För ungefär ett år sedan fick jag den briljanta idén att anmäla pappa och migsjälv till Chicago Marathon, som en födelsedagspreset till honom. Det har varit ett år fullt av träning, skador och lärdomar, och nu är all över. Igår sprang jag mitt livs första maraton. Jag vet hur man springer, jag vet hur man tränar, och jag vet hur man tävlar. Men jag har ingen aning om hur man springer 42.2 km. Distanstjejen inom mig tänker alltid att det bara är att köra, det håller nog till slutet. Det var det största feltänkandet jag gjort på länge! Jag drogs med av atmosfären, folket och publiken och bara fullkomligt flög fram i 25 km. Nytt pers på tre minuter på halvmaran med en tid av 1:56.25 men sedan kom den där ökända väggen. Det var inte så som man kan vänta sig, att kilometertiden successivt började gå långsammare och långsammare, utan det gick PANG från typ 5:20 till 6:50, utan förvarning. Jag som hade en rejäl buffer till att klara under 4 timmar, landade andra halvan av loppet på ungefär 2:28... Så det blev en sluttid på 4:24. Det är ju långt ifrån vad jag hoppats på, men min sprintstart tig kanske lite för hårt. Sen tror jag helt enkelt inte att fem månader är tillräckligt med tid för att bygga upp vad som krävs för ett bra maraton, men det gör inget för det här var en helt och hållet fantastisk upplevelse, och jag är inte avskräckt än!
En annan som gjorde en helt otrolig insats var pappsen. Med lindrig hälsporre, och utan att ha kunnat springa sedan slutet av augusti, tog han sig igenom hela loppet på en tid långt under 6 timmar och ännu länge under de 6,5 timmarna som krävdes för medalj. Jag är SÅ imponerad och stolt!!! Vi fick gjort och uppleva detta tillsammans. Men det som gjorde allt värt det var publiken. Mamma och Mehdi gick över en mil för att kunna heja på oss på så många ställen som möjligt och det gjorde en så glad att se ett bekant, hejande ansikte i publiken. Längs hela rundan möttes jag av "go Sweden," "heja, heja," "go Svea," och till och med ett "heja Sverige." Där var high fives, DJs, trummor, säckpipsorkester, Gatorade, vatten, bananer, pretzels, öl, jelloshots (har fortfarande inte förstått hur man kan vilja dricka öl eller ta en shot medan man springer), och bäst av allt: massor med kreativa skyltar som fick en att le ordentligt. "Your legs are hurting because you're kicking so much ASSphalt." "You're running better than the government." "May the course be with you." Och så vidare. DET VAR HELT FANTASTISKT.
Vi hade vaknat fyra på morgonen för att åka in till Chicago (fick skjuts av Dexter så vi slapp parkera), där vi sedan satt i en hotellobby i väntan på start. Sedan tog pappa och jag oss in genom gate 4, för att bli packade som boskap i coral J. Mo Farah och de andra snabbisarna startade över en timme innan vår startsignal gick igång och till skillnad från honom fick jag sicksacka mig fram hela rundan (så jag sprang faktiskt längre än ett maraton). 45,000 deltagare... Dock var jag förvånad över hur många som faktiskt inte tog detta seriöst... De gick från början, stannade gång på gång för att ta selfies, gick och pratade i telefon. Det tar bort lite av prestigen av att ha klarat ett maraton när man ser hur många sådana som deltog. Dock var där såklart väldigt många som tog detta på största allvar och gav det allt de kunde efter sin förmåga, och det var magiskt att se. När jag kom i mål var jag omringade av folk som var så emotionella, eller i chock, att de grät. Och ska jag vara ärlig kom det minsann en lyckotår här med! Det var en sådan stämning och känsla att det inte går att förklara. Sedan, medan jag väntade på resten, satt jag bredvid en man som var och hejade på sin dotter, och vi följde både pappa och hans dotter som små prickar på en karta i maratonappen. Hur coolt är de inte att de utvecklat en app bara för att kunna stalka löpare?!
Tillslut återförenades vi alla, och helt slut, åkte vi till mitt gym för bubbelpool och glutaminesmoothie. Jag har mina idéer om återhämtning som jag tror så stenhårt på att de faktiskt hjälper. Det följdes av pizzamys på hotellet.
Till sist vill jag bara säga STORT TACK till alla som gjort detta möjligt. Alla som donerat till vår insamling för Crohn's och Colitis, alla som hejat, som sprungit med oss, eller på något annat sätt varit delaktig i vårt projekt. Det hade inte gått utan er.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar