Connected Concepts

Det är inte varje dag man kommer in på kontoret och får veta att företaget man jobbar för har upphört att existera, men ibland så händer det tydligen. Som tur är har jag lyckats få ett rykte av att vara en rätt bra admin, så systerföretagen hade tydligen kämpat om vem som skulle få mig. Elite Dynamics startades bara nån månad innan jag började där och var ett nyöppnat kontor inom en större koncern. Vi har hittills delat kontor med "systerföretag" i väntan på att hitta vårt egna ställe, så rent logistiskt blir det ingen skillnad för mig, utan jag blir helt enkelt bara förflyttad till en ny manager inom samma branch. Jag kommer nu jobba med Hailee för Connected Concepts.
Jag vet fortfarande inte riktigt vad som hände med Elite, men min gissning är att Kaylie var för ung och oerfaren, så hon i princip blev fråntagen sin position. Utan förvaring och utan förberedelser är det rätt mycket som måste ordnas upp och avslutas. Idag till exempel, dök jag upp till jobb i sneakers, beredd att sitta inne på kontoret och sköta telefonsamtal hela dagen, men det visade sig att jag fick köra hem och byta om för att i sedan åka med ilfart till vårt andra kontor för att ta hand om alla som kom in för intervjuer, eftersom Kaylie tydligen inte kunde göra det. Vi hade alldeles för många inbokade för min erfarenhetsnivå, så det var en utmaning som hette duga.
Det kommer bli en ostabil och lite småjobbig övergång och omorganisation, men jag tror set kan bli bra så småningom. Jag tycker om Hailee och vi ska sätta oss ner nästa vecka och göra upp en game plan så vi båda kan jobba mot våra mål. Hon är inte ute efter nån översittar-hierarki, utan hon vill ha en businesspartner, så det känns bra. Är det nåt jag lärt mig bli bra på så är det förändringar, så det löser sig som Timbuktu säger.

Idag var det varm och jag fick riktiga vårkänslor. Här är en bild från utsikten när jag tog min dagliga lunchpromenad igår. 

Inte för att pizza har med någonting här att göra, men tänkte bara visa upp mitt fredagsmys-mästerverk. Det bästa med pizza är att det inte finns några som helst regler. Man kan ha precis VAD MAN VILL på den. Vem bryr sig om broccoli, majs och kalkon passar ihop liksom? 

Pusselmys!

Förra veckan hittade jag några simpla 100-bitars pussel på jobb som jag tog hem. Mehdi hittade dem och föreslog att vi skulle lägga pussel en kväll. Jag har aldrig riktigt tagit honom för den pusslande typen, men dagen efter så föreslog han att vi skulle köpa ett lite svårare pussel att jobba på. Jag blev överglad och letade upp ett med 1000 bitar och en trevlig bild på Chicago. Ikväll, fem dagar senare, är vårt mästerverk klart!
En annan highlight är att jag har börjat intervjua på riktigt idag. Kände mig så professionell när jag satt där och ställde viktiga frågor! Dagens motsats till highlight var förmodligen isattacken som anföll tidigt imorse och gjorde vägarna extremt hala. Körde till jobb i ungefär 30km/h med bilar som snurrade av vägen runt mig i alla riktningar. Diket var kantat med bilar som valt att ta en detour och det var riktigt otäckt att köra. Men det var spännande att få uppleva och överleva!

Senior meet

Simmarna här hade sitt senior-meet I fredags och det återuppväckte alla minnen från förra året. Det var så härligt att se seniorernas glädje och firande medan de utklassade motståndarna. Vid sådana här tillfällen saknar jag simningen, lagkänslan, tävlandet och spänningen. Jag har faktiskt simmat en del på sistone, och jag har världens flyt känns det som, även om det går långsamt. Roger, huvudtränaren, är raka motsatsen till Kirk och den största fördelen med det är hans efterrättpolicy. Många av simmarna bor relativt nära, så de flesta hade sina föräldrar där och efter tävlingen hade de dukat upp med världens efterrättbuffé. Jag tror jag smakade fyra olika sorters brownies plus kings cake och tårta. Lyckad kväll med andra ord!
Resten av helgen var lugn och skön. I lördags städade vi äntligen ut de sista resterna av julen och idag var vi och tittade på football och åt på Basecamp, vår lokala sportsbar.

Mera ansvar!

Det här kommer bli en bra vecka, det känner jag på mig! Igår, medan Mehdi och jag var på Sushi-date, började det snöa. Alexa sa att det skulle komma ungefär 4,6 centimeter, men i morse när jag vaknade såg det mera ut som 4,7... Det var ett slirigt äventyr på väg till jobb men det var så vackert ute att det inte gjorde något.
Den här veckan ska jag börja springa igen. Jag tog en två veckors lång paus så att mina övertränade, onda ben kunde återhämta sig, men nu ska jag smygstarta igen och det ser jag verkligen fram emot. Det har varit mycket stretchade och foamrollande på sistone, så förhoppningsvis har det hjälpt.
Idag fick jag lära mig att intervjua på jobb. Jag satt med min chef medan hon intervjuade de kandidater jag bokat in och tanken är att jag så småningom ska hålla i det regelbundet, så det blir kul. Jag ser fram emot alla förändringar på jobb för jag tror det kan ge mig så mycket mer utrymme att utvecklas.
På fredag är det dags för simmarnas senior meet så det har jag lovat att vara med på. De har fått en ny grad assistant coach så Mehdi är hur glad som helst över att få ha nån att dela ansvar med. De underlättar hans heltids-plus-jobb lite grann. Den nya tränaren heter Diana och är från Columbia och jag träffade henne i lördags, jättetrevlig tjej!

Glöm inte kolla in min löparblogg, uppdaterade även den i helgen!

Jumanji

Jag har haft fullt upp hela veckan. Jag har jobbat med ny motivation medan stora förändringar är på gång på jobb. Hittills har vi varit tre "systerföretag(ish)" på samma kontor, men Elite Dynamics flyttar nu steg för steg därifrån. Nu är jag den enda som är kvar och jag delar office med de andra företagen och deras admins (Caylee och Ana), men jag kommer förmodligen flytta ut jag med så småningom.
Innan jag lämnade Dallas i måndags, hann jag med en liten tour. Det visade sig att en av mina kompisar från freshman year på Wingate har flyttat till Dallas, så vi träffades och åt lunch och körde en runda genom stan. När jag väl kom hem till Chicago och Mehdi, firade vi dagen efter med att gå och se Jumanji på bio. Jag tyckte om filmen, den var jättebra! Kevin Hart och the Rock tillsammans bidrog till många skratt i hela salongen. Dock har jag drömt att jag varit fast i en djungel varenda natt sedan dess...
På hemmaplan så har träningen fått lugna ner sig. Jag har tydligen överansträngt mina ben och har tvingats backa tillbaka lite, men det det är på bättringsvägen. Jag och min foam roller har en stadig relation nu. Nu i helgen är det dags för simtävling igen, så det ska bli spännande!

Med nya ögon, med nytt perspektiv

Jag fram till i lördags: jag har ett jobb som håller mig kvar i landet. Det är allt som räknas, även om det är rätt trist.
Jag idag: jag har ett jobb med fantastisk utvecklingsmöjligheter och som kan hjälpa till att helt och hållet förändra och i viss mån rädda folks liv.

Att åka på den här konferensen har gett mig ett helt nytt perspektiv på mitt jobb och på industrin jag gett mig in på. Återigen förstår jag vikten av att ha ett mission och djupare mening inom ett företag. Hittills har jag trott att jag jobbar med att rekrytera folk för att vi ska ha nån att placera i varuhus som kan sälja och inspirera folk till att köpa produkter som de förmodligen egentligen inte behöver. Nu har jag förstått att den här businessen ger folk, som i många fall inte har några andra möjligheter att utbilda sig eller skaffa sig en karriär, möjligheten att från grunden lära sig att sköta ett företag. Vi är tekniskt sett ett manager-fabrik som tar vara på unga människor ambition, talang och intresse av att lära sig så mycket de kan och arbeta hårt, för att till sist öppna sina egna företag. Visst, många klarar inte av kraven eller pressen och slutar innan målet är uppnått, men de som verkligen kämpar (och inte har något emot att jobba rumpan av sig som försäljare) kan inom några år ha nått en position som egenföretagare, vilket öppnar otroligt många dörrar för dem i framtiden istället för den där enda bakdörren in till Waffle House kök.
Sen kan man tycka vad man vill om försäljare, men detta är faktiskt ett rätt bra sätt att utbilda folk och hjälpa dem att växa.
För mig då? Jag har noll intresse av att ta den vägen, men som administratör är det lite annorlunda. Jag vet att jag har andra möjligheter och att jag kan bli vad jag vill, men just nu passar det här jobbet perfekt in på mitt liv och jag ska utnyttja det till fullo. Den här helgen har jag lärt mig så otroligt mycket om mina möjligheter och om vad som förväntas av mig. Mitt jobb är att se till att min chef har tillräckligt med folk att utbilda. Kaylie, chefen, är nästan lika ny som business owner som jag är som hennes administratör. Egentligen ska jag inte ens se henne som en chef, hon är min business partner och vi är i det här tillsammans. Ju mer hennes företag växer desto fler möjligheter finns det för mig. Så länge jag ser till att behärska mina uppgifter så bra det bara går kan jag bli allt från National Admin Trainer till Office Manager. Genom att se vilka behov som finns, och sedan fylla dem, finns det egentligen inget som kan begränsa mi potential. Detta kan i slutändan ge min både erfarenhet, titlar och inkomst som kan vara till stor nytta i framtiden.

Jag har nu spenderat två dagar åt att bygga sociala nätverk och åt att suga upp så mycket inspiration och information som jag bara kan. Jag ska bli så bra på det här att Kaylie ska kunna åka på två veckors semester och veta att allt rullar på som det ska ändå. Det bästa är att all tillväxt här är snabb. Så detta kan definitivt hända innan Mehdi är färdigutbildad och jag släpar med honom till Sverige.

Och för alla er som oroar er över att detta inlägg kanske låter som jag kommer bli kvar här för alltid. Oroa er inte. Jag har ställt mig i bostadskö i Bostad Syd för att samla poäng; jag kommer hem så småningom!

Dags för Dallas!

När jag kom hem igår var Mehdi redan hemma och det var så härligt att se honom igen! Vi hade en så mysig fredagskväll, men sen var det dags för mig att åka. Jag, Caylee och Ana har blivit skickade på konferens i Texas så vi ska bli ännu proffsigare på det vi gör. Det ska bli spännande men sätter samtidigt en massa krav på oss. Vi förväntas ha sida upp och sida ner med alla våra mål och planer, och tanken är att vi ska lära känna så många nya människor som möjligt den här helgen. Jag har en känsla av att det kommer bli väldigt utmanande och tröttsamma dagar, men förhoppningsvis roliga!
Ana och Caylee kom hem till mig imorse så vi kunde dela på en Lyft till flygplatsen, men ungefär 20 minuter innan de kom blev vår byggnad evakuerad. Jag stod i morgonrock, halvt sminkad, 3/4 färdigpackad och plattade mitt hår när en polis börjar hamra på dörren. När jag öppnade sa han att jag var tvungen att lämna byggnaden och ta med allt värdefullt. Jag har nog aldrig packat så fort förr och det var knappt så jag fick på mig kläder. Så jag stod utanför, flygredo, med våra värdesaker och hade ingen aning om var jag skulle göra av dem. Tillslut hittade jag Brenda, en jag lärt känna här, och gav allt till henne, så Mehdi kan hämta upp det när han kommer hem. Om han nu har ett hem att komma hem till... Nädå, vi fick klartecken att gå tillbaka in innan min skjuts kom, så allt är lugnt, men jag var rätt nervös där för en stund. Bra start på dagen!

Jag ringde Mehdi, och detta fick oss att fundera lite. Vi borde ha nån form av gameplan och lista på vad vi ska göra om nåt sånt här händer. Vad ska vi ta med oss? Vad ska vi prioritera? Det är nog värt att tänka på. För mig är det värdefullaste jag har i lägenheten alla mina foton jag tagit, som är på min laptop och hårddisk. Det mesta jag äger kan bli ersatt, men inte mina minnen. Som tur är har jag levt mestadelen av mitt liv i en relativt digital värld, och kan enkelt ta med laptopen, men mina föräldrar och alla andra tidigare generationer har miljontals fotoalbum med en enda kopia av varje bild. Det hade varit betydligt tyngre att bära på.
Hur som helst, ingen skada skedd den här gången (förutom i den stackars lägenheter där vattenspridaren satte igång), och jag kom iväg till flygplatsen. Nu sitter jag och väntar på landning i ett rätt illaluktande plan.

Gott nytt år!

Det nya året ringdes in med vänner och bekanta, med både gamla och nya traditioner. Jag började dagen, precis som man ska på nyår, med ett uppfriskande simpass och en god frukost. Jag lät det ta större delen av dagen eftersom jag inte hade några planer förrän till kvällen. Då åkte jag hem till Martina för en hel kväll med trevligt sällskap, väldigt god mat och nedräkning av det nya året. Det var riktigt trevligt och det blev ett bra avslut på 2017.
Dock saknades Mehdi, men han håller ställningarna i Fort Pierce i Florida. Jag kom fram till det, när jag tänkte efter häromdagen, att jag i princip inte varit helt ensam nån längre tid sedan förmodligen gymnasiet. Det har alltid funnits någon i huset/lägenheten. Det är lite spännande men mest långtråkigt. Och dyrt. I min tristess spenderade jag hela lördagen på olika köpcenter, vilket var rätt underhållande. Annars har det varit jag och Alexa men som tur är kommer han hem snart :)

Tack 2017 och välkommen 2018!

Det här med att publicera en årssammanfattning varje årsskifte, är något jag har gjort till lite av en tradition; det ger mig tillfälle att reflektera över det gångna året och minnas tillbaka. Varje år känns det som det har varit det mest ”händelserika året hittills” och i år är inget undantag. Fortsätter det så här kommer jag minsann inte få en lugn pension. Jag har nu gått från att vara en studerande elitsimmare till att vara en arbetande amatörlöpare inom loppet av bara några månader, och det har minsann inte varit en enkel omställning.

Under slutet av 2016 var jag så nöjd med mig själv, som hade livet efter college klart och färdigplanerat. Jag skulle ju flytta till Bryssel och läsa en masters och jobba på min franska, i en miljö som skulle tillåta mig att lära känna Mehdis familj bättre, för att sedan få ett jobb inom EU. BOM klart. Inte för att jag hade en aning om vad jag ville göra för EU, det lät mest coolt. Samtidigt hade jag en före detta lärare som pushade mig för vidareutbildningar så att jag skulle kunna läsa en doktors så småningom. Så en masters i Bryssel lät optimalt.

Alla andra seniorer spenderade vårterminen åt stressamma arbetsintervjuer, jobb- och skolsök och planerande av framtiden, medan jag njöt av en stressfri och behaglig termin. Det varade fram till två veckor innan graduation, då jag i princip fick ett jobb levererat på ett silverfat. Som jag nämnt tidigare, har jag för vana att hoppa på möjligheter utan att tänka efter, och det här var inget undantag. Så snabbt som bara den fick jag ordnat med visa och allt annat som krävdes, och helt plötsligt var min välplanerade framtid extremt oplanerad, stressad och äventyrad.

Det finns så mycket jag vill göra i livet. Jag vill lära mig en massa språk, bo på en massa platser, bli polis, ta en doktorsexamen, jobba på kontor så jag får vara uppklädd tills jag knappt vet hur man går i platta skor längre, starta en egen välgörenhetsorganisation, rädda världen, bara ägna mig åt träning och se mer än ett och ett halvt avsnitt av Gossip Girl innan det är dags att sova. Men dagen har bara 24 timmar, jag kan än så länge bara befinna mig på en plats åt gången och vissa chanser får man bara en gång i livet.

Allt relaterat till min flytt till Chicago gick så smidigt (typ. Förutom Amerikanernas totala brist på smidighet, fungerande betalsätt av lägenhetshyra, postservice, och en massa annat) att det kan inte ha varit annat än meant to be (ja, förutom det lilla faktum att jobbet jag fått gjorde mig extremt bedrövad och varade i ungefär en månad). Nu lever jag ett vuxet samboliv, omringad av fantastiska människor och miljöer och jag känner mig riktigt lycklig. Mina planer på att rädda världen har blivit pausade men jag planerar att återuppta dem så fort Mehdi är färdigutbildad och kan börja jobba. Till dess kan jag jobba med att checka av min jobba-på-kontors-”dröm,” träna och engagera mig i lite mer småskalig välgörenhet.

En annan stor milstolpe under 2017 var min examen. Att som nioåring redan ha sina universitetsplaner bestämda är nog rätt unikt, och känslan av att fjorton år senare få bära hatten som bevis på ett uppnått mål var helt magiskt. Att jag dessutom fick göra det omringad av de som betyder mest för mig, gjorde bara saken ännu bättre. Jag var redo att lämna Wingate och börja nya äventyr, men jag kommer för alltid vara tacksam över allt vad de fyra åren där gav mig.

Det leder mig till min sista reflektion: simningen. Även om jag var trött på sporten och alla medföljande krav, var tomheten som följde skrämmande. Det var rätt tufft att ställa om och försöka kompensera för alla de timmar som jag tidigare spenderat i bassängen, men som med alla andra förändringar så vande jag mig. Jag tog mig från ett horisontellt, axelpåfrestande liv, till ett löpande liv som verkar vara påfrestande för allt från midjan och neråt. Tydligen så vänjer sig konditionen och hjärnan vid att springa bra mycket fortare än muskler och leder, och med min bristande förmåga att ta det lugnt och lyssna på kroppen så har det blivit mycket is, Voltaren och lindor det här året.

Det har varit ett väldigt inspirerande år, som gett mig mycket att fundera över och lära mig av, och jag ser nu fram emot ett händelserikt 2018. Efter den 18e juli, när mitt visa går ut, har jag absolut inga planer bestämda. Det mest sannolika är att jag stannar här lite längre, åtminstone till jul, men annars så kanske jag åker hem, eller så blir det Bryssel. För allt jag vet kan jag lika väl hamna på månen (fast då lär det bli dyrt att ta sig till Chicago för att springa maraton, dessutom tror jag det blir svårt att träna där med den svaga gravitationen. Jetlaggen hade inte heller varit kul att dras med.). Hur som helst, poängen är att jag trivs med förändringar och äventyr, och jag ser fram emot att ta reda på vart 2018 för mig.

Stort tack till alla läsare om följer mig trots mitt oregelbundna skrivande. Sedan jag hade som nyårslöfte för femton år sedan att inte äta godis, och det löftet aldrig bröts, så är jag lite rädd för det dära med nyårslöften, men jag lovar att jag ska FÖRSÖKA uppdatera bloggen lite bättre det kommande året.

Gott nytt år och tack för ett fantastiskt 2017!

Home alone

I torsdags tog Mehdi bussen till Florida med alla sina simmare, och kvar blev jag i ett snöbelagt Illinois. Så jag bjöd hem Ana och Caylee från jobb, innan vi skulle iväg till kontorets julfest. De är riktigt härliga tjejer och vi hade hur kul som helst. Så kul att vi kom för sent till festen.
Det var knytkalas och vi tog med oss pepparkakor och ett grönsaks- och dippfat. Det var faktiskt riktigt kul att få träffa alla! Jag ser ju mest bara de andra admintjejerna, men nu var alla andra också med. Vi spelade julklappsspel och vous fick julklappar av våra chefer, och jag fick en filt, muggar, varm choklad och ett presentkort på Starbucks. Det var minst sagt en lyckad kväll!
Det fortsatte snöa hela fredagen så det var riktigt sliskigt att köra hem igår. Jag insåg att jag inte har befunnit mig i vinterlandskap sedan jag fick mitt körkort, så jag är 100% newbie på det hära med att köra i snö och is. Men nån gång ska väl vara den första!

Merry Christmas!

När man vaknar på morgonen den 24e december och ett vitt snötäcke, överraskande nog, pryder hela omgivningen, då vet man att man har en perfekt jul framför sig. Nu har julen 2017 kommit och gått och vi har haft det fantastiskt mysigt. Detta var Mehdis och min tredje jul tillsammans och jag hoppas att det inte dröjer för länge förrän han kan följa med hem och fira en svensk jul på riktigt.
Efter en promenad genom snön och ett extremt misslyckat försök till baka vörtbröd, dukade vi upp till julbord och åt allt vi lagat. Med sill, ägg, Jansson, köttbullar, brunkål, rödbetssallad, bröd och ostar, blev vi både mätta och belåtna, och kände oss redo att öppna våra julklappar. Jag fick så mycket fint! En massa träningskläder, bland annat en vindtät löparjacka, en massa löparstrumpor, vantar, pulsband och t-shirts, en foundation, en jättesöt tröja som mamma stickat, en ny armbandsklocka och pengar. Mehdi fick även han en ny armbandsklocka (great minds think alike), tröjor och en julslips, men bäst var nog ände Echo Doten jag köpt till honom. Echo Dot är Amazon's basic lösning på ett "smart home". Genom att tilltala Alexa kan vi nu lyssna på nyheter, ringa och smsa folk, spela musik, fråga om recept, få celsius översatt till fahrenheit, och en massa annat. Om vi köper till andra gadgets kan vi få en lägenhet som i princip är helt röststyrd. Vi har haft det rätt roligt med Alexa hela dagen.
Men hur bra vi än har det här, saknar jag att vara hemma med familjen och släkten sen här tiden på året, men jag hoppas att jag nästa jul kan vara med.
God jul på er alla, hoppas ni haft ett par riktigt festliga dagar! :)