Tre veckor i Bryssel

Vi började det nya året med att bila ner till Bryssel. Och här tycker jag att vi alla tar en sekund och beundrar min hunds passfoto. Alltså om jag någonsin blir hälften så bra på ett identifikationsbevis så kommer jag vara nöjd.

Färjan gick från Trelleborg klockan 06:15 så det blev en minst sagt tidig morgon. Men med bilen fulladdad med mat, snacks, hundtuggben och mjölkersättning så kände vi oss redo. Som tur är har vi ju Lenni och Lauren i Bremen som utgör en alldeles perfekt ursäkt för ett längre stopp, ca två timmar från Travemünde. Resan gick allt som allt bra. Lisle var superstressad första stunden på färjan, men lugnade sig efterhand, och Isaac gallskrek till och från sista timmarna innan vi kom fram till Bryssel. Men bensin för 16kr/l vägde upp för det mesta.

Som de flesta mammor gör när ens long-lost barn kommer på besök, så bjöds det på Mehdis favoritmat: lasagne och tiramisu. Hela vistelsen där fick vi fantastisk mat, allt från (min personliga favorit) seafood bastilla och hemmagjord sushi, till raclette. Under våra tre veckor där hann vi även med diverse restaurangbesök som var till stor belåtenhet. Bilderna härunder kan tala för sig själv.

Alltså detta var den bästa brunchen jag ätit! La Ruche är ett steakhouse som serverar helgbrunch. 

Brasilianskt steakhouse. 

Så hur gick det nu för Lisle? En 15-timmars resa, till en familj i centrala storstan, som dessutom har en kanin boende i köket och som kommer från en kultur där hundar är vaktdjur, inte husdjur. Jag måste ändå säga att det gick riktigt bra! Hon gjorde sig hemma på nolltid, älskade att ha tillgång till trädgården som var full av nya lukter. Kaninen Crusty och Lisle blev så småningom civiliserade, men vi lät dem aldrig umgås (inte värt en kanin-hjärtattack). Grannens katt och lössläppta papegoja var också väldigt underhållande för en hund som gjort det till sitt livs mission att varna alla nära och kära vid minsta lilla, främmande rörelse. Den enda, större skillnaden mot hemma var att Lisle inte riktigt tyckte om att bli lämnad ensam, så det försökte vi undvika.

Hundkulturen i Bryssel är dock under all kritik. INGEN verkar plocka upp hundbajs. Jag körde över flertalet bajsar med vår alldeles nya barnvagn. Men det värsta är ändå hur alla låter sina hundar springa okopplade i varenda park. Wow tänkte jag, vilken disciplin alla måste ha på sina hundar! Det hade de ju förstås inte utan de flesta hundar sprang fram till både andra hundar och människor för att hälsa och leka, och majoriteten lyssnade inte på inkallning. Vi mötte bland annat en dam som var så fast i sin telefon att hon inte reagerade trots att hennes hund stod och skällde på Lisle, som så klart började skälla tillbaka. Inget hände förrän jag lyckades springa ifatt henne och säga ifrån.

Lisle är osäker när hon är kopplad och vet inte hur hon ska hantera hundmöten. Därför har vi alltid jättemycket koll runt omkring när vi är ute med henne. Får vi möten, går vi åt sidan så vi kan ge Lisle det utrymme hon behöver för att känna sig trygg och inte börja skälla. Men när främmande, okopplade hundar springer rakt fram till henne har vi ju inte en chans att hjälpa henne att hålla avstånd. Hon har aldrig visat sig aggressiv, men det är ju inte speciellt trevligt när hon skäller och drar. Vid flera tillfällen fick vi be hundägare att kalla in sin hund (vilket jag tycker är en självklarhet att man gör om man ser att hundmötet inte går bra) och vid ett tillfälle fick vi svaret ”ja men det är ju inte min hund som skäller..” och så spottade han efter Mehdi. Jag var i chock.

Men bortsätt från detta så hade vi det jättebra. Alla tyckte det var så kul att få umgås med Isaac och han hann både fylla 4 månader och lära sig att rulla från rygg till mage. Han är dessutom inte långt ifrån att kunna sitta själv och han trivs så bra i sin Stokke Tripp Trapp där han numera sitter med oss vid matbordet.

När det var dags att åka hem fyllde vi bilen till bristningsgränsen med allt möjligt, bland annat robotdammsugaren Mehdi fick i födelsedagspresent men som vi inte lyckats få hem än, och typ en halv miljon blöjor som Mehdis familj köpt på oss. Sedan var det bara att tuta och köra. Denna gång tog vi nattfärjan och Lisle gjorde sig bekväm på en gång. Det var en så mycket bättre upplevelse denna gång. När vi kom fram till Trelleborg igen frågade gränspolisen om vi hade något att deklarera, nä svarade vi varpå Lisle började skälla. Jo, det har ni visst sa polisen… Tydligen ska man deklarera sin hund. Men det var bara att visa upp hennes fina pass och sen kunde vi åka hem.

Dagen efter så testade vi positivt för covid… Så nu kan vi checka av det från listan. Vi har dock mått rätt bra, mest kännt oss lite förkylda – den typen av förkylning som man innan pandemin förmodligen skulle både tränat och gått till jobb med. Isaac däremot fick feber och han pruttade hela tiden ut sin Alvedon så det var lite trixigt. Men nu mår även han bra och vi njuter av att vara hemma igen.

Till er som undrar...

...var alla blogginlägg tar vägen. För många kockar i köket? För många fötter på tangentbordet? Vissa dagar är jag nöjd bara jag får lov att gå på toaletten ifred. Borde kanske ta med laptopen dit nästa gång hehe. 

Hur som helst, välkommen 2022! Jag avslutade 2021 med ett traditionellt simpass tillsammans med Linnea innan vår lilla familj åkte ut till mamma och pappa för att fira in det nya året. Mehdi jobbade en bra bit in på kvällen men kunde ändå vara med en hel del. Vi var lite oroliga för hur Lisle och Isaac skulle klara allt smällande men det berörde ingen av dem det allra minsta som tur var. 

Mamma gjorde fantastiskt goda små grejer med räk- och svampstuvning till förrätt. Det följdes av oxkött med rösti och avslutades med banana-split. Supergott och superlyxigt! När det började närma sig midnatt hade Isaac somnat så vi la honom i sängen och gick ut för att titta på fyrverkerierna. Minuten innan tolvslaget vaknade han dock gråtandes så det var bara för mig att gå tillbaka och hämta honom. Så jag missade tolvslaget och Mehdi var upptagen med att underhålla Lisle, som visserligen inte var rädd - bara väldigt uttråkad av att stå stilla på samma plats. Vi hade inte ens tillräckligt med händer för att kunna skåla in det nya året, men vad gör det när man har varandra hehe...

För varje dag som går så inser vi mer och mer att livet "aldrig kommer bli sig likt" igen. Efter ytterligare ett, för oss, händelserikt pandemiår med både hund och bebistillökning, ser vi nu fram emot ett år utan större planerade förändringar - där vi bara kan landa i oss själva och det vi åstadkommit de senaste åren. Håller tummarna för ett fint 2022!