Run for the Noodles

Jag har en förmåga att göra elände eländigare. Jag sätter gärna mål för att ha något att kämpa för men i vissa fall så behövs det inte riktigt. Till exempel, jag älskar asiatisk mat. Speciellt sån där onyttig takeout. I slutet av januari, när jag insett att mina ben inte skulle läka av ett par veckors vilande, bestämde jag mig för att jag inte skulle äta asiatisk takeout förrän jag klarat springa 10km utan smärta. Det är ju ett helt värdelöst mål. Jag har aldrig behövt motivation för att träna, det är ju snarare så att jag skulle behöva belöning när jag avstår från ett pass. Så inte nog med att jag inte kunde springa, jag kunde inte ens trösta mig med en stir-fry eller nudlar.
Hur som helst, idag krossade jag äntligen mitt mål och sprang 11.3 km i strålande sol och 15 graders värme UTAN SMÄRTA. Ja, förutom den naturliga obekvämligheten som man helt enkelt får räkna med när man pushar sig, men den känslan är mer än välkommen. Jag jobbar fortfarande med min kiropraktor, Alex, och vi tar ett löpsteg i taget. Han är helt fantastisk! Jag har successivt börjat springa mer och mer de senaste veckorna, och för två veckor sedan satte jag och Alex ihop en träningsplan inför mitt halvmaraton den 20 maj. Planen går ut på att ta mig från 6 km till 21 km på sex veckor vilket är rätt saftigt, men tog jag mig från 10 till 53 på två månader förra året så ska väl detta också gå an. Det gäller bara att jag lyssnar på kroppen och kontrollerar kraven jag sätter på mig själv.
Nu sitter jag här, mätt och belåten, med magen full av lo mein och tittar på sista Harry Potter-filmen. Vi har nu tagit oss genom the Hobbit, Lord of the Rings och Harry Potter. What's next?

Four years and counting

Från att ha varit teammates som inte sa ett ord till varandra, till timslånga Skypesamtal under de tre månaders långa sommarloven, till att kompromissa med rums/suitekompisar på olika scheman, till att flytta in i vår första lägenhet. Mehdi och jag har hunnit med en hel del de fyra åren vi nu varit tillsammans. Vi har växt som personer och trots våra olikheter kommer vi så bra överens. För att fira vår fyraårsdag åkte vi och åt sushi och här kommer lite throwbacks!

St. Louis

Jag är så glad över alla möjligheter jag fått att upptäcka världen. Jag är även glad över vår förmåga att vara effektiva och på så sätt se så mycket vi kan på kort tid. Vi fyllde min lilla Honda med våra väskor och mat för hela helgen och gav oss av på den fyra och halv timmes långa resan. Jag hade gjort äggmackor som vi åt till frukost i bilen, tonfiskröra så det räckte till både lunch på hundtävlingen och sen lunch på vägen hem, vi hade frukt, te, vatten och kex, så vi var väldigt väl förberedda.
Lördag eftermiddag hade vi tillägnat St. Louis. Vi började med att besöka deras zoo. Det var ett trevligt ställe med en massa djur att se. Det var så skönt med all frisk luft och allt promenerande och jag blev till och med alldeles solbränd i ansiktet. Efter några timmar där, tog vi oss in till själva centrum. Vi spenderade två timmar i den kända Gateway Archen för att tillbringa fyra minuter instängd i en VÄLDIGT liten cell på väg upp i den 192 meter höga bågen, 2 minuter spanandes på utsikten och den pågående Cardinalmatchen och sedan tre minuter ner igen. Så inte värt det, även om utsikten var fantastisk. St. Louis är tydligen USAs näst mest kriminella stad och bortsett från stadskärnan ser det rätt nedgånget ut, men centrum var trevligt. Efter den klaustrofobiska upplevelsen i bågen gick vi till Imo's, en av de mest kända pizzerior i stan. Staden är känd för sin St. Louis style pizza och toasted ravioli, så det var vad vår middag bestod av. Raviolin var jättegod! På väg till hotellet stannade vi och köpte gooey butter cake, ett annat måste, och den var också väldigt smaskig.
Hotellet var också en upplevelse. Det var fräscht, men hade absolut inget utöver det nödvändiga. Som tur var skulle vi ändå bara sova där. Vi hade en så härlig helg tillsammans och jag tycker bara det är roligt när knäppheter händer. Vi kommer alltid komma ihåg hur vi skrattade när vi insåg att vi inte ens hade en kyl att stoppa maten i på rummet så vi fick gå ner med allt till den kalla bilen i ställer. Eller hur vi fick välja mellan att frysa eller ha en extremt högljud och sprakande AC igång när vi sov. Eller hur hotellet hade en stor skylt högt över taket som annonserade "wifi" men att det sen visade sig att det var en service man fick köpa till. Jag gillar verkligen hur vi tar vara på alla möjligheter att se världen och hur vad vi ser och gör är så mycket viktigare än hur det ter sig.

Helg med hundar

Precis som man bör när man vill nå maximal rese- och äventyrskänsla, gav jag och Mehdi oss av tidigt i lördags morse. Vi hade en miniweekend planerad till St. Louis för att lära oss allt vi kunde om de belgiska vallhundarna, och som vi lärde oss! Alla fyra raser hade gått samman för att genomgå årets National Specialty på Purina Farm, en enorm gård som ständigt har olika hundtävlingar som avlöser varandra. Det officiella programmet började inte förrän idag, men vi fick sett på scent work, barn hunt där hundarna letade upp råttor, vallning av ankor, och agility. Vi träffade så många uppfödare, tränare och ägare och vi fick hälsat på både malinois, tervuren och groenendael. Jag fick verkligen chansen att ställa alla frågor jag nånsin funderat på.
Anledningen till att jag ville göra den här resan var att jag ville få en bättre uppfattning om hur det faktiskt är att äga en malinois. Jag blir liksom så frustrerad när jag läser online, speciellt i olika forum, för folk får det att låta som man måste vara övernaturlig för att klara av ett sådant monster och att man är korkad om man ens försöker. Skribenten verkar dock vara ett undantag och ha någon speciell gåva som gör att den klarar av mallen... Denna fördom har jag definitivt fått krossad (vilket jag misstänkte att jag skulle få). Alla jag pratade med höll med om att det inte var en hund som passar alla, men har man en aktiv livsstil och intresse i att jobba mycket och intensivt med hunden, så ska det inte vara några problem. En hund som inte har en "off switch" är ingen frisk hund och har inte avlats rätt. Så det hela handlar om att man måste ha en klar bild av vad man vill ha hunden till, kunna leva upp till vad som krävs, och sedan hitta rätt uppfödare. Både jag och Mehdi (men mest jag) är mer övertygade nu än nånsin om att detta är en ras vi vill ha.
Det ända som stör mig lite är det positiva intryck jag fick av tervuren. De är i stort sätt samma ras men med olika päls. Så nu har vi mer eller mindre beslutat oss för en belgare, frågan är bara vilken...

Här är en malinois som precis klarat sin agility runda

Och här har vi en posande tervuren. 

Glad fredag allihopa!

Det här inlägget är tillägnat alla er som haft en lång, besvärlig dag, eller till och med vecka. Ni är inte ensamma. I skrivande stund står jag i en dusch och äter ett äpple och försöker fundera ut hur jag ska ta mig här ifrån. Nu undrar ni säkert varför i hela fridens namn jag äter och duschar samtidigt som jag bloggar, så stressat är väl ändå inte mitt liv?
Det hela började med att vi har tvättdag idag. Alla mina långa träningsbyxor är i tvätten vilket lämnar mig med shorts. På väg till gymmet, i mina shorts, inser jag att det verkar vara dags att raka benen (oj vad jag saknar oktober till februari som collegesimmare...) och eftersom gymmet har privata duschat med dörrar man inte kan se igenom, tänkte jag att jag kan raka benen efter mitt träningspass. Alla som någon gång rakat benen har vid något tillfälle skurit sig på fotknölarna, och har ni inte det, så gör ni det inte rätt... Idag var en sådan dag. Och alla ni som skurit fotknölarna vet också att de ALDRIG slutar blöda. Så jag börjar leta runt i min väska efter något jag kan plåstra om det hela med och kör handen genom ett till hälften övermoget äpple. Nu har jag äpple i hela väskan, samt över mina dresspants som jag lämnat däri. Alla andra kläder är I mitt skåp som är åtminstone 40 sekunders gångavstånd från duschen.
Eftersom jag inte har nåt bättre för mig i väntan på att det ska sluta blöda, äter jag upp resterna av äpplet medan jag funderar på vad jag ska klä på mig om och i så fall när jag kommer till mitt skåp. Det står för tillfället mellan äppliga byxor, svettiga shorts eller en äpple- och bloddränkt handduk. Har även glömt rena strumpor och det finns inte mycket värre än att ta på sig svettiga strumpor efter man har duschat. Så summa summarum, hela den här processen har varit helt i onödan eftersom jag ändå kommer få fräscha upp mig när jag kommer hem. Tur det är helg. Happy Friday allihopa!

Påsktrevligt

Efter att jag insett att jag glömt bort påsken, gjorde jag vad jag kunde för att återuppliva den. Jag kände dock inte för att laga ett helt påskbord, men tänkte att vi kunde laga någon lyxig middag. Så jag frågade Mehdi vad han kände för att äta denna speciella helg. Det blev pizza. Den var i alla fall 100% hemlagad.
Det här med högtider och ledighet är något som förundrar mig. Sverige, som är ett av de mest oreligösa kristna länder, låter folk vara lediga till höger och vänster så fort någon andas Jesus, medan folk här i USA, där folk faktiskt ät väldigt religiösa, inte verkar bry sig ett dugg om Jesus död eller uppståndelse. Så det blev ingen extra ledighet för mig. Men som tur var kom påskharen i alla fall! Han hade ordnat med en chokladäggsskattjakt åt Mehdi som ledde hela vägen till en smaskig (verkar det som i alla fall) Godiva chokladkanin och ett fint kort.
Som grädde på moset denna trevliga helg gjorde jag mitt livs första cheesecake och den blev helt magiskt god! Allt som allt hade vi en bra påsk och jag tror det är nåt Mehdi kan vänja sig vid.

Weekend Trip

Jag är fast besluten att uppleva och se så mycket jag bara kan, vart jag än är, och jag tar varje chans jag kan att upptäcka nya platser. Så nu har jag övertygat Mehdi om att spendera en helg i St. Louis och det är inte vilken helg som helst, det är nämligen samtidigt som the American Belgian Malinois Club's National Specialty. Coincidence? :)
Eventet håller på en hel vecka och omfattar alla fyra belgiska vallhundraser och jag är supertaggad på att se dessa hundar tävla och visa upp sig! Jag hoppas kunna möta massor med hundägare och kanske uppfödare så jag kan lära mig så mycket som möjligt om raserna.
Förutom att titta på hundar ska vi så klart utforska St. Louis. Jag har åkt förbi staden förut men jag har aldrig stannat till, så det ska bli kul!
Något annat som är kul att se fram emot är våren! Snön och allt salt är borta så vi passade på att noggrant tvätta bilen i helgen. Den är nu skinande ren och saltfri!

Hur kan jag ha glömt?

Häromdagen strosade jag runt på Walmarts - vilket är livsfarligt. Man går in för att köpa ägg och kommer ut med badskum, persilja, linser, en ny slev och en massa annat man inte behöver medan äggen på nån vänster glömdes bort. Hur som helst, i mitt strosande la jag märke till alla påskdetaljer som dykt upp och tänkte att det är så typiskt amerikanskt att ha dekorationer till varje litet tillfälle. Sedan slog det mig att man ska ju faktiskt dekorera till påsk!!! Jag, drottningen av alla dekorationer, har glömt hur man firar påsk. Jag har helt glömt bort att ett påskris ska pyntas och sättas på bordet. Jag har glömt att man ska hitta snea kycklingar I vartenda litet hörn. Jag har glömt att en läskig häxa på en kvast ska hänga från fönstret. Hur har jag lyckats glömma påsken??? Det kan vara betyda en sak, det är dags att komma hem.
Men eftersom jag inte kan komma hem än så får jag fortsätta ta mina barndomstraditioner hit. Svenska, klassiska påskägg existerar inte här, men istället har jag assisterat påskharen i hans inköp av påskgåva: en Godiva-chokladkanin. Den, tillsammans med ett kort, ska gömmas i vår lilla etta så Mehdi kan få gå på skattjakt nästa helg. Inte för att han bryr sig så värst mycket, men jag vill introducera alla våra traditioner, även de som jag glömt bort...

Reunion Week

Det känns inte som att det nästan var ett år sedan jag lämnade Wingate. Mitt liv är så otroligt annorlunda nu än det var för 10 månader sedan och medan alla minnen från collegetiden är färska som om de var gjorda igår, känns det som en annan tid. Det var märkligt att gå omkring på campus och inse att det är som tiden stått still. Jag träffade mina huvudprofessorer, åt i cafeterian, tittade in i klassrummen och hälsade på de jag fortfarande känner där.
Lauren hämtade mig på flygplatsen och det blev starten på en av många reunions den här helgen. När jag lämnat Wingate och åkt till Greensboro, där årets nationals hölls, träffade jag Kirk, de andra tränarna och alla simmare som pushat, coachat och stöttat mig under så många år och det var så kul att se dem igen. Återigen var det som att ingen tid hade gått förbi. I fredags dök de andra simmarna från Class of 2017 upp och vi var allihopa tillsammans för att heja på våra före detta lagkompisar, och vi hejade som aldrig förr. Tyvärr så har Wingate haft ett tufft år och placerade sämre än vi gjort på väldigt länge, vilket var lite jobbigt att se, men det blev en skrällseger på 4x200 frisim för andra året i rad med exakt samma laguppställning som sist. Känslan av att se det och höra på skriken och hejandet var helt magiskt.
Lewis hade en simmare med sig som simmade sitt livs lopp, så både Mehdi och Roger var väldigt stolta. Dock hade hon svårt att ladda om till finalpasset och tappade ett par placeringar.
Nu sitter jag på flyget tillbaka till Chicago, supernöjd med påfylda depåer av Wingateatmosfär, och tackar för denna gången. Hoppas det inte var sista gången.

What a man!

Det tar sig här i vårt kök, måste jag medge! Häromkvällen hade Mehdi karamelliserad lax med grönsaker färdiglagade när jag kom hem från jobb, och det var utsökt! Sedan fortsatte han att briljera när han lagade en omelette till mig som jag kunde ta med till jobb som frukost. Vi har nämligen Dexter, Mehdis kompis från skolan, på besök här över helgen så jag vill inte väcka alla genom att laga frukost.
I helgen grillade Mehdi kyckling till perfektion medan jag stod för marinaden och potatismoset och idag bestämde han sig för att laga cookies och det var en syn för ögat må jag säga. Tyvärr så blev det lite för mycket bikarbonat i smeten, så vi hade 24 oätbara cookies utöver de 6 vi åt obakta (det smakade inget konstigt, men var förmodligen inte så värst hälsosamt). Hur som helst, det går minsann ingen nöd på oss!

Min nya "hobby" i köket är te. Jag har läst på mig om olika teer och deras fördelar och idag fick jag mig en tur och genomgång av alla olika aspekter av drycken av en jättetrevlig tehandlare. Om allt jag läst om te är sant, så borde det vara lösningen på alla världens hälsoproblem. Men oavsett så kan det nog göra både lite kroppslig och själslig nytta. Så nu har jag köpt på mig lyxigt grönt, oolong och rooibos som jag ser fram emot att få avnjuta.

Lite motivation för mig

Med rehab och veckliga besök hos kiropraktorn så går läkandet av benen framåt sakta och förhoppningsvis säkert. Med nytt hopp om att så småningom vara tillbaka på löpbanan har jag nu anmält mig till Chicagoland Spring Half Marathon i maj. Alex, min kiropraktor, är hoppfull så det get mig hopp. Det går den 20 maj så då har jag nåt att fokusera på när jag är ensam hemma i två veckor. Mehdi har nämligen bokat flyg hem för att överraska familjen så han åker den 9 maj och kvar blir jag. Själv har jag för tillfället tyvärr inga planer på att åka till Sverige inom snar framtid eftersom det här med semester inte riktigt är en stor grej här i USA... Jag har dock bokat flyg till Charlotte över nationals så jag kan träffa alla simmare igen. Det ska bli så kul att komma bort en helg och träffa alla igen! Längtar helt otroligt mycket! Jag flyger nästa onsdag, den 14e, efter jobb.
Annars så har våren kommit med strålande sol och plusgrader. Det firade vi med att grilla på balkongen i eftermiddags! Med vår och sol längtar benen extra mycket efter att springa och jag anmälde mig även till en 5km foam run i Augusti tillsammans med Mehdi och Martina. Det är ett tag kvar, men kul att ha något att se fram emot!