Det känns inte som att det nästan var ett år sedan jag lämnade Wingate. Mitt liv är så otroligt annorlunda nu än det var för 10 månader sedan och medan alla minnen från collegetiden är färska som om de var gjorda igår, känns det som en annan tid. Det var märkligt att gå omkring på campus och inse att det är som tiden stått still. Jag träffade mina huvudprofessorer, åt i cafeterian, tittade in i klassrummen och hälsade på de jag fortfarande känner där.
Lauren hämtade mig på flygplatsen och det blev starten på en av många reunions den här helgen. När jag lämnat Wingate och åkt till Greensboro, där årets nationals hölls, träffade jag Kirk, de andra tränarna och alla simmare som pushat, coachat och stöttat mig under så många år och det var så kul att se dem igen. Återigen var det som att ingen tid hade gått förbi. I fredags dök de andra simmarna från Class of 2017 upp och vi var allihopa tillsammans för att heja på våra före detta lagkompisar, och vi hejade som aldrig förr. Tyvärr så har Wingate haft ett tufft år och placerade sämre än vi gjort på väldigt länge, vilket var lite jobbigt att se, men det blev en skrällseger på 4x200 frisim för andra året i rad med exakt samma laguppställning som sist. Känslan av att se det och höra på skriken och hejandet var helt magiskt.
Lewis hade en simmare med sig som simmade sitt livs lopp, så både Mehdi och Roger var väldigt stolta. Dock hade hon svårt att ladda om till finalpasset och tappade ett par placeringar.
Nu sitter jag på flyget tillbaka till Chicago, supernöjd med påfylda depåer av Wingateatmosfär, och tackar för denna gången. Hoppas det inte var sista gången.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar