Suzanne Barakat

Happy Valentine's Day!

En kommersiell festlighet som jag låter mig falla för. Varför inte ta tillfället i akt och verkligen visa uppskattning för någon man tycker om? Känns som alla var lite extra glada och trevliga just idag. Jag och Mehdi hade det bra, vi åkte till Longhorn Steakhouse efter träningen och åt en superdelicious middag. Dessutom fick jag en jättemysig nalle.
Så glad alla hjärtans dag på er! ❤️

Conference 2017

Det är svårt att föreställa sig hur det kommer kännas när något man tillbringat 15 år åt är över. Slut. Det är ännu svårare att föreställa sig hur det kommer kännas när slutet inte blir som man tänkt sig. Jag har hela tiden trott att jag är redo. Jag har varit trött på att simma och tävla, jag har kännt mig klar med morgonträningar och brutala dygnsrytmer. Trots det har det varit omöjligt att förbereda mig för känslosvallet som har sköljt över mig den senaste veckan. Det har blivit många sömnlösa nätter fyllda med tankar som gått åt alla håll och kanter, och jag tror jag har låtit mig fokusera lite för mycket på vad som kommer "hända sen".
Som alltid började conference med 1000, och för min del blev det ett energilöst, långsamt uppdrag. 500 som följde dagen efter gick om möjligt ännu sämre. Men det här är college-simning och allt handlar om laget, och i år fanns verkligen chansen där för Wingate att ta hem conferencetiteln. Det var nog något av det svåraste jag gjort, att ta mig ur bassängen efter ett så misslyckat lopp, svälja tårarna och börja heja lungorna av mig på de andra tjejerna i A-finalen. Allt för att vi ska ha en chans att vinna tillsammans. Laget över individen, i alla lägen.
Med endast ett lopp kvar (kanske någonsin) var det svårt att inte låta besvikelsen konsumera mig helt och hållet. Jag har tränat så hårt i så många år. Jag har aldrig gett upp och jag har alltid försökt att ge det där lilla extra, och det är så här min karriär ska sluta? Jag tränar med simmare så fulla av talang att de i princip kan göra vad som helst i sina liv och ändå kvala till nationals, och här sitter jag som gjort allt jag kunnat i 15 år och går från en femteplats till en nia. Som sagt, svårt att inte låta sådana tankar bli kvävande.
Men med en dags vila och vänner som stöttar mig oavsett vad, bestämde jag mig för att skjuta undan alla känslor och bara njuta av mitt sista lopp. Jag ville försöka memorera alla intryck och uppskatta känslan av att än en gång få tävla med mitt lag. Som kapten gäller det att motivera och hålla ihop laget, oavsett hur det går för mig, så jag höll i pepptalks som aldrig förr och laget gick samman på ett helt nytt sätt.
Till sist blev det lördag och dags för milen och vår senior-recognition. Det hade varit en rätt stressful dag, vilket hjälpte mig att hålla känslorna under kontroll så jag kunde njuta av uppmärksamheten vi alla fick som seniorer. Blommor och presenter till höger och vänster. Direkt efteråt var det dags för mitt sista lopp och jag dök i med ett leende som gick från öra till öra. Jag hade bestämt mig för att ha kul och bara uppskatta känslan av tighta lungor, brinnande muskler och hejande kompisar en sista gång och jag "went of like a bullet" som Kirk uttryckte sig. Trots att det ändå inte räckte till pers, blev det ett lopp jag kan vara stolt över. Jag har nog aldrig kämpat så hårt i hela mitt liv och jag behöll min viktiga fjärdeplats. Och där var min simkarriär avslutad.
När jag kom i mål stod Øystein på kanten och det första han säger är "Did it hit you yet?" and it did. Resten av eftermiddagen var emotionell, vi hejade som aldrig förr men trots allas enastående prestationer räckte det bara till en andraplats. Men åh så bra det kändes att få ta emot trofén tillsammans med tjejerna!
Kvällen avslutades med middag, presenter och tal från både coacher och kaptener (jepp jag höll tal inför våra 50 simmare och alla närvarande familjemedlemmar) och alla bara grät. Även om vi har flera månader kvar på skolan, så är det ändå lite speciellt att ha simmat en sista tävling som ett fullt lag tillsammans. Men det känns lite bra att man kommer vara saknad.
Nu återstår det att se vad jag ska hitta på härnäst, stay tuned for the next chapter of my life.

Last one, fast one

Mina känslor har varit en berg-och-dalbana de senaste veckorna. Jag har vetat i flera år att min simkarriär har ett slutdatum, och om jag ska vara helt ärlig så har jag sett fram emot det ett tag. Trots det så känns det väldigt märkligt att faktiskt vara här nu. Igår simmade jag mitt allra sista träningspass och idag håller jag på att göra mig redo för min allra sista tävling. Det faktum att jag aldrig kommer vara snabbare än jag är nu  skrämmer slag på mig. Men, som det sägs, det gäller att sluta på topp! Så det är precis vad jag tänker göra.
Med ny dräkt, ny poster, och nyrakad kropp är jag mer än redo att ta mig an CONFERENCE 2017!!!

Super Bowl

Needless to say, det belv förmodligen en av de mest spännande Super Bowls någonsin. Tom Brady blev den första att vinna en Super Bowl fem gånger, samtidigt som matchen gick till historien som den första att gå till förlängning. För er som inte såg den så var Atlanta Falcons överlägsna upp till och med tredje quartern, varpå New England Patriots helt plötsligt bestätämde sig för att vinna och gick från 28-9 till 28-28. Fantastiskt spelat!

Men som marketing major, tittar man på Super Bowl av helt andra själ än football. Reklamerna. 30 sekunder i rutan kostar företagen 4.8 miljoner dollar, och det gäller att sticka ut eftersom det visas mer reklam än football. Yrkesskadad som jag blivit, satt jag satt jag och analyserade filmtekniker, humornivå, budskap, osv under närmre fem timmar. Jag tänkte dela med mig av några favoriter här!





Melissa McCarthy är rolig som det är och när hon kastas in i viktiga "hot topics" som miljöproblem, kan man se att KIA vet hur man når publiken.

Speaking of Hot Topics...

84 Journey visade bara 30 utvalda sekunder av den här känslosamma videon. De planerade 60 sekundrarna ansågs vara för kontroversiella, så i stället avslutade de sitt klipp med att anonsera att hela videon gick att hitta på deras hemsida, vilket fick hemsidan att kracha...

Lägg märke till hur de första sekunderna är knäpptysta. Under ett extremt högljutt Super Bowl fick det en att titta upp och lägga märke till reklamen.

Denna färdigställdes under matchen!

Och så lite mer humor!

RA life

Note to self: never leave without the socks. Varje gång jag har helgduty brukar jag gå och lägga mig mellan runderna och sedan vakna vid halv två och gå ut och kolla läget. Varje gång jag tänker att "det kommer bli en snabb runda, så jag behöver inte bry mig om att ta på mig strumpor" så blir det en lång, utdragen kväll. Igår sov min dutypartner så jag bestämde mig för att tysta ner en fest själv. Great idea. Jag gick upp på andra våningen som barrikerades av halva skolans footballteam. Ungefär såhär gick det:
Me: hey what's up guys?
Guy#1: hey just having a team meeting ya know, workin on game plays..
Me: yeah right at 2am. Can we just move this party inside?
Ingen rör sig så jag fortsätter upp för trappan.
Guy#2: sooo what's your name?
Me: my name is RA so let's move this party inside.
Det var ett skämt som uppskattades av alla utom guy#2 och de förflyttade sig så jag kunde gå vidare till nästa lägenhet. Den var fylld till brädden med folk och musik som dunkade på högsta nivå. Inte en chans i världen att jag kan hantera det själv. Guy#1 påpekar att jag inte verkar kunna göra mycket och guy#2 säger att om jag sagt mitt namn hade han kunna hjälpa till. Jag deklarerar att jag kan hitta hjälp själv och går och ringer min dutypartner. Adrian (rejäl kille) vaknar och följer med mig, varpå killarna konstaterar att jag "brought the big guns". Tack vare Adrian och mina samlade krafter lyckades vi få lugn på stället och behövde inte motta fler klagomål.
Istället för en fem-minuters runda som jag och mina strumplösa fötter förväntat sig, blev det en 45 minuter lång tillställning. Det må vara irriterande, men jag tycker ändå det är ett rätt kul jobb.

Helg halva veckan

Jag lever lyxliv den här terminen. Kvart över nio på morgonen varje torsdag tar jag helg fram till tolv på måndag. Så vad gör jag med all tid? Jo, jag ser till att vara produktiv och få ut så mycket som möjligt av den. Jag jobbar i förväg med skolarbete så mycket jag kan, jag söker sommarjobb och jag jobbar och tjänar pengar. Den senaste veckan har det blivit många timmar med InDesign och Photoshop; jag jobbar med ett projekt för skolans business department där jag gör en informativ brochyr för varje avdelning. Det är ett stort projekt i sig, och med Professor Brock som klient, lär det ta många försök innan det blir "perfekt". Då och då får jag något lättare att jobba med, så idag kunde jag njuta av att göra en affisch för en filmkväll.
På simningen är toppningen i full gång. Passen blir kortare och kortare och snart smäller det! Är supertaggad!

Tragedy at Drury

Sport är en sådan grej som för folk samman. Det spelar ingen roll om man är i samma lag, eller ens samma sport, idrottare på den här nivån är en särskild grupp av människor. Man tränar tillsammans, man tävlar mot varandra, man delar minnen av hårda prövningar, man delar glädje och man delar sorg. NCAA division 2 i simning är för tillfället i sorg då divisionens och Drury Universitys snabbaste frisimmare idag dog under deras träning. Jag kände henne inte, jag har inte ens träffat henne, men jag känner en av hennes lagkompisar, jag känner till hennes prestationer, och jag känner med hennes lag och familj som såhär en vecka innan conference får genomgå en sådan tragedi.
Mitt i allt detta påminns jag om vilken oberäknelig, och ibland orättvis, värld vi lever i. Ingenting är för givet och det gäller att ta tillvara på varje minut. Man vet aldrig vad morgondagen håller så uppskatta era vänner och familjer, och ta hand om varandra. Men jag påminns också om vilken styrka och kraft som finns i människor. Att se hur simmare landet över sörger tillsammans medan de samtidigt försöker ge varandra styrka när  händelser som den här inträffar, gör mig stolt. Ariel Xu och Drury finns i mina tankar.