Masters-DM

Lite halvt impulsartat anmälde jag mig till vårens distriktsmästerskap för masters som gick av stapeln idag. Det innebar att jag fick åka hem till mamma och pappa och leta fram mina gamla tävlingsdräkter. Jag var lite nojig över om de fortfarande skulle passa, men det gick precis lika osmidigt och oelegant som det alltid gjort att få på sig dem. Det känns helt galet att det var, nästan exakt, tre år sedan jag använde dem senast. Helt ärligt så är det fortfarande lite svårt och jobbigt att inse att man inte är på den nivå man tidigare varit. Tre år känns som en ganska kort tid, men så mycket har ändrat – så få metrar har simmats. När dräkten kom på kändes det så hemmavant och naturligt att min distanserade och avlägsna bild av och känsla för Wingate inte riktigt matchade nuet.

Som tur var fanns det inga längre sträckor än 100, så jag kunde inte ta på mig något galet som en 800ing frisim i alla fall – vilket garanterat hjälpte självförtroendet. Istället simmade jag 100fr, 50fj, samt 50fj och 50fr i lagkapp. Det var väldigt roligt att upptäcka hur jobbiga korta sträckor kan vara. Jag fullkomligt flög fram först 50 av 100fr för att sedan totaldö på sista 25. Är ändå väldigt nöjd med en tid som bara var en sekund över mitt personbästa. 50fj var ännu roligare då jag till och med slog mitt personbästa – som jag i och för sig satt 2009, men ändå! Båda lagkapperna gick jättebra, och i frisimlaget slog jag också personbästa med en tiondel, även om det inte räknas på grund av den flygande starten. Det kändes som en helt ok boost för mitt ego J

Men vad vore en tävling utan publiksupport och nyponsoppa? Mamma, pappa och Mehdi satt alla där och hejade på mig. Det är en riktigt fin känsla, att få gå i mål och titta upp på sin familj som sitter och strålar som om jag precis vunnit OS. Det är guld värt! Nyponsoppan är en gammal tradition, då jag under mina tävlingsår i Sverige inte kunde tävla utan min dos av energi i form av nyponsoppa. Allt som allt är jag väldigt nöjd med min dag!