När man är utomlands ser man alla svenskar man möter som familj. Det kvittar om man har något annat gemensamt, man dras ändå till varandra. Under min arbetslösa vecka skrev jag ett litet inlägg en en Facebookgrupp som heter "Svenskar i Chicago" för att fråga om tips, och det dröjde inte länge innan jag hade ett helt gäng underbara människor som kontaktade mig. Strax därefter mötte jag Farida, en mamma från Göteborg, och hennes familj på en kanelkakefika i samband med kanelbullens dag. Hennes barnvakt Julia är också svenska, och har, precis som jag, nyss tagit examen från ett amerikansk universitet. Farida bor på cykelavstånd från mig och Julia och hennes kille bor i grannsamhället. Det var supertrevliga allihopa och det känns som vi kommer kunna ha det väldigt trevligt tillsammans.
Ett par dagar senare träffade jag skånska Martina som bor i ett annat grannsamhälle, för frukost på Panera. Hon jobbar som fotograf och har bott här i 11 år och hon var också en superhärlig tjej. Det känns kul att ha börjat bygga upp en umgängeskrets här också, och det känns bra att ha lite svenskar i närheten.
Annars så lever vi livet här. Det är en vuxenvärld med drag av collegeliv. Häromdagen vaknade vi klockan 4 på morgonen av att grannen spelade musik, medan en annan granne stod och hamrade på musikantens dörr i tjugo minuter. En stund senare började hamrandet igen, denna gång var det de inkallade poliserna som försökte få tag på den irriterande musikanten. Precis som på den gamla goda Wingate-tiden.
Likaså ordnas det event precis som på skolan. Igår var vi vid en bonfire som anordnades av stället vi bor på. Det luktade mer tändvätska än eld, och genomsnittsåldern var runt 50, men det var ändå värt ett snabbt litet besök.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar