Radhusägare!

Stora nyheter här, jag och Mehdi har skaffat oss ett litet radhus! Sedan vi träffades har vi bott trångt, vi har konstant fått kompromissa för att få plats. Vi avancerade från ett litet korridorsrum på Wingate, till faktiska studentlägenheter med delade gemensamma utrymmen, till vår lilla etta i Lisle, och sedan tillbaka till korridor. Ursprungligen var tanken att vi skulle flytta så fort Mehdi kommit till Sverige, men att få lägenhet i Lund är ju inte det lättaste. Vi har dock haft turen att få bo på Lunds bästa studentboende, med en förstående och fantastisk korridorsanda och vi har blivit okej med tanken på att bo här tills jag tar examen.

Under tiden har vi funderat mycket på vart vi vill bo, vilket är ett tufft beslut! Vi vill bo nära bra jobbmöjligheter/större städer, men i ett säkert område. Jag vill ha närhet till natur och inte alltför långt till familjen. Vi har tittat lite på olika hem för att få en inblick i vad vi vill och inte vill ha och i den processen eskalerade tankegången från hyreslägenhet, till köpelägenhet, till att köpa hus, till att bygga hus - tills vi insåg att vi varken har råd eller möjlighet att bygga hus... Så vi skalade tillbaka lite och hamnade i ett radhus i Östra Torn!

Veckan innan vi åkte till Bryssel i augusti var vi på visning (tror det var femte visningen för oss) och vi föll pladask. Eller nästan i alla fall. Vi föll tillräckligt för att faktiskt lägga vårt första bud någonsin och tänka sig att fyra dagar senare hade vi vunnit budgivningen. Nu var problemet bara att vi inte hade det helt klart med lånelöftet än... Vi hade fått en elektronisk bekräftelse från Danskebank men vi hade inte haft något möte än, då det var inplanerat följande vecka, digitalt från Bryssel. När vi väl hade mötet visade det sig att den stolpen från Danskebank hade insett att vi gift oss och att jag, utan fast inkomst, var en "finansiell börda" och att de inte kunde ge oss tillräckligt med lån. Hur korkat som helst.

Vi fick helt enkelt ringa mäklaren och beklaga, varpå han föreslog att vi skulle kontakta Handelsbanken istället. Värt ett försök, menade han då han har avtal med dem. Så vi skickade in en ny ansökan där vi verkligen målade upp mig som den utgift jag är och förklarade att jag har inkomst men att den inte är regelbunden och garanterad. 24 timmar senare hade Oskar på Handelsbanken fixat så vi kunde få vårt lån i alla fall. Vilken STJÄRNA!!! Han förstod nämligen att jag är lika dyr oavsett om vi är gifta eller sambos, och att det bara handlade om att lura systemen. Efter en galet stressig vecka kunde vi alltså äntligen pusta ut och njuta av vår semester.

Nu förra torsdagen, två månader senare, fick vi äntligen ta emot våra nycklar och flyttproceduren kunde börja. Radhuset är i en länga av 6 hus, vi har två våningar och en liten trädgård, och det känns som det perfekta hemmet för oss. Bussen till Lund C ligger 153m bort och på andra sidan busshållplatsen har vi åkrar och öppna landskap. 

Första projektet innebar målning av ena sovrumsväggen och det visade sig att jag är en hejare på att måla! Tre lager krävdes, innan det blev som vi tänkt oss. Ska jag vara helt ärlig så började flyttproceduren redan för flera veckor sedan då jag och Mehdi, tillsammans med pappa, påbörjade vår möbeljakt. Vi har varit i diverse möbelaffärer åtskilliga gånger sedan dess och nu i söndags fick vi vår första leverans. Nu kan vi stoltsera med ett matbord, ett vitrinskåp och en säng. Matbordet invigdes förstås på en gång med kanelbullefika dagen till ära. 

Själva köket är mer eller mindre färdigt (vi väntar fortfarande på matstolar) och vi är så nöjda! Alla bröllopspresenter och resultatet av flera års samlande av Le Creuset är nu på plats i skåpen och redo att användas. Jag känner mig så lyckligt lottad, så tacksam för de möjligheter och den support vi har. Familjen har varit en klippa hittills! Pappa har åkt fram och tillbaka mellan diverse affärer för att assistera i viktiga inköp. Han instruerade och assisterade även i väggmålning och uppskruvning grejer på väggarna. Nu på lördag går själva flyttlasset från vårt lilla studentrum och sedan kan vi på riktigt kalla oss radhusbor!  

Skolstart!

Fika i Emma och Hannes fina lägenhet!

Jag flög hem från Belgien den sista fredagen i augusti och hemma väntade en intensiv helg med besiktning av rum, kontraktskrivning, nyckelutlämning och allt annat som hör till när det gäller husansvaret och terminsstart. Men helgen gick förhållandevis smidigt och rätt var det var så var det måndag och skolstart! Den här terminen handlar det om kandidatuppsats. Jag skriver tillsammans med Julia och vi har hakat på ett forskargäng där vi har hittat ett litet sidoprojekt som ändå är relevant för forskarnas studier. Vi ska nämligen titta på sambandet mellan rörelsekvalitet 6 månader efter främre korsbandsoperation och den självuppskattade förmågan 2 år senare. De första veckorna av terminen är ägnade åt vetenskapsmetodik och utvecklande av projektplan, innan vi får ge oss in i det analytiska. Jag är supernöjd med valet av både skrivarpartner och ämne och det känns som vi verkligen är i fas.

Det bästa är att vi kan lägga upp vårt schema precis hur vi vill och det passar oss båda jättebra. Vi har nämligen båda fullt upp med fysio- och läkarbesök så att kunna vara flexibla har varit jätteviktigt. Samtidigt så ger vi verkligen 110% när vi jobbar så vi har möjlighet att ta ett par timmars paus här och där för alla inbokade besök.

Flexibiliteten med schemat har även gett mig möjlighet att ungås med kompisar lite mer fritt, vilket är en kul omväxling efter en sommars heltidsjobb. Jag hjälpte bland annat Hanna med att färga håret och fick samtidigt prova hennes nya, coola outfit! Stort grattis till körkortet! 

Jag har varit själv hemma dessa veckor också, vilket definitivt har underlättat fokuset på uppsatsen. Mehdi som fortfarande jobbar hemifrån stannade nämligen kvar i Belgien i 3 veckor till efter att jag åkt. Det är inte ofta den familjen lyckas samlas allihopa så det var kul för honom att kunna vara där. Men nu, sedan i fredags, är ordningen återställd och Mehdi är tillbaka där han hör hemma! 

Andra helgen efter att jag kommit tillbaka till Sverige träffades Team Kaspersson för att genomföra Blodomloppets virtuella upplaga: 5km i Kungshult med omnejd. Vi hade strålande väder och även om jag inte sprang mer än själva slutspurten (det är väl ändå den som räknas??) så var det riktigt kul. Efteråt åt vi gott och hade det riktigt trevligt!  

Dubrovnik

Vårt sista stop i Kroatien var Dubrovnik vilket definitivt gjorde hela resan komplett. Dubrovnik är en gammal stad, vars kärna är omringad av en mur med torn i varje hörn. Gatorna innanför är trånga och kantade med souveniraffärer, restauranger, glassbutiker, med mera. För att komma till Dubrovnik, som ligger lite avskilt i södra delen av landet, var man tvungen att köra igenom Bosnien i cirka 10 minuter. Därefter följde en lång sträcka av kringelikrok upp och ner för bergen innan vi kom fram till vårt fantastiskt fina airbnb. Värden var fantastisk och hade gjort iordning fat med mat och frukt till vår ankomst och hon bidrog med alla möjliga rekommendationer. Efter lite poolhäng begav vi oss ner till själva stadskärnan.

För alla Game of Thrones fans så är den här staden ett absolut måste! Ni vet hur många i förhållande har en viss sång eller plats som har stark koppling till deras relation? För mig och Mehdi har just den tv-serien en speciell plats i vårt förhållande. Vi förhöjde hela upplevelsen genom att gå en 2 timmar lång GoT-tour som varade i nästan 4 timmar. Från och med säsong 2 så spelas delar av Kings Landing, Black Water Bay, the House of the Undying, och andra scener in just där. Guiden var fenomenal och gav oss en kombinerad historie och GoT-tour (han gör historieguidning också). Under rundvandringen fick vi höra ”inside-stories” om både skådespelare och andra märkvärdiga händelser under inspelningen, och dessutom bjöd han på glass – något som var mycket uppskattat i 30+ värme. Efter Plitvice så var nog detta en av mina favoritaktiviteter på hela resan. Efter rundvandringen tog vi oss en tur på muren runt staden och njöt av utsikten.

Den här dörren behövde, under inspelningen, stängas för första gången på väldigt många år. Detta gjorde en busslast med turistande italienare väldigt irriterade eftersom de var under tidsperss och nu inte kunde ta sig in i staden.

Som ni kanske läst så utspelade sig många av våra aktiviteter på vattnet, vilket förundrade mig då i princip hela familjen Zeraidi lider av sjösjuka, och Dubrovnik blev inget undantag. Den här gången anmälde sig familjen Sjösjuk till en kajaktur och att paddla havskajak är VÅGIT. Dessutom var jag den enda med någorlunda paddelvana. Det började ändå förvånansvärt bra – eller ja, vi insåg rätt snabbt att Mehdis bröder behövde dela på sig då systern och kusinen inte precis var det starkaste paddelparet och inte borde paddla i samma kanot. Men vi paddlade på, väntade in, paddlade på, osv. Guiden gav oss lite information om diverse öar och byggnader, bland annat så stannade vi till vid ett av de första karantänhus i Europa under böldpesten. Visste ni att det heter karantän eftersom man under den tiden var tvungen att sitta i karantän i 40 dagar (quaranta på italienska)?

Hur som helst, helt plötsligt, när vi i princip bara hade en raksträcka genom öppet vatten kvar, började det blåsa ordentligt. Ni vet den känslan man får när man kastar sig över vågor och sen faller ner på andra sidan, den känslan som är superhärligt? Ungefär så gick hela sluttampen till på paddelturen. Jag var i princip den enda som inte mådde dåligt – och blev i efterhand utnämnd till resans starkaste kanotist (försöka paddla släppandes på en 80-kg man… okej, han hjälpte faktiskt till men inte tillräckligt i förhållande till viktfördelningen). Jag hade kul i alla fall.

Sista dagen på resan gav vi oss ut på ytterligare ett båtäventyr. Denna gången blev det en lugn färd från lagun till lagun. Båten hade med fenor, padelboards, undervattensjet och mat. Så det blev en heldagsutflykt med sol, bad och picknik. Det var verkligen den perfekta avslutningen på resan. Därefter flög vi tillbaka till Strasbourg för vidare färd tillbaka till Bryssel.