Sista dagen i Sydafrika. Vi tränade som vanligt på morgonen, sedan åkte vi tillbaka för att packa och äta lunch. Och för att sola en sista gång här så klart. Vi sa hejdå till de supertrevliga hotellägarna och åkte iväg till den sista träningen. Det blev ett kort pass och sedan bar det av till flygplatsen.
På flygplatsen skulle vi äta middag. Först gick vi till en restaurang, de hade slut på mat. Då gick vi till nästa. De hade mat, så där satte vi oss. Det tog en halvtimme och väldigt mycket tjatande innan vi ens fick beställa mat. Sedan tog det nästan en halvtimme till innan vi fick vår dricka. Sedan var det bara två som fick sin mat. Vi tjatade hur mycket som helst. När vi väntat alldeles för länge gick vi och sa att vi struntar i maten för vår gate stänger om 20 minuter. De plockade ihop den lilla mat de fått klart (en halv pastarätt och lite pommes) och gav till oss. Sedan sa de att vi skulle betala för drickan. Glöm det, sa vi. Det hade varit så otroligt dålig service och vi hade inte fått vad vi skulle (i den mån vi fått något alls). Så gick vi till gaten.
Jag trodde seriöst det var ett skämt när två av personalen från restaurangen springer efter oss tvärs genom flygplatsen för att få betalt för två pizzor och drickan. Det var så himla roligt! De stod och tjafsade och vi tjafsade tillbaka, och försökte få dem att fatta att de skulle gå och prata med Jens istället. Det hela slutade med att vi slapp betala i alla fall :)
På flyget hem sov jag mycket bättre än på ditvägen. När vi landade i London fick jag och Marcus säga hejdå till de andra som skulle till Arlanda, och sedan springa som idioter för att hinna med nästa flyg. Vi trängde oss i alla köer (och folk som jobbar på flygplatsen lät oss gå om alla) för att inte missa planet. Vi hade inte fått platser bredvid varandra, så vi hade gjort upp en plan (eller ja, Marcus hade) för att vi skulle kunna sitta tillsammans: Vi skulle säga att jag var hans flygrädda lillasyster. Räckte inte det fick vi dra till med att jag var efterbliven också…
När vi landade i Danmark var min resväska kvar i London. Tja, varför skulle den vara med hela vägen, kan man ju fråga sig, det är ju faktiskt Erika Kaspersson som är ute och reser… Egentligen var det rätt skönt att slippa släpa på hela väskan från Danmark och hem. Nu fick jag den körd ända fram till dörren istället :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar