Första veckorna

"I väntans tider"

Så där i väntans tiden, inför födseln, kom Mehdis mamma och syster och hälsade på. Då Isaac inte hade några planer på att komma ut i tid hann vi med lite av varje innan bebisen blev allt fokus. Vi var och badade med Lisle, vi var på Ikea och Emporia och kvällen innan jag födde var vi och åt på Notelle Hus i Lund. Inte så säker på att en jättevåffla och en oreomilkshake är bästa förlossningsuppladdningen, med det gick vägen.

På onsdagen, fyra dagar efter förlossningen, kom resten av familjen för att träffa och välkomna bebisen och sedan var det fullt ös. Vi hade nämligen Isaacs namngivningstillställning att planera och förbereda inför. Dessutom fyllde Kenza år så henne ville vi också fira. Det gjorde vi på fredagen då vi först åt couscous med min familj och därefter njöt av världens lyxdonuts på kvällen. Då vi hade råkat hyra den lilla festlokalen på området i två dagar så passade vi på att börja dekorera inför namngivningstillställningen efter donutsfirandet. Detta inkluderade bland annat att blåsa upp ca 150 ballonger.

Måndag morgon åkte hela gänget till Köpenhamn. Syskonen skulle hem igen och Mehdis föräldrar passade på att turista runt där i två dagar. Så nio dagar efter att Isaac fötts fick Mehdi och jag till sist lite egentid, bara vi tre och Lisle och jag tyckte det var riktigt mysigt. Det blev två dagar fyllda med gos!

Nu en vecka senare är det dags för Mehdis föräldrar att åka hem och vi kommer lämnade själv på riktigt. Vi har i några veckor nu alltid kunnat räkna med ett par extra händer, plus att jag i princip inte behövt laga en enda måltid sedan Mehdis mamma kom. I måndags började Mehdi jobba igen och det kommer definitivt bli en stor omställning för oss alla men det ska bli mysigt att börja försöka hitta en fungerande rutin för vår lilla familj.

Patienthotellet

I Lund, och kanske överallt annars också i Sverige, fungerar det som så att man efter förlossningen har några olika val. Blir det komplikationer, eller om sjukvårdspersonalen behöver hålla extra koll på antingen barnet eller mamman, då hamnar man på BB. Om förlossningen är komplikationsfri kan man som tidigast gå hem efter 6 timmar, men de rekommenderar att man, i alla fall som förstföderska, stannar i minst 48 timmar. Väljer man att stanna hamnar man på patienthotellet, vilket jag och Isaac gjorde. Jag hade hört så mycket positivt om detta och om hur man kunde få stöd och hjälp med allt möjligt. Det skulle även vara ett bra tillfälle att kunna återhämta sig på. Jag har aldrig blivit så besviken.

Vi kom dig strax efter 4 på morgonen och eftersom besökstid för partnern på grund av pandemin var begränsad till 08-20 så skickades Mehdi hem. En sköterska kom och sa att hon skulle komma och titta på Isaac klockan halv 6. Punktlig som jag är så ställde jag klockan – vilket innebar att den här trötta, nyblivna mamman fick sova ca 40 minuter, men ingen dök upp förrän en stund efter kl 6… Men när Mehdi väl kom tillbaka fick jag sovit lite till.

När det var dags för lunch gick jag ner till restaurangen där det serverades schnitzel. Jag frågade om det fanns något alternativ till griskött, varpå en bitter mattant svarade att jag skulle meddelat matpreferenser när jag checkade in. Här blev jag lite smått irriterad, hur i hela fridens namn skulle jag veta att kvinnan i receptionen ville veta detta klockan 4 på morgonen?? Ingen hade frågat mig och jag kunde ju inte veta att det bara skulle finnas ett alternativ. Hur som helst, hon lyckades ordna fram något vegetariskt till mig, även om hon fick det att låta som världens projekt.

Lite sneaky som vi är gick vi ut efter lunchen för att möta Emma som var på väg till jobb, så hon fick se sitt systerbarn. Det verkade vara love at first sight! Därefter spenderade vi resten av dagen åt att bara umgås.

Fina Mehdi gav mig en Pandoraberlock i form av bokstaven "I" i pushpresent! 

Klockan 8 på kvällen skickades Mehdi hem och strax efter att han gick så började Isaac gnälla. Inget jag gjorde fungerade. Jag pratade med sköterskorna och sa att han i princip inte lyckats äta något sedan direkt efter att han föddes – men de ville inte hjälpa till utan sa bara att det var en inlärningsprocess… Så jag ringde Mehdi som föreslog att jag skulle ge honom nappen varpå i princip hela den natten spenderades åt att vakna var 10 minut av gallskrik då han tappat nappen. I slutet av natten lyckades jag dock få honom att somna på mig så jag fick några timmars sammanhängande sömn.

Det första jag gjorde när jag gett upp hoppet om att sova, strax innan klockan 6, var att gå och säga till sköterskan att de får hitta någon lösning nu för Isaac hade fortfarande inte ätit och gjorde inget annat än att skrika. Så jag bad om en pump. Hon svarade att hon skulle säga till dagpersonalen att komma och hjälpa mig efter bytet (det var ca 40 minuter kvar till skiftbytet…). Det krävdes att jag gick och sa till 4 gånger till innan jag vid halv 11 äntligen fick tag på någon som kunde hjälpa till så att det stackars barnet fick mat…

Mehdi kom tillbaka till oss klockan 8 för att äta frukost. Det stod nämligen i broschyren jag fått att frukost ingick för partnern. När vi väl kom ner till restaurangen sa mattanten att det endast gällde övernattande gäster, varpå jag sa att han inte hade haft det valet på grund av restriktionerna. Det spelade tydligen ingen roll så han fick vackert betala för sin torra fralla och jag påpekade att broschyren borde uppdateras. Jag förstår verkligen inte varför det är ok att han är där mellan 08 och 20 men inte under natten, han är ju inte mindre smittrisk när han är vaken?!?!

Klockan 11 hade vi ett läkarbesök och jag hade vid flera tillfällen påpekat för sköterskorna att jag går hem efter det. De tyckte väl egentligen att jag skulle stanna åtminstone till kvällen, men det hade jag inget intresse av. Läkarbesöket gick bra – hon kollade höfter, gulsot, huvudform och en massa annat, och allt såg fint ut. Så därefter tog vi våra grejer och gick. Jag hade alltså stannat här i lite drygt ett dygn och det enda jag fått ut av det var 2 alvedon. Hade jag åkt hem efter 6 timmar istället hade jag sluppit vara själv. Jag hade haft både Mehdi och hans mamma och det hade gett mig bra mycket mer än den usla nattsköterskan på patienthotellet. Jag var så fruktansvärt besviken.

Väl hemma insåg jag att jag inte fått någon tid för uppföljning så jag ringde tillbaka och fick reda på att jag missat mitt ”utcheckningssamtal” eftersom jag inte sagt till när jag gick hem. Ytterligare något de kunde talat om för mig. De bör ju faktiskt, med erfarenhet, inse att en nyförlöst kvinna, hög på hormoner, kanske inte tänker på allt sånt runt omkring. Vi fick i alla fall uppföljningen inbokad där det bland annat togs blodprov och gjordes hörseltest som han klarade galant.

Oavsett, hem kom vi, och vi möttes av hela familjen och en fantastisk brunch. Lilla Isaac fick en nalle (som ska heta Lördag) och en stickad kofta (hans mormor kan som ingen an!) och vi fick blommor och ”mama” och ”papa”-muggar. Så himla mysigt och så kul att alla fick möjligheten att träffa honom. 

En bebis är född!

Då de två sista månaderna av graviditeten hade varit väldigt smärtsamma på grund av bebisens position och tryck, var jag i kontakt med förlossningen i Lund i ett relativt tidigt skede (runt v 35). Barnet mådde bra och mina besvär diagnostiserades som ”något muskuloskeletalt”, alltså var ingen av oss direkt sjuka. Dock fick jag komma tillbaka i v 40 för hinnsvepning för att försöka påskynda förloppet litegrann i alla fall.

I Region Skåne blir man erbjuden bedömning för igångsättning i v 41+0 och när jag väl kom så långt, och hade 3 misslyckade hinnsvepningar i bagaget valde vi att sätta igång förlossningen. Detta var den 10 september 2021. Alternativet som rekommenderades för mig, då jag i övrigt är frisk och pigg, var en igångsättning hemma med hjälp av Angustatabletter (misoprostol). Jag fick med mig 5 piller hem och ett strikt schema (kl 18, 20, 22, 06 och 08), följt av ett återbesök morgonen efter. När jag kom in för återbesök hade fortfarande ingenting hänt. Så jag fick en ny hinnsvepning och skickades hem med fler tabletter (10:30, 12:30, 14:30, 16:30). Klockan 17 skulle jag komma in igen för att bli inlagd om inget hänt innan dess.

Glömde berätta att medan jag genomled mina värkar stod Mehdi och bakade bröd.

Sekunden jag gick ut från förlossningen klockan 10:30 började värkarna. Från första värken fick jag inte mer än 2-4 minuters paus mellan värkarna och det fortsatte så hela dagen, med mer och mer intensiv smärta. Vid lunchtid gick jag och Mehdi ut med Lisle, men vi fick stanna ungefär var 100 meter för att vänta ut mina värkar. Det var dock en skön distraktion att få komma ut lite. Klockan 14 kom mamma och pappa för att hämta Lisle, vi kände att det var lugnast för alla inblandade att hon fick åka hem till dem.

Inför att jag skulle ta sista tabletten hade jag ca 2 minuter mellan värkarna, de gjorde fruktansvärt ont och jag var redan helt slut efter att knappt ha sovit på natten samt att den enda måltid jag kunnat få ner var frukosten. Jag ringde förlossningen för att fråga om jag verkligen behövde ta en tablett till och de tyckte jag skulle komma in till 16:30 istället för att göra den bedömningen på plats. Sagt och gjort, vi tog våra packade väskor och åkte in – bara för att få höra att det inte fanns något rum ledigt. Dock löste det sig rätt snabbt och 10 minuter senare var jag på plats i förlossningsrum 1.

På en gång fick jag på mig CTG och hjärtmonitor och den mest smärtsamma, intensiva eftermiddag jag någonsin upplevt påbörjades. Jag hade blivit varnad att en igångsättning kan göra det mycket mer smärtsamt och utdraget, och just för att det kan bli så långdraget ville de vänta så länge som möjligt med epidural. Fram till ca halv nio fick jag inget annat än en varm dusch och lustgas, och jag tyckte väl egentligen inget av det hjälpte. Dessutom behövdes det sättas en CTG direkt på barnet huvud istället för på min mage då fostervattnet visade sig vara smutsigt. Detta var om möjligt ännu mer plågsamt, och behövdes dessutom göras om då jag råkade dra ut sladden när jag ställde mig upp. Här tappade Mehdi det. Han har alltid haft svårt för nålar, blod, sjukhus och liknande, och att nu se mig i sådan otrolig smärta, utan att kunna göra något åt det, det blev för mycket för honom. Men ett glas juice senare var han tillbaka på banan som världens bästa supporter. Jag hade kunnat gå in på en massa fler smärtsamma detaljer, men jag hoppar fram till epiduralen istället!

Runt halv nio fick jag äntligen epidural och det var den mest fantastiska känsla jag någonsin upplevt. Det var otroligt svårt att sitta blickstilla i en framåtböjd position genom flera värkar för att läkaren skulle få in den, men han lyckades på första försöket och därmed var den tuffaste delen av min förlossning över. Smärtan försvann och jag fick något slags varmt lugn över mig. Jag fick till och med i mig lite mat! 

Sköterskorna instruerade mig i lite gymnastiska övningar för att optimera mekaniken på det hela och rätt vad det var tyckte jag det kändes som det var på gång. Barnmorskan skakade på huvudet och sa att det inte lät på mig som att det var på gång, och att jag kunde räkna med någon timme till. En värk senare bestämde hon sig dock för att kolla läget och konstaterade i chock att huvudet var på väg ut. Sju minuter och två värkar senare kom ett slimigt litet barn ut och barnmorskan var chockartat förundrad över hur snabbt och lätt det gått. Mehdi och jag kan nu alltså stolt meddela att sedan den 11 september är vi föräldrar till lilla Isaac, som jag (helt opartiskt) tycker är den sötaste bebisen någonsin. 

Några av sommarens höjdpunkter

Mitt sommarvikariat tog slut för 3 veckor sedan och sedan dess har jag haft semester. Mehdi var också ledig de första 2 veckorna så vi har kunnat hitta på lite grejer i alla fall. Jag började ledigheten med att överraska Mehdi med en övernattning på Scandic Kramer i Malmö. Jag hade bett honom att möta mig efter jobb varpå jag tog med honom till hotellet. Den här graviditeten har varit väldigt tröttsamt för honom också så jag tyckte vi förtjänade en helg utan hund, ansvar eller planer. Fördelen med att semestra på hemmaplan är att man känner tvånget att turista, så vi checkade in och sen lämnade vi bara hotellrummet för att gå och köpa snacks. Vi till och med beställde upp indisk mat till middag, som vi åt i sängen medan vi tittade på Netflix. Kramer är ett mysigt hotell med lite slottskänsla över sig och vi trivdes jättebra. Höjdpunkten är - som alltid med hotell – frukostbuffén, och den var minsann inte till besvikelse!

Veckan efter fick vi några sådana varma, fina augustidagar så vi åkte till Tvedöra och badade med Lisle en dag och till Dalby stenbrott nästa dag. Lisle har minsann äntligen lärt sig simma och verkar till och med tycka det är kul!!! Vi började bli lite oroliga då man åtminstone måste ha en viss uppskattning för vattensport i den här familjen… Men allt är frid och fröjd å den fronten nu!

Vi passade även på att åka till Eriksgården för att plocka bär. Det är en gård utanför Sjöbo som har självplockning av diverse godsaker och det som stod högst på listan var björnbär. Utöver det blev det även lite jordgubbar. Detta användes sedan till att göra några burkar sylt. Då mamma och pappa haft ofantligt mycket plommon i sin trädgård i år har vi även gjort en rejäl mängd plommonsylt. Det känns så mycket mer speciellt att äta när det är hemlagat! Så nu ska vi förhoppningsvis klara oss genom vintern.

Utöver detta så har Mehdis lillebror Amine flyttat hit. Han ska läsa sin masters på LTH i höst och flyttade in till oss i 2 veckor innan han i sista minuten fick en lägenhet via LU Ackommodations. Så detta gav oss anledning att ta en sväng till Ikea vilket så klart alltid är kul! Jag har även sett till att träffa kompisar, klippa håret, fixa naglarna, baka bullar och en massa annat sånt nu innan bebisen kommer.

Vecka 40 - hur det gått hittills

De senaste nio månaderna har jag egentligen haft så mycket att skriva om, och trots det har jag inte kunnat förmå mig till att skriva ner något. Jag och Mehdi har alltid vetat att vi vill ha barn, men själva graviditeten och förlossningen är något jag aldrig känt behov av att gå igenom. Det är dock svårt att få till biologiska barn på annat sätt... Även om jag inte haft en överdrivet svår graviditet jämfört med många andra så tycker jag verkligen inte om att vara gravid eller att känna mig identifierad som gravid. Det tog dessutom nästan 20 veckor innan jag vågade sluta leva i förnekelse och acceptera att det här verkade faktiskt bli av. På grund av allt detta har jag känt mig väldig distanserad till både själva graviditeten och det blivande föräldraskapet. Jag har haft ett mycket mer praktisk än emotionell förhållande till allt, vilket förmodligen är anledningen till att jag i princip inte känt för att dokumenterat något. Jag vet dock att jag i framtiden kommer ångra mig om jag inte har något att gå tillbaka och läsa så nu, medan jag faktiskt har all tid i världen till att blogga, ska jag göra ett försök till att sammanfatta min upplevelse.

Jag kan ju börja med att berätta att alla trevliga symptom så som illamående, brutal trötthet, överkänsligt luktsinne och avsky för i princip allt ät- och drickbart (utom typ mjölk, juice och bröd), kickade in ca två veckor innan vi hämtade hem lilla Lisle. Det tog inte lång tid innan jag försökte övertyga Mehdi om att vi skulle lämna tillbaka henne då jag verkligen hade noll energi. Den lilla energi jag kunde uppbringa spenderade jag på färdighetsträningen i skolan, då vi naturligtvis hade programmets mest krävande kurs samtidigt. Till råga på allt dröjde det till vecka 10 innan första barnmorskebesöket och till vecka 13 (av graviditeten alltså) innan första ultraljudet, vilket innebar att jag gick och mådde dåligt i två månader utan att ens veta om där faktiskt fanns liv i magen på mig. De enda som vid det här laget visste om graviditeten var Mehdi, vår programdirektör på skolan och min lärare (var tvungen att informera honom då jag kände att exempelvis mobilisering av bäckenlederna kanske inte var det bästa), så jag kunde ju inte direkt ventilera speciellt mycket.

Men efter att första ultraljudet och kursens examination var avklarade, båda direkt efter varandra, och min 10 veckors långa praktik startade blev allt mycket bättre. De jobbiga symptomen försvann, jag kunde dricka vatten igen, äta det mesta, energin återvände och vi började dela med oss av nyheten till folk. Vi hade även turen att, av en ren slump, känna den allra första sparken tillsammans. Detta tror jag har varit den finaste stunden under hela graviditeten - när Mehdi frågade om det där precis var en spark och jag svarade att jag tror det. Jag hade alltså ca 11 riktigt bra veckor där, och dessutom började jag äntligen se mer gravid än bara småtjock ut, vilket så klart kändes bättre.

Sedan började det vända igen, då jag efter den långa bilresan hem från Belgien drog på mig en vänstersidig foglossning (tydligen tycker inte vi fysioterapeuter om begreppet foglossning, då det inte är något som faktiskt lossnar. Så jag tänker kalla det graviditetsrelaterad bäckenledssmärta). Sedan dess har jag verkligen fått anpassa allt och det är något jag absolut inte tyckt om. Träningen blev väldigt förändrad, jag har inte kunnat gå ut med vårt 27kg muskelpaket till hund själv eftersom hon med jämna mellanrum drar mer än mina leder klarar, promenaderna har fått bli kortare, bilresorna har blivit kortare, och allt annat har fått ta längre tid.

I början av tredje trimestern återvände tröttheten, vilket, om jag ska vara helt ärlig, inte enbart kan skyllas på graviditeten då jag i samma veva även började arbeta heltid. All min ork har under sommaren lagts på att klara att jobba och i princip inga större sommarplaner jag haft har blivit av. Bäckenledssmärtan blev bättre efter ett tag efterhand som bebisen började fylla ut, och därmed stabilisera, bäckenet lite, men i stället började jag få smärtor kring revbenen. Sedan vecka 33-34 har övre, högra delen av magen och tillhörande revben varit fruktansvärt besvärande. Jag kan inte sitta någon längre stund, jag vaknar av smärta varje natt då jag varit stilla i samma position för länge, och det känns dagligen som att bebisen sticker en kniv i mina revben.

Om detta beror på att jag från början har en kortare överkropp eller på att jag inte växt speciellt mycket, det vet jag inte, men läkaren säger att det är muskuloskeletalt. Bebisen ligger nämligen alltid och trycker på höger sida så strukturerna där har nog blivit både blåslagna och inflammerade. Jag skulle väl säga att han har en del att jobba på för att väga upp för sitt första intryck här... Något som gjort de senaste månaderna lite bättre är dock alla inköp vi gjort. Det har varit så kul att titta på vagnar, spjälsängar, kläder, och allt annat nödvändigt och mindre nödvändigt. Jag tror minsann att vi har det absolut viktigaste plus en hel del mer nu och det känns jättebra! 

Hur som helst, nu när jag är i vecka 40 så börjar det ju onekligen närma sig första träffen. Jag har varit ledig de senaste 2 veckorna och även om smärtan är kvar har jag fått tillbaka mer ork. Jag var till exempel och simmade förra veckan och det kändes riktigt skönt. Sedan försöker jag att fokusera på och komma ihåg de positiva graviditetsrelaterade händelserna så som vår fina babyshower förra månaden. Vi hade även en fotosession för att ta lite graviditetsbilder ute i Bjärred. Det var en riktigt fin sommarkväll vi valt och bilderna blev väldigt fina tycker jag. Så nu med bara några dagar kvar till bf är vi förväntansfulla och redo. Det känns bra att mållinjen börjar närma sig.