Jag har en förmåga att göra elände eländigare. Jag sätter gärna mål för att ha något att kämpa för men i vissa fall så behövs det inte riktigt. Till exempel, jag älskar asiatisk mat. Speciellt sån där onyttig takeout. I slutet av januari, när jag insett att mina ben inte skulle läka av ett par veckors vilande, bestämde jag mig för att jag inte skulle äta asiatisk takeout förrän jag klarat springa 10km utan smärta. Det är ju ett helt värdelöst mål. Jag har aldrig behövt motivation för att träna, det är ju snarare så att jag skulle behöva belöning när jag avstår från ett pass. Så inte nog med att jag inte kunde springa, jag kunde inte ens trösta mig med en stir-fry eller nudlar.
Hur som helst, idag krossade jag äntligen mitt mål och sprang 11.3 km i strålande sol och 15 graders värme UTAN SMÄRTA. Ja, förutom den naturliga obekvämligheten som man helt enkelt får räkna med när man pushar sig, men den känslan är mer än välkommen. Jag jobbar fortfarande med min kiropraktor, Alex, och vi tar ett löpsteg i taget. Han är helt fantastisk! Jag har successivt börjat springa mer och mer de senaste veckorna, och för två veckor sedan satte jag och Alex ihop en träningsplan inför mitt halvmaraton den 20 maj. Planen går ut på att ta mig från 6 km till 21 km på sex veckor vilket är rätt saftigt, men tog jag mig från 10 till 53 på två månader förra året så ska väl detta också gå an. Det gäller bara att jag lyssnar på kroppen och kontrollerar kraven jag sätter på mig själv.
Nu sitter jag här, mätt och belåten, med magen full av lo mein och tittar på sista Harry Potter-filmen. Vi har nu tagit oss genom the Hobbit, Lord of the Rings och Harry Potter. What's next?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar