If there's a reason to panic... Panic.

Om jag får fler frågor om våra bröllopsplaner och om vi ska ställa in det hela så kommer jag gå i taket. Frågorna i sig är inte problemet, utan allas egna förutsägningar om coronavirusets framfart i juli och deras vilja att dela med sig. Det sista en blivande brud behöver höra är att ”jag ska nog inte räkna med att det blir av”. MEN HALLÅ??? Som att man inte är stressad som det är? Jag struntar fullständigt i vad du tror – har du inget uppmuntrande att säga så var tyst. Jag menar, vad vet du som inte vi vet om viruset? Just nu ligger det reseförbud över stora delar av världen, men klarar seriöst världsekonomin att hålla gränserna stängda i ett halvår? Så länge Mehdis familj kan komma hit så fortgår planerna. Social distancing då? Ja, just nu ligger det på max 500 pers på samma ställe i Sverige och om det ändras inför juli så får vi väl tänka om då. Självklar ställer vi ju in/flyttar fram kalaset om vi måste, men det är inget vi tänker planera för förrän det är dags. Det är mycket nog att planera för plan A utan att redan behöva organisera en plan B också. 

Så just nu planerar vi som om ingenting och är restriktionerna för begränsande för att det ska gå att ha ett bröllop i juli, då har världen större problem än att det blir ett bröllop som uteblir.

Så skolan har stängt. Tentan i psykiatri är framflyttad till obestämt datum. Praktiken börjar förhoppningsvis fortfarande nästa vecka. Jobbet sker hemifrån. Min resa till Marocko i maj är på gränsen till att bli inställd. Kenzas besök här över påsk blir inte av. Det är ju minst sagt en omställning – på global nivå. Jag är bara tacksam så länge vi inte har utegångsförbud. Och så länge alla nära och kära mår bra, så klart.

Mina tankar går ut till alla som inte kommer få uppleva sina ”once in a lifetime” scenarion. Alla mina kompisar i USA som inte kommer få gå över scenen på sin graduation, alla som fick avbryta nationals utan att ens hunnit simma, alla som fått sina bröllopsresor inställda. Men samtidigt är jag tacksam för att jag inte känner någon som hittills har förlorat någon närstående, förlorat sitt jobb, eller på annat sätt drabbats av något livsförändrande. Detta är tuffa tider för alla, mer för vissa. Ta det försiktigt där ute, men försök sprida lite positivitet och glädje – det behövs!