Oj vilken resa hem. It took forever men nu är vi äntligen hemma. Vi tog oss till LAX (flygplatsen i LA) och genom alla säkerhetskontroller. Där tänkte vi käka och jag var helt inställd på McDonalds. Jag menar, man kan ju inte ha varit i USA utan att ha ätit på donken men vi upptäckte till vår bedrövelse att det inte fanns någon på andra sidan kontrollerna! Men problemlösare som man är tar jag och Jill och springer som blådårar ut genom säkerhetsgrejen igen och tvärs genom flygplatsen för att hitta McDonalds (detta utspelade sig en knapp timme innan vi skulla gå på planet...). Vi köpte vår mat och satte oss på golvet utanför säkerhetskontrollen och åt. Där satt vi i godanro när hela hela vår flygvärdinnestyrka knallade förbi och asgarvade åt oss. När vi sedan tog oss förbi pippip igen lyckades vi flörta oss till skjuts på en liten bil hela vägen till gaten. Men det var så värt allt, för godare bigmac har jag aldrig ätit!
Hela planet var nog rätt trötta på mig innan vi var framme. Jag har aldrig kännt mig så ivägen som under den här resan! Jag kunde så klart inte sova och rastlös som man är gick jag runder. Jag tappade rätt snabbt räkningen på hur många gånger flygvärdinnorna sa till mig att jag inte fick sitta här och stå där... Jag hittade bland annat ett filmteam som skulle till Etiopien och göra en dokumentär, det var trevligt att snacka med dem! Det var oväder över Turkiet så det blev rejäl turbulens. Jag tycker det är spännande haha!
På plan nummer två satt alla rejält utspridda. Jag och Oskar hamnade längst bak mitt bland en massa Västeråsare som varit och spelat typ innomhus VM i fotboll. Det blev en trevlig resa och även den ganska turbulent (väldigt kul att sitta på toa när man studsar runt som jag vet inte vad haha). Jag tyckte dock lite synd om Oskar som fått stå ut med mig i vääääldigt många timmar. Jag har en tendens att prata rätt mycket... Han lär drömma mardrömmar med min röst i.
Långt om länge landade vi i ett snöigt och kallt Stockholm. Blä!
