Jag pastaladdade, jag toppade, jag var och kollade in omgivningarna I förtid och jag gick och la mig klockan 9 igår kväll. Allt för att vara så redo som möjligt när klockan ringde kvart i fem imorse. Jag hade bestämt mig för att ta det lugnt, inte pressa för mycket, kanske till och med gå ett par 60 sekunders-sträckor. All försiktighet försvann när adrenalinet kickade in och jag stod i startfältet och pratade med andra löpare. När jag anmälde mig så var det för att se hur fort jag kunde springa, få en idé om hur jag hanterar långa lopp inför Chicago Marathon, och målet var under 2 timmar. Som så många gånger förr, på simtävlingar, glömmer jag bort alla tidigare bakslag och allt krångel som kan tänkas påverka resultatet när jag står redo för start, och den här gången vann huvud över kropp (kroppen känns förvånansvärt okej ändå måste jag säga) och jag kom I mål på 1:59.27. Detta efter en framskjuten start efter en halvtimmes ösregn. Det var tio grader varmt och banan var lite halvtråkig men enkel fram till runt 17 km då himlen återigen öppnade sig. Eftersom detta var mitt första normala långlopp tänkte jag lista mina lärdomar och observationer:
1: först och främst, det går att ta sig från 6km till 21 på 6 veckor efter en längre period av väldigt begränsad löpning. Det är dock inget jag rekommenderar.
2: om det längsta man sprungit på ett halvår är 15km, i ett bekvämt tempo, så vet man inte riktigt när den där ökända väggen kommer. Den kom lagom till regnet, runt 17km. Avslutande 4km gick på en raksträcka, längs en motorväg, och på någon vänster lyckades denna sträcka gå uppför både i starten och i målgången.
3: bara för att man klarar en 5km temporun på mellanfoten med cadence 170, betyder det absolut inte att man klarar ett halvmaraton med samma stil. Over stride var en underdrift mot slutet och frekvensen var allt annat än kvick.
4: jag var väldigt imponerad över arrangörernas val av vattenförpackning - kartong. Som ett litet mjölkpaket! Däremot var jag mindre nöjd med deras val av snacks efteråt - ostburgare.
5: och sist men inte minst, support gör sån stor skillnad! Martina åkte hela vägen dit i morse för att heja på mig när jag startade och kom i mål och det är henne jag kan tacka för de fina bilderna. Det betydde så mycket att få sällskap! Även längs vägen stod okända supportrar och gav ut high fives och visade vitsiga skyltat så som "may the course be with you" och "finish this race you will", och det hjälper mer än de kan ana. Även mamma och pappa satt, som så många gånger förr, och uppdaterade livetimingen.
Jag är så himla nöjd och nu gäller det bara att jag löser återhämtningen så benen inte tar för mycket stryk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar