Då de två sista månaderna av graviditeten hade varit väldigt smärtsamma på grund av bebisens position och tryck, var jag i kontakt med förlossningen i Lund i ett relativt tidigt skede (runt v 35). Barnet mådde bra och mina besvär diagnostiserades som ”något muskuloskeletalt”, alltså var ingen av oss direkt sjuka. Dock fick jag komma tillbaka i v 40 för hinnsvepning för att försöka påskynda förloppet litegrann i alla fall.
I Region Skåne blir man erbjuden bedömning för igångsättning i v 41+0 och när jag väl kom så långt, och hade 3 misslyckade hinnsvepningar i bagaget valde vi att sätta igång förlossningen. Detta var den 10 september 2021. Alternativet som rekommenderades för mig, då jag i övrigt är frisk och pigg, var en igångsättning hemma med hjälp av Angustatabletter (misoprostol). Jag fick med mig 5 piller hem och ett strikt schema (kl 18, 20, 22, 06 och 08), följt av ett återbesök morgonen efter. När jag kom in för återbesök hade fortfarande ingenting hänt. Så jag fick en ny hinnsvepning och skickades hem med fler tabletter (10:30, 12:30, 14:30, 16:30). Klockan 17 skulle jag komma in igen för att bli inlagd om inget hänt innan dess.
Glömde berätta att medan jag genomled mina värkar stod Mehdi och bakade bröd.
Sekunden jag gick ut från förlossningen klockan 10:30 började värkarna. Från första värken fick jag inte mer än 2-4 minuters paus mellan värkarna och det fortsatte så hela dagen, med mer och mer intensiv smärta. Vid lunchtid gick jag och Mehdi ut med Lisle, men vi fick stanna ungefär var 100 meter för att vänta ut mina värkar. Det var dock en skön distraktion att få komma ut lite. Klockan 14 kom mamma och pappa för att hämta Lisle, vi kände att det var lugnast för alla inblandade att hon fick åka hem till dem.
Inför att jag skulle ta sista tabletten hade jag ca 2 minuter mellan värkarna, de gjorde fruktansvärt ont och jag var redan helt slut efter att knappt ha sovit på natten samt att den enda måltid jag kunnat få ner var frukosten. Jag ringde förlossningen för att fråga om jag verkligen behövde ta en tablett till och de tyckte jag skulle komma in till 16:30 istället för att göra den bedömningen på plats. Sagt och gjort, vi tog våra packade väskor och åkte in – bara för att få höra att det inte fanns något rum ledigt. Dock löste det sig rätt snabbt och 10 minuter senare var jag på plats i förlossningsrum 1.
På en gång fick jag på mig CTG och hjärtmonitor och den mest smärtsamma, intensiva eftermiddag jag någonsin upplevt påbörjades. Jag hade blivit varnad att en igångsättning kan göra det mycket mer smärtsamt och utdraget, och just för att det kan bli så långdraget ville de vänta så länge som möjligt med epidural. Fram till ca halv nio fick jag inget annat än en varm dusch och lustgas, och jag tyckte väl egentligen inget av det hjälpte. Dessutom behövdes det sättas en CTG direkt på barnet huvud istället för på min mage då fostervattnet visade sig vara smutsigt. Detta var om möjligt ännu mer plågsamt, och behövdes dessutom göras om då jag råkade dra ut sladden när jag ställde mig upp. Här tappade Mehdi det. Han har alltid haft svårt för nålar, blod, sjukhus och liknande, och att nu se mig i sådan otrolig smärta, utan att kunna göra något åt det, det blev för mycket för honom. Men ett glas juice senare var han tillbaka på banan som världens bästa supporter. Jag hade kunnat gå in på en massa fler smärtsamma detaljer, men jag hoppar fram till epiduralen istället!
Runt halv nio fick jag äntligen epidural och det var den mest fantastiska känsla jag någonsin upplevt. Det var otroligt svårt att sitta blickstilla i en framåtböjd position genom flera värkar för att läkaren skulle få in den, men han lyckades på första försöket och därmed var den tuffaste delen av min förlossning över. Smärtan försvann och jag fick något slags varmt lugn över mig. Jag fick till och med i mig lite mat!
Sköterskorna instruerade mig i lite gymnastiska övningar för att optimera mekaniken på det hela och rätt vad det var tyckte jag det kändes som det var på gång. Barnmorskan skakade på huvudet och sa att det inte lät på mig som att det var på gång, och att jag kunde räkna med någon timme till. En värk senare bestämde hon sig dock för att kolla läget och konstaterade i chock att huvudet var på väg ut. Sju minuter och två värkar senare kom ett slimigt litet barn ut och barnmorskan var chockartat förundrad över hur snabbt och lätt det gått. Mehdi och jag kan nu alltså stolt meddela att sedan den 11 september är vi föräldrar till lilla Isaac, som jag (helt opartiskt) tycker är den sötaste bebisen någonsin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar