Nu kan vi Chicago!

I lördags var det dags! Vi åkte till Chicago och spenderade hela dagen där. Varje gång Mehdi och jag har gjort en tour där har vi hittat på något nytt och den här gången tog vi oss upp i Hancock Tower och vi gick en extra lång runda. Det var stekande sol och 35 grader varmt, så vi var riktigt svettiga och mysiga när vi åkte hem på kvällen, men oj vilken dag det blev! Utsikten från 96e våningen var helt magisk! För att komma dit tog vi hissen och sedan hamnade vi i en bar där vi beställde de dyraste alkoholfria drinkar jag nånsin sett, vilket var det billigaste på menyn. Men det var det helt klart värt!
Det följdes av den obligatoriska hotdogen och en massa gående. Vi gick i souveniraffärer, vi passerade Abraham Lincoln, Buckingham Fountain, the bean, och piren. Vi tog oss även till Grant Park där maratonet I höst kommer utgå. Vi hade det så mysigt och vi fick sett staden från alla håll och kanter, men höjdpunkten var ändå utsikten från tornet! När vi trötta och nöjda åkte hem, köpte vi med oss asiatisk takeout och njöt av ännu en dundermiddag så här på sista kvällen.
Vi har haft så mycket att göra och jag har så mycket att berätta om att det hittills blivit tre långa blogginlägg, och nu väntar bara det fjärde och sista från Emmas besök här! Har blivit lite ovan vid allt det här bloggandet så det blir lite utdraget haha. Men här kommer i alla fall lite bilder ifrån dagen i den stora staden!

Sol och pool

Till sist så kom solen äntligen fram och självklart innebar det poolhäng! Onsdagen spenderades ute på vårt poolområde innan vi åkte till Naperville och strosade runt. Naturligtvis visade jag Emma både min favorit-teaffär och löpparaffären jag spenderar en massa tid i. Det följdes av middag på Empire, en av mina favoritrestauranger, och deras uteservering. Det var så mysigt och glott , och vi hade det så himla trevligt. Självklart har det varit kul att visa Emma omkring mina områden, men bara att få ha henne här och umgås har varit guld!
I torsdags åkte vi till Cantigny Park och kollade in museerna, och den här gången var rosorna i rosträdgården utslagna! Det var så fint och rogivande! Vi var där rätt sent så det var ganska tomt, vilket bara gjorde det ännu mer rofyllt. På kvällen åkte vi och Mehdi till Wheatstack och firade att sista dagen av ramadan var över med en dundermåltid! Jag åt pot roast och det smakade som en typisk, svensk söndagsmiddag. Magiskt gott!
Eftersom Mehdi brukar fira Eid med en stor frukost första dagen han får äta så ordnade vi med världens lyxfrukost till middag på fredagen. Vi hade ägg, bacon, bröd, pannkakor, och en massa smarriga tillbehör och det blev kalasgott! Vi har som sagt ätit oss genom den senaste veckan.

Systermys!

Skrivet 12 juni:
Jag har haft så fullt upp med att umgås med min enormt saknade syster den senaste veckan, att bloggandet har blivit bortprioriterat (igen). Hon flög in i torsdags kväll och vi har haft det så bra! Eftersom hon kom med regn, har vi fått planera lite därefter och det har med andra ord blivit väldigt mycket shoppande. Hittills har vi varit på tre olika köpcenter... En annan stor del av att resa är ju maten! De första middagarna blev det en blandning av vad vi var sugna på och marockanska rester, men vi har också ätit Chicago style pizza, cheesecake , och mitt favorit-shopping-snack: mini pretzel dogs. Små korvar inrullade i mjuka pretzels som smakar som en mjuk salt pinne.
I lördags tog vi oss ut på en långtur, jag sprang och Emma cyklade. Det var så varmt och regnigt, och cykeln hade ingen luft i däcken och rullade knappt ner för; Emma var tröttare än jag var när vi var klara. Men det var en uppfriskande runda som gjorde oss redo för en lång dags shopping. På söndagen hade vi en photo session med Martina. Hon behövde fler bilder till sin portfolio, och vi ställde så klart upp. Emma fick en massa individuella bilder tagna och sen tog vi några tillsammans också, så jag ser fram emot resultatet! Det följdes av en mysig fika downtown Downers Grove med riktigt god varm choklad.
Idag tog Emma och jag med oss Mehdi, Dexter och Edward på bio och såg Ocean's 8. Den var lika bra som popcornen var goda! Hittills har vi haft det toppen och här kan ni se lite bilder från de senaste dagarna:

Första kvällen blev det grillat! 

Birthday Week!

Nu har årets mest speciella dag passerat och jag är lika nöjd som alltid! Det har varit en fullspäckad vecka som lett upp till min födelsedag och vi har haft det fantastiskt. Först och främst var ju Mehdis mamma och bror här och det innefattade en massa turistande och god mat. Pizza var ju så klart ett måste, och den möttes väl. Shopping var också viktigt att hinna med. Vi var även på Cantigny Park, en fantastisk park med olika trädgårdar och museum i First Division's ära. Vi fick oss en guidad tur i Colonel McCormick's hus, en huvudfigur i Chicagos historia, och vi följde historiska utställningar för de olika stora krigen USA varit inblandad i.
Hela fredagen (pre-birthday celebrations) spenderades i Chicago. Förutom den vanliga turen runt huvudmonumenten hoppade vi även på en architectural boat tour. Den tog oss runt åarna i Chicago och vi fick lära oss massor om både byggnader (Chicago är väldigt vackert designat) och stadens historia. Kvällen avslutades med en syriansk Ramadanbuffé och det var helt magiskt gott! Det var en vackert dekorerad restaurang, men musik och underhållning, och buffén innehöll allt från soppa och sallader, till lam, köttfärs, kyckling, hummus, pita, till frukt och kakor så söta att hela tungan kryllade ihop sig. Familjen Zeraidi verkade jättenöjda och uppskattade både allt turistande och maten. Så allt detta ledde fram till den andra juni och födelsedagen kunde inte ha börjat bättre:
Klockan 03:30 på morgonen blev jag väckt av Mehdi, hans mamma och hans bror och deras skönsång, till tårta och presenter. De skulle nämligen flyga hem klockan sex på morgonen men ville fira mig innan! Jag fick nya löparskor, Saucony Liberty, som jag trånat efter i flera månader av Mehdi, löparstrumpor av Amine och en handväska av deras mamma. Hur gulligt (och oväntat!!!) som helst! Jag fick även kort, presenter och presentkort från familj och släkt där hemma, som jag har att se fram emot när jag kommer hem! Mer fint sjungande fick jag från både mamma och pappa, och mormor och morfar över telefon, vilket också uppskattades! Resten av dagen tog jag och Mehdi det lugnt, vi har haft fullt upp från morgon till kväll i så många dagar nu att vi var helt slut. Vi tog oss en paddeltur på sjön, hängde vid poolen och tänkte gå på en liten promenad men blev brutalt attackerade av mygg så vi åkte hem igen. Dagen avslutades med god middag, tårta och Mamma Mia. Har tjatat om att se filmen med Mehdi i evigheter och nu gav han äntligen efter! Tänka sig att för första gången på fyra år, kunde vi fira min födelsedag i samma land!

Det har varit en fantastisk vecka och jag tackar så mycket för alla gratulationer!

Memorial Weekend

En tre-dagars helg tackar man ju inte nej till! Framför allt inte när poolerna på området har öppnat och det är sol och 35 grader varmt. Gissa var jag spenderade större delen av helgen! Jag hade även tid för att fixa naglarna, laga en massa mat och shoppa. Jag deltog även i en dags fastande, mest för att jag sagt till Mehdi att jag skulle testa. Det är möjligt och uthärdligt men inget jag känner jag måste göra om. Dock var det lite spännande att vakna tjugo över tre på morgonen och ställa sig och steka ägg och sen äta för livet för man visste man inte skulle få nån mat förrän nästan halv nio på kvällen. Tricket är att hålla igång. Jag såg till att ha något att göra hela dagen så jag inte kunde känna efter och då känna mig så hungrig och det gick bra. Dock blir man rätt törstig i 35 graders värme. Gyrosen som sen bröt fastan var dock förmodligen den godaste gyros jag ätit.
På måndagen åkte vi och shoppade som man tydligen ska på Memorial Day och som vanligt blev det en massa jag inte planerat. Köpte dock första delarna till min livssamling av köksmärket Le Creuset, en massa koppar, för nästa halva priset! Är så nöjd, så nöjd! Köpte även en solhatt som höll koll på min ansiktafärg under resten av dagen.

Förra veckan frågade Mehdi mig om jag vet hur man gör harira. Eh ha-vad..? Det är tydligen en vanlig arabisk soppa så jag började kolla runt efter recept och hittade den här. Sedan spenderade vi en halv kväll åt att testa oss fram tillsammans för att få till det. Problemet med Mehdi är att allt jag lagar är "good", han är verkligen inte kräsen, och när jag frågade om den åtminstone påminde om nåt autentiskt så svarade han att han inte kommer ihåg för han äter nämligen aldrig soppan. Nähä, varför gör vi den då?! Jo, sa han halvvägs genom matlagningen, då kan vi bjuda mamma och bror på den. Gulp. Nu lagar jag tydligen arabisk soppa åt marockanska master-chefs. Och jag som trodde vi skulle ha den till middag dagen efter. Hur som helst, när familjen anlände och vi äntligen åt middag fick jag massor med beröm. Så den blev tydligen lyckad!
Hans mamma och bror ska stanna tills lördag morgon så det ska bli trevligt.

Silverbröllop!

För 25 år (och en dag) sedan gifte sig de två viktigaste människorna i mitt liv sig med varandra och jag har haft turen att vara en del av nästan 24 år av den tiden. Från min första dag har de funnits där som allt ifrån pinsamma föräldrar som alltid tvunget skulle delta i skol- och idrottsevent, till uppskattade föräldrar som alltid gjorde egna uppoffringar för att kunna delta i skol- och idrottsevent, till föräldrar som visade sig mer morgonpigga än vad jag var när det var dags att skjutsa mig till morgonträningar, till föräldrar som nu inte bara ställer upp och hämtar mig mitt i natten när jag varit på äventyr, utan även ser till så att mina kompisar hamnar där de önskar, till föräldrar som uppmuntrar mig till att fara världen runt för att samla på mig mer erfarenheter. Var jag är går och vad jag än gör så har jag tryggheten av att veta att min mamma och pappa alltid finns där för mig på alla sätt de kan.
Jag hoppas de vet hur mycket jag uppskattar den kontakt vi har och hur mycket jag saknar dem. Om jag en dag kan bli hälften så bra av en förälder som de föräldrar jag haft turen att växa upp med, då är jag nöjd.
Nu sitter de nånstans på en camping och njuter av sol och värme och har det hur bra som helst, och jag är superglad för deras skull att de fått en så fin semestervecka för att fira sin stora dag. Stort grattis mamma och pappa!

Race Day!

Jag pastaladdade, jag toppade, jag var och kollade in omgivningarna I förtid och jag gick och la mig klockan 9 igår kväll. Allt för att vara så redo som möjligt när klockan ringde kvart i fem imorse. Jag hade bestämt mig för att ta det lugnt, inte pressa för mycket, kanske till och med gå ett par 60 sekunders-sträckor. All försiktighet försvann när adrenalinet kickade in och jag stod i startfältet och pratade med andra löpare. När jag anmälde mig så var det för att se hur fort jag kunde springa, få en idé om hur jag hanterar långa lopp inför Chicago Marathon, och målet var under 2 timmar. Som så många gånger förr, på simtävlingar, glömmer jag bort alla tidigare bakslag och allt krångel som kan tänkas påverka resultatet när jag står redo för start, och den här gången vann huvud över kropp (kroppen känns förvånansvärt okej ändå måste jag säga) och jag kom I mål på 1:59.27. Detta efter en framskjuten start efter en halvtimmes ösregn. Det var tio grader varmt och banan var lite halvtråkig men enkel fram till runt 17 km då himlen återigen öppnade sig. Eftersom detta var mitt första normala långlopp tänkte jag lista mina lärdomar och observationer:
1: först och främst, det går att ta sig från 6km till 21 på 6 veckor efter en längre period av väldigt begränsad löpning. Det är dock inget jag rekommenderar.
2: om det längsta man sprungit på ett halvår är 15km, i ett bekvämt tempo, så vet man inte riktigt när den där ökända väggen kommer. Den kom lagom till regnet, runt 17km. Avslutande 4km gick på en raksträcka, längs en motorväg, och på någon vänster lyckades denna sträcka gå uppför både i starten och i målgången.
3: bara för att man klarar en 5km temporun på mellanfoten med cadence 170, betyder det absolut inte att man klarar ett halvmaraton med samma stil. Over stride var en underdrift mot slutet och frekvensen var allt annat än kvick.
4: jag var väldigt imponerad över arrangörernas val av vattenförpackning - kartong. Som ett litet mjölkpaket!  Däremot var jag mindre nöjd med deras val av snacks efteråt - ostburgare.
5: och sist men inte minst, support gör sån stor skillnad! Martina åkte hela vägen dit i morse för att heja på mig när jag startade och kom i mål och det är henne jag kan tacka för de fina bilderna. Det betydde så mycket att få sällskap! Även längs vägen stod okända supportrar och gav ut high fives och visade vitsiga skyltat så som "may the course be with you" och "finish this race you will", och det hjälper mer än de kan ana. Även mamma och pappa satt, som så många gånger förr, och uppdaterade livetimingen.

Jag är så himla nöjd och nu gäller det bara att jag löser återhämtningen så benen inte tar för mycket stryk.

Happy World IBD Day!

Det finns en dag för allt, och idag är dagen då IBS ska uppmärksammas lite, och det gör jag genom att förbereda inför morgondagens halvmaraton, som i sin tur är en förberedelse för höstens maraton som springs för Crohn's and Colitis Foundation of America. Vill ni också uppmärksamma dagen och göra en insats för alla miljoner människor som inte kan lita på sina magar? I så fall, klicka här!

Jag har nu under 6 veckors tid försökt bygga upp min distansutveckling för att kunna ta mig an morgondagens lopp. Jag än inte på den nivån jag i höstas hoppades jag skulle vara, men som alla säger, man är inte en riktigt idrottare om man inte vid nåt tillfälle får tampas med skador. Förra veckan kom ett litet bakslag och jag har fått känningar i benen igen, men det är under kontroll och jag planerar att genomföra loppet. Hur snabbt det kommer gå tänker jag inte sätta några krav på. Tyvärr.
På kiropraktorns order har jag fokuserat på mentalt lugn den här veckan, snarare än fysiska förberedelser. Jag har hållit mig till min träningsplan, med undantag för ett pass för en vecka sedan som fick kortas ner, och nu har jag spenderat de senaste dagarna med kompisar och trevliga miljöer. Jose, från Wingate, har flyttat till St. Louis, så han kom och hälsade på häromdagen, vilket vi firade med fruktsallad. Igår var jag på den lokala restaurangen här med vår granne Edward, och idag tog jag en lång promenad med Martina och hennes hund. Jag har även varit och rekat startområdet och hämtat upp min nummerlapp så jag är så redo jag kan bli. Ikväll blir det pasta med köttfärssås och imorgon går startskottet klockan 07:05 på morgonen.

Det är lite tomt och ensamt utan Mehdi, som passade på att åka hem och överraska familjen förra veckan, men som tur är kommer han tillbaka på tisdag! Som jag ser fram emot det!!!

Vad hände med April?

Det var ju nyss mars och nu är det helt plötsligt maj?! Det känns som nåt fattas däremellan. Typ våren? Det har helt seriöst gått från snö till högsommar utan det trevliga mellanstoppet våren. De senaste dagarna har det fullkomligt exploderat här. Buskar och träd blommar för fullt och fåglarnas kvitter är tillbaka. Eftersom våra hyresvärd inte stängt av värmen och satt igång ACn så sover vi med öppna fönster, och man vet att vintern har varit lång när man inser att man inte bryr sig om man blir väckt av sol och gåskacklande klockan fem på morgonen.
Jag har hittat ett nytt trevligt ställe att springa på. Det ligger precis mitt emellan jobbet och lägenheten och består av en trädkantad runda som snirklar sig omkring två sjöar. Det är helt magiskt vackert och två varv blir ganska så exakt sju kilometer, vilket numera är perfekt för mina återhämtningsrundor. Tänka sig att för bara några veckor sedan, var samma sträcka en utmaning! Med bara två veckor kvar till mitt halvmaraton så är det lite nervöst, men jag håller tummarna för att benen ska hålla!
Veckans höjdpunkt var dock att Emma helt spontant bokade en resa hit i juni! I tio dagar ska hon vara här och jag ska visa henna allt som finns att se, och jag ser så himla mycket fram emot det. Det var alldeles för länge sedan vi sågs.
Angående min egna vistelse här, om jag förstått alla regler och lagar rätt, så blir det så här: om mitt visa inte är medtagen I lotteriet eller om det blir avslaget innan 20 augusti, så åker jag hem. Om det blir avslaget efter det, kan jag stanna tills maratonet är över och sen åka hem. Så allt jag kan göra är att vänta och se!