Jag har inte full koll på definitionen av invandrare men jag har aldrig sett migsjälv som en. Jag har mina rutiner och jag vaknar varje morgon och lever varje dag precis som jag skulle gjort vart jag än bott. Men en ny händelseutveckling har fått mig att inse att min vistelse här absolut inte är på mina villkor över huvud taget. Vad jag anser vara min vardag och mitt liv, kan ryckas ifrån mig utan att jag kan göra något som helst åt det. Jag har aldrig planerat att stanna här för alltid, men mitt slutgiltiga hemresedatum blir gång på gång uppskjutet efterhand som jag påbörjar nya äventyr, och för några månader sedan bestämde jag mig för vad jag verkligen tror att jag vill göra med mitt liv (igen).
Mitt visum går ut i juli och Mehdi tar examen i maj 2019, två faktum vi inte kan göra något åt. Jag har ansökt om H1B (arbetsvisum) men det finns ingen chans att jag får det beviljat eftersom mina arbetsförhållanden inte på långa vägar lever upp till vad som krävs. Min plan var att jobba tills mitt nuvarande visum går ut eller mitt H1B blir förnekat, vilket som inträffar sist, och sedan stanna kvar utan att jobba, som illegal invandrare, tills efter jul, varpå jag tänkte flytta hem och börja plugga.
Hur mycket jag än önskar att jag var en sådan där person som bara vet på en gång vad jag vill göra karriärmässigt, så har jag fått inse att så inte är fallet. Jag har istället spenderat de senaste åtta månaderna med att inse vad jag inte vill göra. Jag vill inte sitta ner åtta timmar om dagen. Jag vill inte behöva ha på mig kostym och smink varje dag. Jag vill verkligen inte jobba i en kultur där allas work ethic är baserad på rädslan av att bli ersatt. Det är helt enkelt inte jag. Jag tror jag har varit för insnöad på att min utveckling måste vara snabb, effektiv och linjär, men jag har börjat inse att det inte alls behöver vara så. Därför har jag anmält mig till fysioterapeutprogrammet i Lund. Planen är att börja efter jul.
Fantastisk plan. Den innehöll även inskaffandet av hund.
Men sedan visade det sig att man inte kan stanna här som illegal eftersläntrare utan att det går obemärkt förbi... Straffet blir för all framtid nekade ESTAn (om jag har förstått det hela rätt, Amerikaner är väldigt kryptiska, förmodligen så immigration lawyers kan tjäna mer pengar). Helt plötsligt har jag insett att jag inte hör hemma här, det är inte bara att stanna. Vart man än är och vad man än gör så finns det folk som har full koll på en. Skrämmande är det. Så nu har jag återigen en framtid som kan ta alldeles för många svängar och allt är utom min kontroll.
1: Blir jag inte uttagen i H1B lotteriet, får jag åka hem i stlutet av juli och hoppas att jag kan få ett ESTA godkänt så jag kan åka tillbaka och springa maratonet i oktober. Varför skulle det inte bli godkänt? Tja, de kanske tycker det verkar misstänksamt att jag så snart efter jag lämnat landet försöker ta mig tillbaka.
2: Blir jag uttagen i lotteriet så kan jag jobba tills visat blir nekat. Det kan dröja ända tills oktober (vilket i mitt fall hade varit fantastiskt) men det kan också hände i början av augusti, vilket är precis för tidigt för att de 60 dagar av grace-period som tillåts ska räcka till loppet, men lite för sent för att det inte ska verka misstänksamt att jag försöker ta mig tillbaka så snart.
Alla säger att det kommer ordna sig, och det gör det säkert. Men jag tycker inte om att behöva känna mig stressad av att inte veta, inte kunna planera något alls, i tre till sex månader. Jag har anmält mig till lopp, jag har bröllop att gå till, reseplaner till New York och en massa annat. Det är visserligen världsliga saker, som Karlsson hade sagt, men inte desto mindre frustrerande. Sedan tänker jag efter lite grann… Visst, jag blir kanske utvisad men jag har ett hem och en fantastisk familj som längtar efter att jag kan flytta hem igen och som tar emot mig med öppna armar. Mitt hemland är säkert och jag har bra framtidsutsikter där, och jag hade planerat att flytta dit så småningom ändå. Det sätter perspektiv på saker och ting och om jag är stressad, kan jag inte ens föreställa mig hur de, vars liv hänger på att de inte blir utvisade, känner sig. Mina problem är relativt små i det stora hela, och jag känner mig rätt lyckligt lottad även om det är frustrerande att återigen inte ha en aning om var jag kommer befinna mig om ett par månader.
Hur som helst, ni kan räkna med att ha mig tillbaka i Sverige igen vid något tillfälle innan jul!
