Livet som Erika: Välkommen 2019!

Vid midnatt den 31 december stod jag i Malmö med ett gäng fantastiska, blivande fysioterapeuter och ringde in det nya året. En av mina vänner frågade vad de tre största händelserna för mig var från det gångna året, händelser värda att minnas. Det var faktiskt inte så lätt att välja ut endast tre och det tar jag som ett gott tecken. Mycket har hunnit hända och jag fortsätter leva ett oförutsägbart liv med mycket vändningar och äventyr.
Den största händelsen under 2018 måste ändå ha varit skolstarten. Att ha modet att ta beslutet att hoppa på ytterligare en utbildning var inte lätt. Men efter att ha tänkt en hel del så kom jag fram till att jag hellre lägger några extra år nu, än spenderar 40+ år åt något jag egentligen inte vill göra. Att jag sen hade turen att hamna i tidernas mest sammanhållna och fantastiska klass, det är ett under!
Jag kommer så väl ihåg min tankeprocess i våras. Jag skulle under inga som helst omständigheter flytta hem till hösten, men tänkte att det kunde vara kul att anmäla mig till fysioterapeutprogrammet för att se om jag kom in. Det gjorde jag ju och sen tog mina oplanerade planer sig en svängom.

Priset för årets största omställning gick dock till flytten hem från Chicago. När jag lämnade Sverige var jag berädd på kulturkrockar och att jag skulle behöva anpassa mig, men det slog mig aldrig in att jag skulle behöva anpassa mig tillbaka när jag flyttade hem igen. Sådana saker som Swish, BankID, var man köper vad, pendla med kollektivtrafik och så vidare var saker jag fick lista ut. Men så länge har du väl ändå inte varit borta Erika? Nej kanske inte, men de åren jag har varit iväg, är i princip hela mitt vuxna liv. Sedan underlättade det ju inte att killen jag i princip bott med i 4 år nu helt plötsligt var 7 tidszoner bort.
När jag flyttade hem tänkte jag bo hos mamma och pappa och pendla till Lund, men med en liten skvätt av ännu mer tur fick jag ju boende i Lund. Så nu har jag alltså flyttat hemifrån hela fyra gånger och det skulle inte förvåna mig om det blir fler. Väl hemma fick jag äntligen möjligheten att hälsa på Emma och Hannes i Halmstad. Det har varit så fantastiskt kul varje gång hon kommit och hälsat på mig, och jag tyckte det var supermysigt att få vara besökaren nu några gånger. Det är väldigt trevligt att ha alla så nära nu.

Vidare på min lista av nämnvärda händelser så kan ju Chicago Marathon tas upp! Inte bara loppet som sådant, men allt som hade med det att göra. Träningen, insamlingen, det faktum att både jag och pappa tog oss genom det skadade, alla fantastiska människor jag möt tack vare löpningen, ja listan är lång! Att jag sedan fick chansen att visa hela min familj (i omgångar, men ändå) staden och ställena jag kommit att bli så förtjust i, var rena drömmen. Nytt för i år har varit det årslånga dragandet på min skada. Jag har klarat mig oförskämt bra från kroppsliga besvär i alla mina år som simmare, så nu har det väl varit min tur. Självklart har det varit jättefrustrerande, men det har samtidigt gett mig perspektiv och tålamod. Man tar mycket förgivet och glömmer ibland bort att uppskatta saker och ting. Men nu är det nytt år och nya hopp, och jag håller tummarna för att jag ska vara tillbaka på banan snart!

Avslutningsvis måste jag slå ett slag för julen. Att äntligen få fira med familjen och få en riktigt traditionell, svensk jul var helt underbart! Och med det sagt så var 2018 över och jag ser fram emot ett 2019 på svensk mark. Jag är hoppfull och positiv till vad året kommer bära med sig, och jag önskar er alla en riktigt god fortsättning!

Jag fick uppleva den längsta och riktigaste vintern någonsin.

Jag har haft mycket ogott att säga om mitt jobb, men allt som allt lärde jag mig otroligt mycket och fick erfarenheter för livet. Dessutom lärde jag känna både intressanta och jättetrevliga människor. Den här bilden är från vår konferens i Dallas i januari.