Det är svårt att föreställa sig hur det kommer kännas när något man tillbringat 15 år åt är över. Slut. Det är ännu svårare att föreställa sig hur det kommer kännas när slutet inte blir som man tänkt sig. Jag har hela tiden trott att jag är redo. Jag har varit trött på att simma och tävla, jag har kännt mig klar med morgonträningar och brutala dygnsrytmer. Trots det har det varit omöjligt att förbereda mig för känslosvallet som har sköljt över mig den senaste veckan. Det har blivit många sömnlösa nätter fyllda med tankar som gått åt alla håll och kanter, och jag tror jag har låtit mig fokusera lite för mycket på vad som kommer "hända sen".
Som alltid började conference med 1000, och för min del blev det ett energilöst, långsamt uppdrag. 500 som följde dagen efter gick om möjligt ännu sämre. Men det här är college-simning och allt handlar om laget, och i år fanns verkligen chansen där för Wingate att ta hem conferencetiteln. Det var nog något av det svåraste jag gjort, att ta mig ur bassängen efter ett så misslyckat lopp, svälja tårarna och börja heja lungorna av mig på de andra tjejerna i A-finalen. Allt för att vi ska ha en chans att vinna tillsammans. Laget över individen, i alla lägen.
Med endast ett lopp kvar (kanske någonsin) var det svårt att inte låta besvikelsen konsumera mig helt och hållet. Jag har tränat så hårt i så många år. Jag har aldrig gett upp och jag har alltid försökt att ge det där lilla extra, och det är så här min karriär ska sluta? Jag tränar med simmare så fulla av talang att de i princip kan göra vad som helst i sina liv och ändå kvala till nationals, och här sitter jag som gjort allt jag kunnat i 15 år och går från en femteplats till en nia. Som sagt, svårt att inte låta sådana tankar bli kvävande.
Men med en dags vila och vänner som stöttar mig oavsett vad, bestämde jag mig för att skjuta undan alla känslor och bara njuta av mitt sista lopp. Jag ville försöka memorera alla intryck och uppskatta känslan av att än en gång få tävla med mitt lag. Som kapten gäller det att motivera och hålla ihop laget, oavsett hur det går för mig, så jag höll i pepptalks som aldrig förr och laget gick samman på ett helt nytt sätt.
Till sist blev det lördag och dags för milen och vår senior-recognition. Det hade varit en rätt stressful dag, vilket hjälpte mig att hålla känslorna under kontroll så jag kunde njuta av uppmärksamheten vi alla fick som seniorer. Blommor och presenter till höger och vänster. Direkt efteråt var det dags för mitt sista lopp och jag dök i med ett leende som gick från öra till öra. Jag hade bestämt mig för att ha kul och bara uppskatta känslan av tighta lungor, brinnande muskler och hejande kompisar en sista gång och jag "went of like a bullet" som Kirk uttryckte sig. Trots att det ändå inte räckte till pers, blev det ett lopp jag kan vara stolt över. Jag har nog aldrig kämpat så hårt i hela mitt liv och jag behöll min viktiga fjärdeplats. Och där var min simkarriär avslutad.
När jag kom i mål stod Øystein på kanten och det första han säger är "Did it hit you yet?" and it did. Resten av eftermiddagen var emotionell, vi hejade som aldrig förr men trots allas enastående prestationer räckte det bara till en andraplats. Men åh så bra det kändes att få ta emot trofén tillsammans med tjejerna!
Kvällen avslutades med middag, presenter och tal från både coacher och kaptener (jepp jag höll tal inför våra 50 simmare och alla närvarande familjemedlemmar) och alla bara grät. Även om vi har flera månader kvar på skolan, så är det ändå lite speciellt att ha simmat en sista tävling som ett fullt lag tillsammans. Men det känns lite bra att man kommer vara saknad.
Nu återstår det att se vad jag ska hitta på härnäst, stay tuned for the next chapter of my life.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar