För andra året i rad blev det milen på Trelleborgsloppet för mig! Det har blivit en så mysig tradition, tycker jag. Pappa och jag åkte dit igår morse och möte tre fjärdedelar av den andra familjen Kaspersson. Tyvärr så var pappa bara med som support eftersom han har problem med hälen, men det uppskattades det med! Team Kaspersson växer så det knakar, då vi nu välkomnade Irenes kompis Ingrid också under lagnamnet. Klockan tio gick starten på 10km och en halvtimme senare startade halva distansen, och jag var faktiskt riktigt nervös. Men det gick helt okej, även om jag hoppats på snabbare.
Här är lite tankar om loppet... Om man ALDRIG tränar på att hålla sin måltid per kilometer när man tränar, då är det ett helsike att försöka göra det på ett millopp. Om man i princip bara spruning på platt mark, då känns en och en halv kilometer uppför tungt. Så min strategi var att köra på så fick det bära eller brista, och det brast lite. Men jag kom i mål och det gick snabbare än sist. Den här sommarens fokus har varit på att komma upp i långa distanser, så får jag jobba på fart och att persa mer nästa år :)
Loppet var perfekt timat med Irenes födelsedag, så efteråt åkte vi hem till dem på brunch och tårta. Det var hur trevligt som helst att får träffas och umgås! Och inget smakar bättre än en dunderbrunch efter en idrottslig prestation.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar