har bara 24 timmar, jag kan än så länge bara befinna mig på en plats åt gången och vissa chanser får man bara en gång i livet.

Allt relaterat till min flytt till Chicago gick så smidigt (typ. Förutom Amerikanernas totala brist på smidighet, fungerande betalsätt av lägenhetshyra, postservice, och en massa annat) att det kan inte ha varit annat än meant to be (ja, förutom det lilla faktum att jobbet jag fått gjorde mig extremt bedrövad och varade i ungefär en månad). Nu lever jag ett vuxet samboliv, omringad av fantastiska människor och miljöer och jag känner mig riktigt lycklig. Mina planer på att rädda världen har blivit pausade men jag planerar att återuppta dem så fort Mehdi är färdigutbildad och kan börja jobba. Till dess kan jag jobba med att checka av min jobba-på-kontors-”dröm,” träna och engagera mig i lite mer småskalig välgörenhet.

En annan stor milstolpe under 2017 var min examen. Att som nioåring redan ha sina universitetsplaner bestämda är nog rätt unikt, och känslan av att fjorton år senare få bära hatten som bevis på ett uppnått mål var helt magiskt. Att jag dessutom fick göra det omringad av de som betyder mest för mig, gjorde bara saken ännu bättre. Jag var redo att lämna Wingate och börja nya äventyr, men jag kommer för alltid vara tacksam över allt vad de fyra åren där gav mig.

Det leder mig till min sista reflektion: simningen. Även om jag var trött på sporten och alla medföljande krav, var tomheten som följde skrämmande. Det var rätt tufft att ställa om och försöka kompensera för alla de timmar som jag tidigare spenderat i bassängen, men som med alla andra förändringar så vande jag mig. Jag tog mig från ett horisontellt, axelpåfrestande liv, till ett löpande liv som verkar vara påfrestande för allt från midjan och neråt. Tydligen så vänjer sig konditionen och hjärnan vid att springa bra mycket fortare än muskler och leder, och med min bristande förmåga att ta det lugnt och lyssna på kroppen så har det blivit mycket is, Voltaren och lindor det här året.

Det har varit ett väldigt inspirerande år, som gett mig mycket att fundera över och lära mig av, och jag ser nu fram emot ett händelserikt 2018. Efter den 18e juli, när mitt visa går ut, har jag absolut inga planer bestämda. Det mest sannolika är att jag stannar här lite längre, åtminstone till jul, men annars så kanske jag åker hem, eller så blir det Bryssel. För allt jag vet kan jag lika väl hamna på månen (fast då lär det bli dyrt att ta sig till Chicago för att springa maraton, dessutom tror jag det blir svårt att träna där med den svaga gravitationen. Jetlaggen hade inte heller varit kul att dras med.). Hur som helst, poängen är att jag trivs med förändringar och äventyr, och jag ser fram emot att ta reda på vart 2018 för mig.

Stort tack till alla läsare om följer mig trots mitt oregelbundna skrivande. Sedan jag hade som nyårslöfte för femton år sedan att inte äta godis, och det löftet aldrig bröts, så är jag lite rädd för det dära med nyårslöften, men jag lovar att jag ska FÖRSÖKA uppdatera bloggen lite bättre det kommande året.

Gott nytt år och tack för ett fantastiskt 2017!