När jag kom hem igår var Mehdi redan hemma och det var så härligt att se honom igen! Vi hade en så mysig fredagskväll, men sen var det dags för mig att åka. Jag, Caylee och Ana har blivit skickade på konferens i Texas så vi ska bli ännu proffsigare på det vi gör. Det ska bli spännande men sätter samtidigt en massa krav på oss. Vi förväntas ha sida upp och sida ner med alla våra mål och planer, och tanken är att vi ska lära känna så många nya människor som möjligt den här helgen. Jag har en känsla av att det kommer bli väldigt utmanande och tröttsamma dagar, men förhoppningsvis roliga!
Ana och Caylee kom hem till mig imorse så vi kunde dela på en Lyft till flygplatsen, men ungefär 20 minuter innan de kom blev vår byggnad evakuerad. Jag stod i morgonrock, halvt sminkad, 3/4 färdigpackad och plattade mitt hår när en polis börjar hamra på dörren. När jag öppnade sa han att jag var tvungen att lämna byggnaden och ta med allt värdefullt. Jag har nog aldrig packat så fort förr och det var knappt så jag fick på mig kläder. Så jag stod utanför, flygredo, med våra värdesaker och hade ingen aning om var jag skulle göra av dem. Tillslut hittade jag Brenda, en jag lärt känna här, och gav allt till henne, så Mehdi kan hämta upp det när han kommer hem. Om han nu har ett hem att komma hem till... Nädå, vi fick klartecken att gå tillbaka in innan min skjuts kom, så allt är lugnt, men jag var rätt nervös där för en stund. Bra start på dagen!
Jag ringde Mehdi, och detta fick oss att fundera lite. Vi borde ha nån form av gameplan och lista på vad vi ska göra om nåt sånt här händer. Vad ska vi ta med oss? Vad ska vi prioritera? Det är nog värt att tänka på. För mig är det värdefullaste jag har i lägenheten alla mina foton jag tagit, som är på min laptop och hårddisk. Det mesta jag äger kan bli ersatt, men inte mina minnen. Som tur är har jag levt mestadelen av mitt liv i en relativt digital värld, och kan enkelt ta med laptopen, men mina föräldrar och alla andra tidigare generationer har miljontals fotoalbum med en enda kopia av varje bild. Det hade varit betydligt tyngre att bära på.
Hur som helst, ingen skada skedd den här gången (förutom i den stackars lägenheter där vattenspridaren satte igång), och jag kom iväg till flygplatsen. Nu sitter jag och väntar på landning i ett rätt illaluktande plan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar