Alla hjärtans spa


I måndags var det ju alla hjärtans dag och det firade vi ju självklart. Vår egentid tillsammans är ju tämligen begränsad nu till vardags så vi passade på att ordna barnvakt, och istället för vår traditionella sushi, så åkte vi istället på en halvdags spaupplevelse i söndags. På morgonen släppte vi av hund och bebis hos mina föräldrar och åkte sedan vidare till Höörs Gästis. Vistelsen där började med deras brunch, och för oss som älskar all mat som kommer från havet så var den helt fantastisk. De hade olika sorters lax, sill och kräftor, med diverse tillbehör, plus ägg, bröd, potatisgratäng och en massa annat smått och gott. Efterrättsbordet bestod av chokladfontän, brownies och våfflor.







Mätta och nöjda var det sen bara att förflytta sig till deras spaavdelning. Badrock, tofflor och handdukar fick man låna, och sedan var det bara att njuta. De hade jacuzzi både inomhus och utomhus, sedan fanns en stor normaltempererad saltvattenbassäng, olika bastus, fotbad och en fräck dusch med varierande tryck och temperatur. Det var så himla härligt och avslappnande. Vi hade precis lagom med tid där och med fyllda batterier var det bara att åka och hämta upp Isaac och Lisle igen. Och som om inte det var nog så hade Mehdi köpt en Rituals bodyscrub till mig som jag fick på självaste alla hjärtans-dag. Han fick kalsonger och en klubba… En helt perfekt dag helt enkelt!



Lillplutten börjar bli stor!


Så jag har funderat lite på det här med tidsperspektiv. Hur kan en graviditet gå så fruktansvärt långsamt medan en bebis första fem månader så fruktansvärt fort? Jag känner ju knappt igen Isaac längre. Jag kommer ihåg hur ”lätt” det minsann var med en bebis, han sov ju ändå hela tiden. Det var aldrig några problem att ta med honom till olika ställen för så fort man la honom i vagnen eller bilstolen så somnade han. Nu rullar han runt och pratar konstant och vi får alltid överväga om och när vi kan ta med honom, inte för att han är svår – mest bara med hänsyn till andra då han pratar både mycket och högljutt. Vill till exempel alla andra restaurangbesökare lyssna på hans sopranoröst under hela måltiden? Kommer mitt fysioterapibesök dra ut på tiden för att Isaac envist ska delta i undersökningen? Allt är lite gamble just nu. Men å andra sidan är han ju så mycket roligare att umgås med nu, jämfört med när han sov 20 timmar per dygn.

Under i princip hela mitt liv så har året baserats på terminer och lov, och på sommarlovet, då gör man somriga grejer. Men eftersom jag var höggravid och dessutom jobbade heltid hela förra sommaren så fick jag aldrig riktigt den där sommarkänslan. Jag var i princip bara ledig en liten stund precis innan förlossningen och med en nyfödd blev det inte så mycket somrigt att göra heller. Sen helt plötsligt blev det minusgrader och snö och jag gick fortfarande och väntade på sommarlov. Häromdagen fick jag en liten flashback av hur jag åkte hem från förlossningen i mitten av september, klädd i shorts, och jag undrade hur i allsin dar jag nu kunde gå i vinterjacka…








Men så tittar jag på lille Isaac och undrar hur det ens är möjligt att växa och utvecklas så mycket på BARA fem månader. Enligt BVC är väger han nu 8270g och är 68.5 lång. Han älskar att sitta i sin tripp-trappstol, att ligga och rulla runt i sitt babygym, ligga på sängen och underhållas av sin titt-ut-elefant, tugga på sina fötter eller att bara sitta med mamma eller pappa och lyssna på en bok. Vi försöker läsa varje dag för honom och vi varierar språken mellan gångerna. Vi har till och med bytt ut liggdelen mot sittdelen på vagnen nu – så stor har han blivit.




Han är så otroligt go och glad, skrattar åt allt hela tiden och är i princip bara ledsen när han är trött (eller får vaccin…). Vi har även fått till oss att det är okej att introducera smakportioner och att vi vid sex månader ska få lov att börja introducera mat. Så jag fick ett ryck och gjorde ”storkok” i miniatyrform… Jag fyllde små knäckformar med puréer av palsternacka, ärtor, potatis och morot, blåbär, katrinplommon och leverpastej. Malde även havregryn och pumpakärnor för att göra en egen, järnberikad gröt. Så nu är frysen full och redo för att lillkillen ska kunna smaka och så småningom äta. Än så länge har han bland annat testat diverse såser från våra tallrikar, ärtpuré, gröt och gurka. Han är väldigt intresserad och stoppar gärna skeden i munnen, men han verkar inte riktigt fatta vad han ska göra med det sen…

Tre veckor i Bryssel

Vi började det nya året med att bila ner till Bryssel. Och här tycker jag att vi alla tar en sekund och beundrar min hunds passfoto. Alltså om jag någonsin blir hälften så bra på ett identifikationsbevis så kommer jag vara nöjd.


Färjan gick från Trelleborg klockan 06:15 så det blev en minst sagt tidig morgon. Men med bilen fulladdad med mat, snacks, hundtuggben och mjölkersättning så kände vi oss redo. Som tur är har vi ju Lenni och Lauren i Bremen som utgör en alldeles perfekt ursäkt för ett längre stopp, ca två timmar från Travemünde. Resan gick allt som allt bra. Lisle var superstressad första stunden på färjan, men lugnade sig efterhand, och Isaac gallskrek till och från sista timmarna innan vi kom fram till Bryssel. Men bensin för 16kr/l vägde upp för det mesta.







Som de flesta mammor gör när ens long-lost barn kommer på besök, så bjöds det på Mehdis favoritmat: lasagne och tiramisu. Hela vistelsen där fick vi fantastisk mat, allt från (min personliga favorit) seafood bastilla och hemmagjord sushi, till raclette. Under våra tre veckor där hann vi även med diverse restaurangbesök som var till stor belåtenhet. Bilderna härunder kan tala för sig själv.









Alltså detta var den bästa brunchen jag ätit! La Ruche är ett steakhouse som serverar helgbrunch. 






Brasilianskt steakhouse. 

Så hur gick det nu för Lisle? En 15-timmars resa, till en familj i centrala storstan, som dessutom har en kanin boende i köket och som kommer från en kultur där hundar är vaktdjur, inte husdjur. Jag måste ändå säga att det gick riktigt bra! Hon gjorde sig hemma på nolltid, älskade att ha tillgång till trädgården som var full av nya lukter. Kaninen Crusty och Lisle blev så småningom civiliserade, men vi lät dem aldrig umgås (inte värt en kanin-hjärtattack). Grannens katt och lössläppta papegoja var också väldigt underhållande för en hund som gjort det till sitt livs mission att varna alla nära och kära vid minsta lilla, främmande rörelse. Den enda, större skillnaden mot hemma var att Lisle inte riktigt tyckte om att bli lämnad ensam, så det försökte vi undvika.




Hundkulturen i Bryssel är dock under all kritik. INGEN verkar plocka upp hundbajs. Jag körde över flertalet bajsar med vår alldeles nya barnvagn. Men det värsta är ändå hur alla låter sina hundar springa okopplade i varenda park. Wow tänkte jag, vilken disciplin alla måste ha på sina hundar! Det hade de ju förstås inte utan de flesta hundar sprang fram till både andra hundar och människor för att hälsa och leka, och majoriteten lyssnade inte på inkallning. Vi mötte bland annat en dam som var så fast i sin telefon att hon inte reagerade trots att hennes hund stod och skällde på Lisle, som så klart började skälla tillbaka. Inget hände förrän jag lyckades springa ifatt henne och säga ifrån.

Lisle är osäker när hon är kopplad och vet inte hur hon ska hantera hundmöten. Därför har vi alltid jättemycket koll runt omkring när vi är ute med henne. Får vi möten, går vi åt sidan så vi kan ge Lisle det utrymme hon behöver för att känna sig trygg och inte börja skälla. Men när främmande, okopplade hundar springer rakt fram till henne har vi ju inte en chans att hjälpa henne att hålla avstånd. Hon har aldrig visat sig aggressiv, men det är ju inte speciellt trevligt när hon skäller och drar. Vid flera tillfällen fick vi be hundägare att kalla in sin hund (vilket jag tycker är en självklarhet att man gör om man ser att hundmötet inte går bra) och vid ett tillfälle fick vi svaret ”ja men det är ju inte min hund som skäller..” och så spottade han efter Mehdi. Jag var i chock.


Men bortsätt från detta så hade vi det jättebra. Alla tyckte det var så kul att få umgås med Isaac och han hann både fylla 4 månader och lära sig att rulla från rygg till mage. Han är dessutom inte långt ifrån att kunna sitta själv och han trivs så bra i sin Stokke Tripp Trapp där han numera sitter med oss vid matbordet.









När det var dags att åka hem fyllde vi bilen till bristningsgränsen med allt möjligt, bland annat robotdammsugaren Mehdi fick i födelsedagspresent men som vi inte lyckats få hem än, och typ en halv miljon blöjor som Mehdis familj köpt på oss. Sedan var det bara att tuta och köra. Denna gång tog vi nattfärjan och Lisle gjorde sig bekväm på en gång. Det var en så mycket bättre upplevelse denna gång. När vi kom fram till Trelleborg igen frågade gränspolisen om vi hade något att deklarera, nä svarade vi varpå Lisle började skälla. Jo, det har ni visst sa polisen… Tydligen ska man deklarera sin hund. Men det var bara att visa upp hennes fina pass och sen kunde vi åka hem.





Dagen efter så testade vi positivt för covid… Så nu kan vi checka av det från listan. Vi har dock mått rätt bra, mest kännt oss lite förkylda – den typen av förkylning som man innan pandemin förmodligen skulle både tränat och gått till jobb med. Isaac däremot fick feber och han pruttade hela tiden ut sin Alvedon så det var lite trixigt. Men nu mår även han bra och vi njuter av att vara hemma igen.

Till er som undrar...

...var alla blogginlägg tar vägen. För många kockar i köket? För många fötter på tangentbordet? Vissa dagar är jag nöjd bara jag får lov att gå på toaletten ifred. Borde kanske ta med laptopen dit nästa gång hehe. 


Hur som helst, välkommen 2022! Jag avslutade 2021 med ett traditionellt simpass tillsammans med Linnea innan vår lilla familj åkte ut till mamma och pappa för att fira in det nya året. Mehdi jobbade en bra bit in på kvällen men kunde ändå vara med en hel del. Vi var lite oroliga för hur Lisle och Isaac skulle klara allt smällande men det berörde ingen av dem det allra minsta som tur var. 

Mamma gjorde fantastiskt goda små grejer med räk- och svampstuvning till förrätt. Det följdes av oxkött med rösti och avslutades med banana-split. Supergott och superlyxigt! När det började närma sig midnatt hade Isaac somnat så vi la honom i sängen och gick ut för att titta på fyrverkerierna. Minuten innan tolvslaget vaknade han dock gråtandes så det var bara för mig att gå tillbaka och hämta honom. Så jag missade tolvslaget och Mehdi var upptagen med att underhålla Lisle, som visserligen inte var rädd - bara väldigt uttråkad av att stå stilla på samma plats. Vi hade inte ens tillräckligt med händer för att kunna skåla in det nya året, men vad gör det när man har varandra hehe...






För varje dag som går så inser vi mer och mer att livet "aldrig kommer bli sig likt" igen. Efter ytterligare ett, för oss, händelserikt pandemiår med både hund och bebistillökning, ser vi nu fram emot ett år utan större planerade förändringar - där vi bara kan landa i oss själva och det vi åstadkommit de senaste åren. Håller tummarna för ett fint 2022! 
 

Välkommen Aiden!

Nu tittar jag minsann in här igen! Känner att även om jag inte har möjlighet att hålla bloggen uppdaterad kontinuerligt, så bör stora, livsf...