I Lund, och kanske överallt annars också i Sverige, fungerar det som så att man efter förlossningen har några olika val. Blir det komplikationer, eller om sjukvårdspersonalen behöver hålla extra koll på antingen barnet eller mamman, då hamnar man på BB. Om förlossningen är komplikationsfri kan man som tidigast gå hem efter 6 timmar, men de rekommenderar att man, i alla fall som förstföderska, stannar i minst 48 timmar. Väljer man att stanna hamnar man på patienthotellet, vilket jag och Isaac gjorde. Jag hade hört så mycket positivt om detta och om hur man kunde få stöd och hjälp med allt möjligt. Det skulle även vara ett bra tillfälle att kunna återhämta sig på. Jag har aldrig blivit så besviken.
Vi kom dig strax efter 4 på morgonen och eftersom besökstid för partnern på grund av pandemin var begränsad till 08-20 så skickades Mehdi hem. En sköterska kom och sa att hon skulle komma och titta på Isaac klockan halv 6. Punktlig som jag är så ställde jag klockan – vilket innebar att den här trötta, nyblivna mamman fick sova ca 40 minuter, men ingen dök upp förrän en stund efter kl 6… Men när Mehdi väl kom tillbaka fick jag sovit lite till.
När det var dags för lunch gick jag ner till restaurangen där det serverades schnitzel. Jag frågade om det fanns något alternativ till griskött, varpå en bitter mattant svarade att jag skulle meddelat matpreferenser när jag checkade in. Här blev jag lite smått irriterad, hur i hela fridens namn skulle jag veta att kvinnan i receptionen ville veta detta klockan 4 på morgonen?? Ingen hade frågat mig och jag kunde ju inte veta att det bara skulle finnas ett alternativ. Hur som helst, hon lyckades ordna fram något vegetariskt till mig, även om hon fick det att låta som världens projekt.
Lite sneaky som vi är gick vi ut efter lunchen för att möta Emma som var på väg till jobb, så hon fick se sitt systerbarn. Det verkade vara love at first sight! Därefter spenderade vi resten av dagen åt att bara umgås.
När det var dags för lunch gick jag ner till restaurangen där det serverades schnitzel. Jag frågade om det fanns något alternativ till griskött, varpå en bitter mattant svarade att jag skulle meddelat matpreferenser när jag checkade in. Här blev jag lite smått irriterad, hur i hela fridens namn skulle jag veta att kvinnan i receptionen ville veta detta klockan 4 på morgonen?? Ingen hade frågat mig och jag kunde ju inte veta att det bara skulle finnas ett alternativ. Hur som helst, hon lyckades ordna fram något vegetariskt till mig, även om hon fick det att låta som världens projekt.
Lite sneaky som vi är gick vi ut efter lunchen för att möta Emma som var på väg till jobb, så hon fick se sitt systerbarn. Det verkade vara love at first sight! Därefter spenderade vi resten av dagen åt att bara umgås.
Fina Mehdi gav mig en Pandoraberlock i form av bokstaven "I" i pushpresent!
Klockan 8 på kvällen skickades Mehdi hem och strax efter att han gick så började Isaac gnälla. Inget jag gjorde fungerade. Jag pratade med sköterskorna och sa att han i princip inte lyckats äta något sedan direkt efter att han föddes – men de ville inte hjälpa till utan sa bara att det var en inlärningsprocess… Så jag ringde Mehdi som föreslog att jag skulle ge honom nappen varpå i princip hela den natten spenderades åt att vakna var 10 minut av gallskrik då han tappat nappen. I slutet av natten lyckades jag dock få honom att somna på mig så jag fick några timmars sammanhängande sömn.
Det första jag gjorde när jag gett upp hoppet om att sova, strax innan klockan 6, var att gå och säga till sköterskan att de får hitta någon lösning nu för Isaac hade fortfarande inte ätit och gjorde inget annat än att skrika. Så jag bad om en pump. Hon svarade att hon skulle säga till dagpersonalen att komma och hjälpa mig efter bytet (det var ca 40 minuter kvar till skiftbytet…). Det krävdes att jag gick och sa till 4 gånger till innan jag vid halv 11 äntligen fick tag på någon som kunde hjälpa till så att det stackars barnet fick mat…
Mehdi kom tillbaka till oss klockan 8 för att äta frukost. Det stod nämligen i broschyren jag fått att frukost ingick för partnern. När vi väl kom ner till restaurangen sa mattanten att det endast gällde övernattande gäster, varpå jag sa att han inte hade haft det valet på grund av restriktionerna. Det spelade tydligen ingen roll så han fick vackert betala för sin torra fralla och jag påpekade att broschyren borde uppdateras. Jag förstår verkligen inte varför det är ok att han är där mellan 08 och 20 men inte under natten, han är ju inte mindre smittrisk när han är vaken?!?!
Klockan 11 hade vi ett läkarbesök och jag hade vid flera tillfällen påpekat för sköterskorna att jag går hem efter det. De tyckte väl egentligen att jag skulle stanna åtminstone till kvällen, men det hade jag inget intresse av. Läkarbesöket gick bra – hon kollade höfter, gulsot, huvudform och en massa annat, och allt såg fint ut. Så därefter tog vi våra grejer och gick. Jag hade alltså stannat här i lite drygt ett dygn och det enda jag fått ut av det var 2 alvedon. Hade jag åkt hem efter 6 timmar istället hade jag sluppit vara själv. Jag hade haft både Mehdi och hans mamma och det hade gett mig bra mycket mer än den usla nattsköterskan på patienthotellet. Jag var så fruktansvärt besviken.
Väl hemma insåg jag att jag inte fått någon tid för uppföljning så jag ringde tillbaka och fick reda på att jag missat mitt ”utcheckningssamtal” eftersom jag inte sagt till när jag gick hem. Ytterligare något de kunde talat om för mig. De bör ju faktiskt, med erfarenhet, inse att en nyförlöst kvinna, hög på hormoner, kanske inte tänker på allt sånt runt omkring. Vi fick i alla fall uppföljningen inbokad där det bland annat togs blodprov och gjordes hörseltest som han klarade galant.
Oavsett, hem kom vi, och vi möttes av hela familjen och en fantastisk brunch. Lilla Isaac fick en nalle (som ska heta Lördag) och en stickad kofta (hans mormor kan som ingen an!) och vi fick blommor och ”mama” och ”papa”-muggar. Så himla mysigt och så kul att alla fick möjligheten att träffa honom.
Det första jag gjorde när jag gett upp hoppet om att sova, strax innan klockan 6, var att gå och säga till sköterskan att de får hitta någon lösning nu för Isaac hade fortfarande inte ätit och gjorde inget annat än att skrika. Så jag bad om en pump. Hon svarade att hon skulle säga till dagpersonalen att komma och hjälpa mig efter bytet (det var ca 40 minuter kvar till skiftbytet…). Det krävdes att jag gick och sa till 4 gånger till innan jag vid halv 11 äntligen fick tag på någon som kunde hjälpa till så att det stackars barnet fick mat…
Mehdi kom tillbaka till oss klockan 8 för att äta frukost. Det stod nämligen i broschyren jag fått att frukost ingick för partnern. När vi väl kom ner till restaurangen sa mattanten att det endast gällde övernattande gäster, varpå jag sa att han inte hade haft det valet på grund av restriktionerna. Det spelade tydligen ingen roll så han fick vackert betala för sin torra fralla och jag påpekade att broschyren borde uppdateras. Jag förstår verkligen inte varför det är ok att han är där mellan 08 och 20 men inte under natten, han är ju inte mindre smittrisk när han är vaken?!?!
Oavsett, hem kom vi, och vi möttes av hela familjen och en fantastisk brunch. Lilla Isaac fick en nalle (som ska heta Lördag) och en stickad kofta (hans mormor kan som ingen an!) och vi fick blommor och ”mama” och ”papa”-muggar. Så himla mysigt och så kul att alla fick möjligheten att träffa honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar