Corona-stress

Knasig historia, jag och Mehdi får inte jobba och är satta i ”karantän” av oroliga kollegor. Det är nämligen så att vi har en tjej i huset som kom tillbaka från Iran för en vecka sedan, vilket jag råkade nämna för en tjej på jobb. Så klockan 9 igår kväll ringde chefen Mehdi och undrade över vår ”situation” och sa att för vår egen skull bör vi kanske stanna hemma ett tag. Tjejen i fråga har inte varit i utsatta delar av landet och är fortfarande utan symptom. Enligt sjukvården och mamma (!!!) är det inget att oroa sig för men ett fåtal kollegor på jobb har fått panik. Även chefen som ringde oss jobbar hemifrån i ”karantän” eftersom hennes man nyligen varit i Italien och hon inte vill skapa panik på kontoret. 

Självklart förstår jag vikten av att ta det säkra före det osäkra, men det är ju större sannolikhet att man blir smittat på Öresundståget eller i mataffären av någon av alla dessa tusentals personer som precis kommit hem från sina sportlovsresor. Men, men, egentligen stör det mig inte, mitt problem är nog mest att personen som fick reda på detta gick anonymt direkt till chefen istället för att ta upp sin oro med oss direkt, vilket jag tycker är lite småfult. Tydligen är det så klimatet där är.

Mehdi verkar dock trivas rätt bra hemifrån... 

Men livet utanför jobb går vidare som vanligt. I skolan har jag precis blivit certifierad i första steget av en lång utbildning inom basal kroppskännedom – ett ämne som jag till att börja med tyckte var extremt flummigt. Efterhand som vi lärt oss mer har jag dock börjat uppskatta behandlingsformen på en helt ny nivå. Till rätt patientgrupp kan BK nog vara riktigt användbart. Jag kan även förstå poängen med meditation, även om jag fortfarande har väldigt svårt för att anamma konceptet.