Racer-Erika

Så förra sommaren när jag skadade vaden och ville köpa en racer-cykel tyckte mina advisors att det kanske var ett onödigt dyrt och impulsartat beslut, men nu när man hunnit ”sova på saken” i sisådär åtta månader så var det någon i min närhet som plötsligt fick ett väldans intresse för cykling. Vi, läs Mehdi, började researcha cyklar och vad man ska kunna och veta, och sedan började vi leta efter cyklar. Mehdi fastnade för en Scott, medan jag var runt i en massa cykelaffärer innan jag hittade en som passade min storlek och tydligen väldigt oproportionerliga kropp. Var inne på både Fridhems Cykel och DeGaVi där jag på en gång fick kommentaren ”men oj vad långa ben du har i förhållande till din kroppslängd”. 

Jag har alltså levt i nästan 26 år utan att veta om denna oproportionerlighet!!! Sedan denna upptäckt skyller jag allt på mina långa ben. Okordinationen? Benlängdens fel. Oförmåga att simma bensim? Benlängdens fel. Alla överansträngningsskador? Benlängdens fel. Jag har en extremt oseriös och ovetenskaplig grundad teori om att mina långa ben har gjort musklerna för utdragna och därför skadas dem. Hur som helst, på DeGaVi bygger de cyklar efter kroppsform, så det slutade med att jag köpte en himlans fin cykel (och fick en kommentar om mina breda axlar på köpet) därifrån. 

Sedan skulle vi bara lära oss cykla. Det där med cykelskor är ju ett avsnitt för sig, så att säga… Det slutade med fall för oss båda. Det är nämligen inte så smart att lossa vänsterfoten medan man lutar sig åt höger. Men när det väl började sätta sig så blev det minsann cykling av! Vi tog oss 26km i sol ut till mamma och pappa för att överraska dem en fredag, för att sedan ta oss samma stäcka hem på söndagen i både regn och blåst. Utöver det har det blivit lite trevliga rundor runt Lund och till Lomma så klart. Så Vätternrundan nästa kanske?