Svenska Chicago Fruar

I förmiddags träffades återigen det glada svenska gänget. Vi är fem tjejer som bor här i närheten och vi åkte till Morton Arboretum, en botanisk trädgård som jobbar för att bevara träd och skogar. Med höstens alla färger var det väldigt fint, även om vi bara såg en bråkdel av området. Jag tycker det är lite komiskt att vi allihopa är här på grund av/tack vare våra män. Varför gör ingen en reality show om oss? Hur som helst, vi hade det jättetrevligt. Det är så skönt att ha någon att umgås med och som man kan prata av sig med. Vi diskuterade allt från falukorv och kebabpizza till livet i allmänhet. Jag hoppas vi ses snart igen och hittar på nåt mer kul!
Annars så har jag spenderat dagen åt att springa en långrunda och planera Mehdis födelsedag inför imorgon. Jag är förmodligen mer taggad på hans dag än vad han är, som vanligt alltså. Det var en trött och sliten kille som kom hem från dagens simtävling, så jag hoppas han är piggare imorgon.

Four seasons in a week

Förra veckans sommarvärme övergick abrupt i en höststormande helg. Natten till lördag åskade och regnade det konstant, och det övergick i nåt slags monsoon-liknande oväder. Blixtarna avlöste varandra, en efter en, och åskknallarna dånade. När vi körde hem från tävlingen regnade det så hårt att vi inte kunde se vägen. Vi körde i 30 hela vägen hem genom vattenpölar och översvämningar, det var nåt av de läskigaste bilturer vi varit med om! Följande dag när det äntligen slutat regna, kunde vi se förödelsen. Hela vägar, fält, golfbanor, parkeringsplatser stod i vatten. Sjöarna runt oss var fyllda till bredden, helt galet men samtidigt väldigt mäktigt.
Men som sig bör, den höstiga helgen övergick i en frisk vintermorgon med en temperatur på nästan 0 grader. Det blev en väldigt uppfriskande löptur igår morse med massor med kläder på mig. Våren har vi dock tagit med oss in; mina kryddväxter växer och frodas, och det ska bli så spännande när jag äntligen kan provsmaka dem om några veckor.

Voluntary Meet Coach

Med min egna stopwatch och allt! Jag har redan smygtränat laget genom att skriva landträningspass åt Mehdi hela terminen, men nu får jag coacha vid bassängen också. Huvudtränaren här, Roger, är raka motsatsen till Kirk, och eftersom både jag och Mehdi är vana vid Kirks sätt att tänka och handla, så blir det en rätt spännande mix. Det är fantastiskt att se vilken respekt simmarna har för Mehdi, och de flesta går direkt till honom, i stället för Roger, efter loppen. Jag har fortfarande fullt upp med att lära mig alla namnen och eftersom jag inte sett dem träna så är det rätt svårt för mig att ge konstruktiv feedback. Men jag tar tider och splittar som aldrig förr, medan jag lyssnar på Mehdis Kirk-inspirerade peptalks.
Det känns så bra att vara uppskattad. När vi klev på bussen imorse hördes flera tjejer utbrista "yaay Erika is coming!“ och de verkade uppriktigt glada att ha mig med. Så vi åkte i nästa tre timmar för att simma mot Eastern Illinois University, få stryk, och sen åka hem igen. Men det var en kul tävling och efteråt bjöds det på Jimmy John's subs, från originalrestaurangen!

Swedish community

När man är utomlands ser man alla svenskar man möter som familj. Det kvittar om man har något annat gemensamt, man dras ändå till varandra. Under min arbetslösa vecka skrev jag ett litet inlägg en en Facebookgrupp som heter "Svenskar i Chicago" för att fråga om tips, och det dröjde inte länge innan jag hade ett helt gäng underbara människor som kontaktade mig. Strax därefter mötte jag Farida, en mamma från Göteborg, och hennes familj på en kanelkakefika i samband med kanelbullens dag. Hennes barnvakt Julia är också svenska, och har, precis som jag, nyss tagit examen från ett amerikansk universitet. Farida bor på cykelavstånd från mig och Julia och hennes kille bor i grannsamhället. Det var supertrevliga allihopa och det känns som vi kommer kunna ha det väldigt trevligt tillsammans.
Ett par dagar senare träffade jag skånska Martina som bor i ett annat grannsamhälle, för frukost på Panera. Hon jobbar som fotograf och har bott här i 11 år och hon var också en superhärlig tjej. Det känns kul att ha börjat bygga upp en umgängeskrets här också, och det känns bra att ha lite svenskar i närheten.

Annars så lever vi livet här. Det är en vuxenvärld med drag av collegeliv. Häromdagen vaknade vi klockan 4 på morgonen av att grannen spelade musik, medan en annan granne stod och hamrade på musikantens dörr i tjugo minuter. En stund senare började hamrandet igen, denna gång var det de inkallade poliserna som försökte få tag på den irriterande musikanten. Precis som på den gamla goda Wingate-tiden.
Likaså ordnas det event precis som på skolan. Igår var vi vid en bonfire som anordnades av stället vi bor på. Det luktade mer tändvätska än eld, och genomsnittsåldern var runt 50, men det var ändå värt ett snabbt litet besök.

Mehdi blev släppt lös på en marknad häromdagen. Jag bad honom köpa lite tomater och paprikor och här har vi resultatet. Rena rama himmelriket för mig!!!! 

Från human rights to human resources - close enough

Nu har jag under en dryg veckas tid sagt upp mig ✅ varit arbetslös ✅ och börjat ett nytt jobb ✅. Efter många intervjuer fram och tillbaka, blev jag anställd som HR Administrative Assistant på ett rekryteringsföretag 15 minuter från där jag bor. Det är absolut inget drömjobb, men det betalar räkningarna tills jag hittar något bättre. Plus att det har bästa, tänkbara adress. Som om inte det är nog, erbjöd huvudtränaren för Mehdis lag mig att bli lagets volontärcoach, vilket innebär att jag får resa och övernatta med laget till tävlingar. Jag var med hela lördagen då de tävlade på hemmaplan och hjälpte till att ta tider och supporta. Tjejerna verkar vara jättenöjda över att ha en kvinnlig "coach" att vända sig till. Jag börjar sakna simningen, och framförallt lagkänslan, litegrann så det känns riktigt bra att kunna vara en del av det här laget.
I helgen, efter tävlingen, åkte jag och Mehdi runt och ordnade med småsaker till lägenheten. Vi har alla möbler vi behöver, men väggarna är alldeles för tomma, så vi bestämde oss för att påbörja väggdekoreringen. Än så länge har det blivit två hyllor på väggen över soffan, prydda med foton och diverse andra grejer. Vi har också köpt en större foto-collage-grej för väggen över sängen, men den är inte på plats än. Jag köpte även lite krukor och jord, så nu jobbar jag på att får persilje- och basilikaplantor att växa.

Hösten har smugit sig på!

Tja, tja bloggen. Hösten har kommit till Illinois; allt det gröna börjar sakta men säkert gå mot oranget, morgnarna börjar bli svala, och affärerna är fulla med pumpor. Att även julsaker redan börjat säljas kan ju också tilläggas. Jag har haft så fullt upp att jag inte ens märkt att årstiden har shiftat. I helgen hade jag min första lediga lördag sedan jag flyttade hit, och det firade jag med att följa med Mehdi och Sam på fotboll. Alltså riktig, europeisk fotboll! Chicago Fire spelade mot New York. Jag har aldrig riktigt varit så mycket för fotboll, men det här var rätt kul! Tydligen så går många världsstjärnor till MLS när de är klara med sina världsklasslag, så vi fick sett bland annat David Villa och Bastian Schweinsteiger spela.
Annars så kan jag meddela att jag äntligen tagit ett amerikanskt körkort. Efter tre års illegalt körande kan jag nu lagligt glida runt i min fina Honda. Hon har blivit så fint upprustning med nya däck, perfekt matchande golvmattor, fräscha luktgrejer, och nu ska hon få nya vindrutetorkare också. Jag är så nöjd, så nöjd ! Körde ikväll helt lagligt till Mehdis skola för följa med till en cookout som tränaren anordnade för hela laget (supersnällt att han bjuder in mig också!). Han bjöd på hamburgare och korv med tilltugg, och han hade ordnat med en brasa mitt i trädgården. Jättetrevligt! Innan terminen är över ska jag ha lärt mig namnen på alla simmare, det är mitt mål!
På vägen hem stannade vi och köpte lite höst/halloweendekorationer, jag är verkligen svag för sånt! Så imorgon ska det pyntas!

När allt har varit för bra för att vara sant

Satt i skrivande stund på det lyxigaste, dyrast hotell jag nånsin varit på. Gratis lyxmat och gratis drinkar flödade. Det var nästintill slagsmål om vem som skulle få äran att betala de hutlösa notorna efter varje restaurang- och barbesök. Låter som en dröm, va? Inte för mig. Jag tror inte att jag (eller jag vet att jag inte) fullt förstod vad jag gav mig in på när jag accepterade jobbet här. Jag har aldrig riktigt tyckt om övernattningar men här reser vi tydligen jämt, vilket aldrig annonserades ut. Jag menar, resa är kul, men sitta i bil 24 timmar i sträck är inte kul. Under vår resa förra veckan körde vi 70 timmar på 6,5 dagar. Sen var jag hemma i tre dagar innan vi åkte till Milwaukee för en konferens. Alla resor och event innebär enorma mängder alkohol och en massa ohälsosam mat. Jag är dessutom i en sådandär märklig ålder där hälften av de som pratar med mig frågar om jag är gift och har barn, medan andra halvan frågar om jag är gammal nog att dricka (att beställa varm choklad istället för sprit vid midnatt en torsdagskväll anses tydligen vara lite konstigt). Jag får aldrig tillräckligt med sömn och att hinna träna är ju knappt värt att tänka på. De få träningspass jag fått till har varit klockan 5 på morgonen efter typ 4-5 timmars sömn. Alla som känner mig vet att det finns två komponenter som måste tillhöra min dagsrutin för att jag ska vara en glad och trevlig människa: regelbundna måltider och träning. De senaste fyra veckorna har inte ens varit i närheten av att hålla de måtte.

Mina dagsuppgifter är väldigt ostrukturerade och jag har oftast ingen aning om vad jag ska göra. Jag är förmodligen den mest planerande, organiserade, schemaföljande person jag känner och här finns det absolut ingen struktur. Jag kommer direkt från skolan, med noll erfarenhet, och här ska jag dra i allt utan någon handledning. Jag är i princip min egna chef, men allt jag gör är "fel". Det enda jag blivit tillsagd att göra är att blogga, hålla sociala medier uppdaterade och filma (sen när blev jag fotograf/filmograf?!). Jag på "kontoret" från 8-9 på morgonen till 6 på kvällen måndag till lördag (ibland även söndag) utan rast. Det har gått 25 dagar sen jag började och jag har jobbat 22, och min nästa lediga dag blir förhoppningsvis på söndag.
Självklart förstår jag att det här är en start-up och att det inte finns någon som banat väg tidigare, men det är lite mycket ansvar för en som inte har jobbat inom branschen tidigare. Jag har dessutom noll koll på tandläkarvärlden och jag delar inte min chefs brinnande intresse för programvaran och businesstänk. Jag vet inte om jag har berättat så mycket om företaget logistik, men vi är tre personer som jobbar ifrån grundarens lägenhet och sedan har vi nio anställda i Minsk (hälften av dem jobbar enligt Chicagos tidszon), och allihopa jobbar under en rapp piska. De sparkar folk på löpande band om individen inte är perfekt för positionen. Jag försöker anpassa mig och sätta mig in i chefens tankebanor men det här känns litegrann som att be en simtränare sadla om och bli tränare i hockeyallsvenskan.
Jag har aldrig varit rädd för utmaningar och förändringar; flyttade som relativt ung med nervös glädje först till Nyköping och sedan North Carolina, så att flytta till Chicago var inte ens något jag ifrågasatte. Men nu sitter jag här med ett jobb som jag för allas skull absolut inte borde behålla, i en situation där hitta ett nytt jobb är extremt svårt och arbetslöshet skulle vara förödande, med en utbildning som borde varit inom något annat. Samtidigt känner jag mig hur idiotisk som helst som klagar. Jag har fått världens möjlighet, en möjlighet andra skulle göra vad som helst för, och jag vantrivs. Vad är det för fel på mig?

Fortsätter samla vuxenpoäng

Jag blir bara vuxnare och vuxnare! I måndags köpte jag äntligen min allra första bil!!! En Honda Accord från 2008. Det ska nog räcka för den tid jag är här. Jag har noll intresse i bilar och jag har absolut ingen aning om vad jag ska gå efter. Jag har dessutom otrolig beslutsångest; kan inte ens köpa en tandborste utan att vela och fundera över vilket som är mitt bästa alternativ. Förstå då känslan över att behöva köpa en bil. Som tur är har jag Mehdi. Han har varit på jakt efter en bil åt mig dag in och dag ut, och nu hittade han min fina Honda, som han dessutom lyckades pruta ner priset på en hel del. Jag litar på honom till 100 när det kommer till sånt här, han har undersökt allt som finns att undersöka, så det var bara att köpa. Det enda som återstår är att köpa nya däck eftersom de gamla är rätt slitna. Ja, och så måste jag ju ha körkort och försäkring... Men det löser jag nån lördag när jag kan vara ledig från jobbet.
Så nu chillar Mr. Nissan och Ms. Honda sida vid sida på vår parkering.

Salt Lake City - the home of the Mormons

"For someone who's not religious, you're very interested in religion" - Liz, efter att jag envisats med att vi skulle besöka mormonernas (?) mest heliga tempel. För mig känns det nästan som ett måste om man är i Salt Lake City, och efteråt erkände de andra att det var en rätt imponerande syn. Vi möttes av "systrar" överallt som gav oss information och frågade om vår "faith in Jesus" så vi fick lite guidning.
Överlag tyckte jag om staden, det var väldigt fint och låg precis vid foten av ett berg. Vi har lagt märke till att bergen häromkring är märkta med bokstäver och Google meddelade glatt att det är olika skolor som klättrar upp och lämnar skolans bokstav eller abbreviation som en symbol för den maktkamp som pågår mellan olika skolor. Precis som vi gjorde med ön i Nyköpingsån!
Gårdagen var rätt skön. Bara 6,5 timmars körning och vi fick sovmorgon dessutom. Efter vår lilla tur genom SLC åt vi på en italiensk restaurang innan vi åkte till hotellet. Imorse gick jag upp klockan 5 så jag kunde springa en runda innan vi gav oss av mot resans sista stop: Boise, Idaho.
Jag lägger upp lite bilder från i torsdags när vi mötte Dr. Maloley som har en podcast för tandvårdsbranchen. De bjöd oss på middag på en trevlig restaurang innan Tiger deltog i hans podcast. Jag var kameransvarig. Jag känner att mitt ansvarsområde är ganska så väldigt odefinierat, men jag gör vad jag blir tillsagd och försöker ta så mycket egna initiativ jag bara kan.

Road trip all night long

I tisdags åkte vi till Houston och även om vi inte var i de värsta drabbade områdena så kunde vi ändå se en del av förödelsen efter stormen. Mottagningarna vi besökte hade klarat sig bra som tur var. Vi träffade Dr. Farkas och hans fru som alltid har sin labradoodle Willa med sig, och hunden gjorde hela besöket så värt det för mig! Hon var hur go som helst!
Vår ursprungliga plan var att bara träffa dem, se hur läget var, och sen åka vidare. Vi skulle nämligen vara i Eagle, Colorado, vid lunch dagen efter och det är en 17 timmar lång resa. Nu blev det istället som så att vi blev hembjudna på en riktigt Texas barbecue-middag i deras supermoderna, 100% miljövänliga, muséehus. Frun var arkitekt och VÄLDIGT intresserad av sustainability, och vi fick en väldigt detaljerad beskrivning av varenda tegelsten i huset. Det var rätt fräckt att lyssna på, men hon slutade aldrig prata.
Hur som helst, efter en trevlig middag gav vi oss av på vårt 17 timmars långa äventyr. De första 8 timmarna var rätt tråkiga, men när solen kom fram och vi kunde se på omgivningen blev det bättre. Norra Texas var som taget ur en vilda västern-film, och det var så platt att det kändes som jag kunde se ända till Kanada. Bortsett från att vi blev stoppade för fortkörning två gånger och att vi körde genom ett hav av insekter som smattrande dog mot vindrutan och totalblockerade all syn ut, så gick det bra och vi tog oss till Colorado. Colorado var nog det vackraste jag sett. Vi körde både över och runt berg på vindlande vägar och utsikten var magisk. Inget foto i världen kan göra synen rättvisa.
Tillslut, vid fyra på eftermiddagen, kom vi fram till Eagle och fick träffat de vi skulle. Vi åt middag på ett ställe med en tandläkare och hans familj innan vi åkte hem till dem och spelade in en podcast. Jag filmade alltihop och det kommer så smånignom ut på våra social medier. Efter ungefär 44 timmar utan annat än korta naps i bilen fick jag äntligen sova ut.

Road trip all day long

I måndags tog vi oss genom vackra Missouri. Omringade av skogsbeklädda berg och kullar, tog vi oss fram, och det var en fantastisk syn. Vid 10 på kvällen var vi framme vid vårt hotell och som bensträckare gick jag till hotellets gym en stund. Efter frukosten följande morgon åkte vi till Oklahoma City och Reflections Dental Care. Det var förmodligen (för mig) det mest intressanta och givande besöket hittills, och jag fick en bra inblick i deras värld.
Vi lämnade OK och åkte vidare till Dallas i Texas där vi besökte en annan mottagning, ägd av en trevlig doktor och hans trevliga fru. Det blev en genomgång av vårt program innan vi alla gick och åt på en mexikansk restaurang och drack margaritas (doktorn bjöd).
Vi har det rätt bra måste jag säga, även om det är långa dagar och mycket jobb. Jag har inte spenderat ett öre hittills, Tiger står för mat och han har fyllt hela bilen med torkad frukt, mandlar, bars, bananer och annat gott att mumsa på längs vägen. Plus att jag får se så mycket!
Jag har börjat få mer ansvar nu också, så här är länken till bloggen som jag uppdaterade igår. Tack vare pappas uppmärksamhet ska bloggen nu vara mobilanpassad. Dessutom har jag nu börjat publicera på Facebook, LinkedIn och Instagram, så sök på ZenSupplies så dyker vi upp och ni kan följa oss!
Här kommer lite random bilder från resan hittills!